I klassiska arbeten, Paul Hazards La crise de la conscience européenne 1680–1715, Ernst Cassirers The Philosophy of the Enlightenment och Peter Gays The Enlightenment, är upplysningen ett enhetligt projekt och kan beskrivas som ett sammanhållet sätt att se och uppfatta världen. Denna enhetliga bild har efterhand ifrågasatts. Allt fler talar om en rad olika upplysningar: geografiskt (fransk, engelsk, skotsk, skandinavisk, spansk ­et cetera), tidsmässigt (tidig och sen upplysning) och innehållsligt (protestantisk i förhållande till katolsk upplysning). Intresse har också riktats mot de sociala och samhälleliga förutsättningarna för det nya tänkandet: de lärda akademiernas roll, byggandet av intellektuella nätverk (République des Lettres), borgarklassens tillväxt, uppkomsten av nya läsvanor, etablerandet av nya offentlighetsformer. Förenklat: det som kan beskrivas som framväxten av det borgerliga samhället i oppositionen mot l’ancien regime.

En forskningsinriktning som har vuxit fram under de senaste decennierna och vunnit visst fäste sysslar med vad som kallas den radikala upplysningen. Den som tidigt mer utförligt utvecklade perspektivet är Margaret C Jacobs, som i sitt betydelsefulla arbete Radical Enlighten­ment, Pantheists, Fremasons and Republicans (1981), och flera senare, lyfter fram en radikal och närmast underjordisk tankeströmning med fäste i hemliga sällskap, inte minst i frimurarkretsar i 1700-talets England.

Men den forskare som – ofta i bitter polemik med andra kolleger – mer än andra förknippas med begreppet är den engelske historikern Jona­than Israel,­ född 1946. Under mer än två decennier har han i en rad nästan bedövande omfångs- och detaljrika lärdomsarbeten envetet stridigt för den radikala upplysningens betydelse, inte bara för dåtidens ideologiska och politiska idéutveckling, utan även framhävt dess nutida relevans.

”Och man ser all substans som en: Gud och materien är ett och samma. Människan är ett djur bland andra.”

Det är ett historiskt kartläggande som redovisats i fyra böcker: en första del utkom 2001, Radical Enlightenment. Philosophy and the Making of Modernity 1650–1750, den senaste och fjärde kom 2019, The Enlightenment that Failed, Ideas, Revolution, and Democratic De­feat 1748–-1830. Mellan dessa har utgivits, Enlightenment Contested (2006) och Democratic Enlightenment (2012). Sammantaget omfattar verket nästan 4 000 sidor! Lägger vi därtill två andra arbeten, ett om franska revolutionen (Revolutionary Ideas, 2014) och ett om den amerikanska (Expanding Blaze, 2017), och som bör ses som fristående komplement till huvudverket, kan vi addera ytterligare ett tusental sidor.

Trots omfånget är själva den drivande tesen i hans arbete tydlig, och i sina huvuddrag enkel att beskriva. Israel­ vill helt enkelt kartlägga en radikal idéströmning han ser födas i slutet av 1600- och början av 1700-talet i den dåvarande holländska republiken hos den grupp av fritänkare och lärda libertiner som växer fram kring den judiske filosofen Spinozas tankar. Dessa radikala idéer får en klassisk utformning i mitten av 1700-talet hos den grupp av franska tänkare som möttes i Paris inflytelserika salonger, bland dem filosofer som Denis Diderot, baron d’Holbach och abbé Raynal.

Kritik har riktats mot Israel för att han ger Spinoza och dennes tänkande alltför stor roll i upplysningens utveckling; en kritik han envist tillbakavisar. Spinozas tänkande är bara ett av flera inslag i den radikala upplysningen, men det unika hos just honom är att han tidigt och klart förenar alla de tankeelement som utgör dess kärna, och att det därför är svårt att inte förlägga det nya som inträffar under senare hälften av 1600-talet till honom. Hans direkta eller indirekta inflytande över senare tänkare är också stort.

Men vad är det då för idéer Spinoza och dessa tänkare bär fram? Vad är den radikala upplysningen?

Enklast kan det kanske utryckas som föreningen av ateism/panteism, materia­lism och republikanism. Avgörande för Jonathan Israel är att dessa tre idékomplex hör nära ihop, och alltså inte låter sig skiljas åt. För även om den radikala upplysningen kan dela en eller flera av dessa tre beståndsdelar med många moderata upplysningsföreträdare så är det just enheten som skiljer en radikal från en mer moderat tradition. Så kunde en kritik av kyrka och religion hos en företrädare för den moderata upplysningen förenas med hyllandet av upplyst despoti, materialism med misstro mot folket, försvarare av republik med kristen tro eller deism etcetera. Att vara radikal var att förena de tre!

Det som också kännetecknar den radikala upplysningen är att den föreställer sig det mänskliga livet styrt av ett filosofiskt förnuft, och att dess teorier om samhället är förankrade i jämlikhetstanken. Deras syn på den förhärskande religionens negativa inverkan gör att de skiljer filosofi, vetenskap och moral från varje form av teologi, och baserar moralen på sekulär grund. Den radikala upplysningen kännetecknas vidare av ett absolut krav på tanke- och yttrandefrihet, en fri press och en övertygelse om att demokrati är den bästa styrelseformen. Rättigheterna är universella, och friheten måste omfatta alla, inte bara en viss grupp eller klass. Den totala religiösa toleransen omfattar också judar, muslimer, till och med ateister.

Lycka och Förnuft är honnörsord som karakteriserar all form av upplysning, men beroende på vilken del man tillhör ges de olika mening och innebörd, menar Israel. För den moderata falangen är lyckan visserligen ett mål för varje samhälle att sträva efter, men har ytterst som förutsättning att förändring sker beroende av antingen Guds eller försynens inverkan. För dem är världen delad i två sfärer, kroppens och tankens, båda givna av Gud. Om den ena kan vi med vårt mänskliga förstånd veta saker, den andras hemligheter är bara nåbara genom tron allena. Och alla nya påhittade idéer och formulerade abstrakta principer måste vika för tradition och levd erfarenhet.

Med detta bryter den radikala upplysningen. Människan styrs och styr med hjälp av förnuftet. Till skillnad från den moderata traditionen är det mänskliga förnuftet i den radikala tankeströmningen förankrat i det materiella. Och man ser all substans som en: Gud och materien är ett och samma. Människan är ett djur bland andra, och intar ingen särställning i universum. Och förnuftet, la raison, är långt ifrån något över eller bortom det materiella, utan bara ”la nature modifiée par l’experience”.

Motsättningen mellan dessa båda tankeriktningar inom upplysningen är absolut, hävdar Israel. Antingen gäller jämlikhet/demokrati eller någon form av monarki/aristokrati; antingen materialism eller någon form av deism/gudstro; antingen tro på människans vilja och förmåga att själva skapa sig ett fritt och lyckligt liv eller så sker allt gradvis, styrt av osynliga krafter eller högre makter.

På denna punkt har Israel blivit hårt angripen. Kritikerna menar att gränsdragningen mellan de olika traditionerna inte går att dra så hårt. Skillnaden bör mer beskrivas som flytande än absolut. Det visar sig när man tar i beaktande inte bara ett franskt sammanhang utan tar in även filosofer från England, Skottland, Amerika, Tyskland och Norden i diskussionen.

Den svensk som, lite förvånande men spännande nog, kvalar in i Jonathan Israels radikala pantheon är Thomas Thorild. Han tilldelas rollen som exemplarisk radikal upplysningsman, med långt driven panteism och kritik av såväl kungahus som jakobinskt parti- och skräckvälde.

Jonathan Israel betonar att det är idéer han följer, eftersom han anser att idéburna föreställningar är avgörande för de val som görs av historiens skilda aktörer – åter i opposition mot flera av hans kritiker som beskyller honom för att ägna sig åt traditionell idealistisk idéhistoria. Det är emellertid ingen tillfällighet att han gett titeln A Revolution of the Mind, tankens revolution, åt de föreläsningar han 2008 gav till minne av Isaiah Berlin. I bokform utgör dessa föreläsningar i sitt behändigare format (276 sidor) en snabbkurs in i hans mer omfattande verk.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Så menar Israel exempelvis att det är en kamp mellan idéer som formar franska­ revolutionen. När republikens fundament ska formuleras har några av revolutionens aktörer bestämda föreställningar om vad en republik är och vad som utgör ett folk, och därmed klara uppfattningar om begrepp som likhet inför lagen och demokrati. Olika sociala rörelser, folkligt missnöje, upprördhet över dyrtider et cetera tvingade tveklöst fram ett behov av förändring. Men det var de intellektuella som formulerade förändringens innehåll. Det var den radikala upplysningens idéer som 1789 låg till grund för diskussionerna under de första åren av franska revolutionen, och som genomsyrar den förs­ta konstitutionen. När Robespierre och jakobinerna tar makten 1793, och inleder vad Israel kallar för en kontrarevolution, är det revolutionens första generation och deras idéer som faller offer för det blodiga skräckväldet. Här bryts förbindelsen med den radikala upplysningen.

Det är från mitten av 1700-talet och till franska revolutionen som den radikala upplysningen har sin dominerande period. Även om dess idéer genomsyrar flera nationella befrielserörelser under 1800-talet påbörjas en stadig marginalisering av den radikala upplysningens grundtankar. Och det slutgiltiga brottet inträffar med socialismen och marxismen. När Marx och Engels formulerar sin berömda inledning till Kommunistiska manifestet 1848: Historien om alla samhällen är historien om klasskampen, har en förskjutning ägt rum: medan de radikala upplysningsmännen såg förändringens motor i spridandet av idéer om förnuft och frihet genom upplysning, är historien nu ett slagfält där klassernas oförsonliga strid bestäms av de materiella villkoren. Mot striden för mänsklighetens universella värden ställs nu klasskampen. Hos proletariatet, och endast hos proletariatet, vilar framtiden. Marxismen är inte den radikala upplysningens förverkligande, utan dess slut, slår Israel fast. Enlightenment Defeated, som verkets sista del har som titel.

Till syvende och sist är grundtanken hos Israel, hans idéhistoriska och politiska credo: att visa att det är just den radikala upplysningen, och dess idéer om sekulär materialism, frihet och jämlikhet, om demokrati och tolerans, som är och borde vara traditionen att knyta an till.

Flera av de friheter och rättigheter vi idag tar för givna har, menar Israel,­ sina rötter i den radikala upplysningen. Han menar vidare att vi, om vi accepterar detta perspektiv, måste revidera hela vårt sätt att se på filosofins och det politiska tänkandets hi­storia. Inte minst riktar han hård kritik mot olika former av samtida postmoderna och postkoloniala idéströmningar: mot dem ställs den radikala upplysningstraditionens idéer och universella anspråk.

Att följa honom på hans mångtusensidiga resa i det spännande landskap som utgör den radikala upplysningen är ett intellektuellt äventyr, med inslag av ökenvandring, ofta jobbiga motlut, men också hisnande öppna vidder och perspektiv. Omfattningen av hans kunskaper är häpnadsväckande. Det är smått otroligt att detta är en mans verk