Ta bara det här med kollektivismen: 1900-talet var de kollektivistiska ideologiernas men också masskulturens och storskalighetens århundrade. De stora fabrikernas löpande band-princip är den ekonomiska motsvarigheten till förorternas jättelika betongkolosser i Le Corbusiers efterföljd, byggda på samma kortsiktiga sätt som så mycket annat som har producerats under 1900-talet: för att snabbt och enkelt kunna bytas ut. Utan perspektiv mot vare sig historien eller framtiden. Och byggda med utgångspunkt i en avindividualiserad och instrumentell syn på människan. Folket som kuggar i ett jättelikt samhällsmaskineri.

1900-talet var nutidscentralismens och nymodighetsfetischismens århundrade, den tid då den västerländska människan inte ansåg sig ha något att lära av väsensfrämmande kulturer i det förflutna. Det var seklet då vi sökte efter samtidskänsla mer än tidlöshet, utbytbarhet mer än hållfasthet, förändring mer än stabilitet, utmaning mer än trygghet. Och i centrum av denna kultur står, precis som i förorten, köpcentret. Det är dit alla vägar leder. Inte konstigt att shoppingen vid seklets slut framstod som inte bara en fritidssysselsättning i sin egen rätt utan som vägen till självförverkligande.

Men 1900-talet är också snabbhetens århundrade. Själva grundidén hos förorten är att allt skall kunna nås med vardagslivets allra snabbaste fortskaffningsmedel: bilen, pendeltåget, bussen etcetera. Det paradoxala är att det mesta snarast har kommit att ta längre tid, trots att hastigheterna har ökat. Att handla i den klassiska småstaden är betydligt mer effektivt än när man i förorten ska forsla sig till stormarknaden via motorleder och jättelika parkeringsplatser.

Något liknande kan konstateras om den nya informationsteknologin: även om allt går snabbare och snabbare, handlar det om en snabbhet på effektivitetens bekostnad. Med en Iphone hinner man läsa tidningen medan man äter frukost, skriva ett mikroblogg-inlägg på Twitter i bilkön, bestämma en lunchträff via sms på väg mellan parkeringen och arbetsplatsen samt skicka iväg årets deklaration till Skatteverket via sms, medan man väntar på att datorn ska starta.

Men att läsa en roman tar en evighet, eftersom man hela tiden distraheras av att man måste titta på telefonen om nya mejl, nya sms och nya bloggkommentarer inkommit. Men om 1900-talets utopier var inriktade mot det storskaliga, kollektivistiska, snabba och heltigenom nydanande, kanske 2000-talets utopier bär motsatta förtecken. Detta som en konsekvens av att det har blivit dags att utvärdera 1900-talets för- och nackdelar. Vad man då fäster sig vid är inte minst den brist på långsiktighet och hållbarhet som har präglat så mycket av 1900-talskulturen – med konsekvenser på miljö, på psykisk och fysisk ohälsa men också på ekonomi och välstånd.

Detta är åtminstone en slutsats som låter sig dras av en del nya, utopiskt inriktade projekt som har börjat växa sig starka under 2000-talets första decennium. Ett sådant är den så kallade Cittaslow- rörelsen som startade i Italien 1999 och som nu sprider sig över Europa (med Falköping som den enda svenska exponenten). Den emanerade i sin tur ur idéer om Slow Food, men där den senare rörelsen är ett nätverk för individer, restauranger och företag som vill arbeta efter andra principer än dem som råder i snabbmatsbranschen, är det förra ett nätverk för små städer, närmare bestämt städer med maximalt 50 000 invånare.

Själva grundidén är att slå vakt om det lokalt särpräglade och unika för platsen, detta i motsättning till de tendenser i globaliseringen som resulterat i likriktning och utslätning. Staden får genom en rätt komplicerad ansökningsprocess visa att den uppfyller ett femtiotal krav för att bli antagen som en Cittaslow, kriterier som syftar till att skapa hållbara, människo- och miljövänliga lösningar, som har som mål att bevara stadens originalitet och slå vakt om dess historiska byggnader genom att uppmuntra till pietetsfull renovering med miljömässiga byggnadsmaterial. Stormarknader och snabbmatskedjor är tänkta att på detta sätt reduceras. Anakronistiska och estetiskt opassande neonskyltar monteras ner från gamla hus. Men man verkar också för att gynna lokalt och ekologiskt odlade produkter samt den sorts lokala hantverk och affärsverksamhet som är hotad på grund av de affärskedjor som breder ut sig i vartenda köpcentrum, med exakt samma varor överallt.

Cittaslow är ett exempel på en småskalighetens utopi som är just så praktiskt genomförbar och mänskligt realistisk som en utopi bör vara för att inte stanna på det tankeexperimentstadie som de flesta av 1900-talets utopiska projekt aldrig borde ha lämnat. I detta nummer av Axess diskuterar vi förutsättningarna för en ny, effektiv och tidsbesparande långsamhet – med sikte på framtiden snarare än på nuet.