Den gåtfulla

Agatha Christie: imperiets nedgång påverkar hennes liv. FOTO: Getty Images

För ett par år sedan kom Agneta Pleijels roman Dubbelporträtt, en fri fantasi om mötet mellan den österrikiske konstnären och författaren Oscar Kokoschka och deckardrottningen Agatha Christie. Bokens nerv ligger i och dess konflikt kretsar kring hur Kokoschka kontrakterats av Christies familj för att måla ett porträtt av henne. Uppdraget har han tagit på sig motvilligt men efter de första avvaktande mötena utvecklas ett samtal, och en udda vänskap.

Jag påminns om Pleijels roman när jag börjar bläddra i Agatha Christie. A Very Elusive Woman. Det är en ambitiöst upplagd biografi, och den kommer förutskickad: Lucy Worsley ska skingra dimridåerna kring det mysterium som också är en del av Pleijels intrig, nämligen att Agatha Christie under tio dagar 1926 försvann spårlöst. Christie eftersöktes av ett enormt polispådrag med tiotusentals volontärer på den engelska landsbygden. Försvinnandet blev förstasidesstoff i tidningar världen över, och efter tio dagar återfanns hon odramatiskt på det lilla hotellet Harrogate i Yorkshire. Varför valde Agatha Christie att lämna sitt hem, sin dotter och äkta man? Vad gjorde hon under den dryga vecka hon var försvunnen? Eftersom hon själv var så gåtfullt fåordig om den här märkliga händelsen har spekulationerna runt episoden varit många och fantasifulla. Därför är det med spänning och en rad spridda funderingar kring vad som ryms mellan fiktionens och verklighetens mysterium som jag börjar läsa om Agatha Christies liv.

Christie föds in i en luxuös, senviktoriansk värld med ärvda pengar och privilegier år 1890. På många sätt kan livet inte börja bättre. Men familjens rikedom kommer att gå upp i rök. Två världskrig, ett äktenskap som först är lyckligt och ger Agatha dottern Rosalind, men sedan vänds mot något svårt ångestfyllt, och hela det brittiska imperiets nedgång påverkar hennes liv. Det finns gott om materiellt överdåd och dyra vanor, vackra hus och trädgårdar, exklusiva resor, men också ett grundackord som hela tiden för tankarna mot något mörkare. Trots de enorma framgångar hon får som författare så behåller Agatha Christie ett utanförskapsperspektiv som manifesteras i de 80 böcker hon skriver. Livet används för konsten, på gott och på ont. Skärpan i skrivandet hänger samman med en längtan efter att överskrida både livsförutsättningar och det egna jaget.

Det här är en biografi som inte lägger ner tid på några litteraturanalyser. Förvånansvärt litet sägs om själva litteraturens kärna, annat än det redan välkända om Hercule Poirot och Miss Marple. Fokus riktas mot det historisk-­biografiska: tiden, miljöerna, stämningen, kontexterna. Worsley är noga med att tydliggöra när en livsomständighet är belagd med fakta och källor, och när hon mer spekulativt ger sig in i resonemang kring Christies olika förehavanden. Därför blir hennes röst genast pålitlig. Den både sorterar och driver, och dessutom skriver Lucy Worsely skickligt medryckande och ledigt varierat medan hon arbetar sig fram kronologiskt genom historien.

Boken är indelad i tio delar och den kortvariga tiodagarsflykten, livs­enigmat, är placerat i mitten. Det skapar en smart dramaturgisk båge eftersom Christies liv visar sig vara spännande hela vägen, om än på lite olika sätt. Vissa biografier lider av att studieobjektet har haft långa perioder av kreativ tomgång eller att det råder en diskrepans mellan intellektuella insatser och hur spännande livet som de facto levts varit. Jag har tyvärr läst många biografier och memoarer om och av såväl konstnärer som vetenskapsmän där man slås av att personligheten inte matchar den artistiska storheten eller den revolutionerande upptäckten. Så är det inte här. Agatha Christie är äventyrslysten, frisinnad, modig och målmedveten och hennes personliga problem och nederlag genom livet gör henne mänsklig. Hon är en kvinnlig författare i en tid full av begränsande hinder, som lyckas undgå den värld som ville definiera henne.

De gifter sig till slut, 1930. Nu inleds också guldepoken i Christies författarskap, där privatlivets harmoni och stadga ger henne ökat självförtroende.

Att hitta rätt man att gifta sig med, vara kvinna på ett behagfullt vis, inte framstå som vetgirig eller självständig, är höga ideal som praktiseras när Aga­tha Christie träffar sin första make, Archibald. De får åtta år tillsammans och en dotter, skrivandet utvecklas osvikligt för Agatha, men hennes tillvaro ruckas i grunden av Archibalds kärleksaffär och beslut att bryta upp äktenskapet. Separationen inleder en period av sökande och förvirring i Christies liv. Den är också upptakten till tiodagarsflykten. Worsley skriver både inkännande och sakligt om psykisk sjukdom, hur kvinnors berättelser oftare misstros och tas för överdrifter eller fantasier, om själslig sorg och ensamhet. Tiden och juridiken krävde att den ena parten behövde misskrediteras för att en skilsmässa skulle accepteras, ett slags drev startas i pressen där Christie utmålas som ett fåfängt, besvärligt nervvrak. Så när Agatha Christie hittas på hotellet efter sin bortavaro, och den snabba skilsmässan drivs igenom, en så kallad ”Brighton quickie”, väljer hon mycket aktivt att avsluta den första akten av livet. Hon är trött på det förflutna och vill resa ut i världen. När Agathas exmake gifter om sig är hon på väg till Mesopotamien.

Härmed startar en ny period, en återuppfinning av Agatha Christie. Hon beslutar sig för att inte låta någon annan bestämma över henne. Bland annat frigör hon sig från ständig oro över figuren; under 1920-talet poserar hon glatt i societetsmagasin med en liten hund eller ett barn i famnen, nedbantad med flickaktigt leende, men på tio år går hon upp rejält i vikt och kroppen matchar därmed den pondus hon börjar åtnjuta som deckardrottning.

Vid den här tiden var Irak och andra delar av Mellanöstern populära resmål för britter, och det är resor som dessa som ger impulsen och stoffet att skriva Mordet på Orientexpressen. I staden Ur blir hon intresserad av arkeologi och de utgrävningar som pågår där, och det är under sin andra resa dit som hon träffar Max Mallowan, fältassistent vid utgrävningar och hennes guide. Han imponeras av Agathas avspända attityd och åldersskillnaden till trots (han fjorton år yngre), och trots en del trixande på vägen, så gifter de sig till slut, 1930. Nu inleds också guldepoken i Christies författarskap, där privatlivets harmoni och stadga ger henne ökat självförtroende, och detektivromanerna hon skriver nu får ett ännu bredare genomslag hos publiken.

Populärt

Från Wall till Wiman

Det som slår mig när jag har nått slutsidorna i Åke Lundqvists bok om Dagens Nyheters kulturbevakning, Kultursidan. Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864-2012 är hur missvisande bokens titel på sätt och vis är.

Den kritik man kan föra fram mot författaren av A Very Elusive Woman är att hon i vissa partier låter för empatiskt skvallrig. Inskjutna formuleringar, där Worsley vill framstå som extra inlyssnande, känns jolmiga och tramsiga och de är dessutom helt onödiga: läsaren kan själv dra slutsatser om Christies mående och predikament utifrån de livliga scener som Worsley målar upp. Ibland behöver emfasen inte skrivas ut.

Samtidigt är de små anmärkningarna inget som förminskar storheten i den här biografin. Att gestalta ett liv är en konst i sig. Det förtjusande med den här boken är att författaren Lucy Worsley har lagt ner tid på att finkalibrera fram en till synes enkel men stark form för berättelsen. Boken levererar en njutbar harmoni mellan den historisk-biografiska kontexten och Christies livsbana samtidigt som det finns en krypande, otillfredsställd friktion i läsandet. Kan en biografi vara en ”pageturner”? Ja, det tycks så. Bara den som själv läser får veta vad Agatha Christie egentligen gjorde under de tio dagar hon valde att försvinna, och hur det slutar. 

Anna Victoria Hallberg

Fil dr i litteraturvetenskap.

Mer från Anna Victoria Hallberg

Läs vidare