Mellan dessa två livsöden finns det egentligen inga direkta kopplingar, men de konstituerar goda exempel på den eviga variationsrikedomen inom temat kvinnligt skapande i relation till en man. I en mening är Ingeborg Bachmann, som väljer bort äktenskap med Max Frisch för ett liv i större obundenhet, en motpol till den mycket begåvade kvinna som vänder ryggen till en egen karriär för att bli George Orwells maka. Bachmann är konstnär i egen rätt, läst och upphöjd poet och författare. Eileen­ O’Shaughnessy Blair är inget namn i hi­storieböckerna.

Hon kommer från en övre medelklassbakgrund och efter studier i Oxford, som akademiskt sett blir en stor besvikelse och inte alls stimulerar henne på det sätt hon hade önskat, köper hon en sekreterarbyrå som hon driver habilt med ett slags feministiskt patos. Mötet med Orwell innebär en intellektuell omkastning, som ständigt förtrogen följeslagare. När hon dör ung under dramatiska former på ett operationsbord är det få som noterar frånfället förutom hennes närmaste familj. Några år senare gifter Orwell om sig. Vad Eileen betydde och att hon ens existerade glöms bort.

Det som gör att det ändå finns beröringspunkter mellan Ingeborg och Eileen kan härledas tillbaka till hur vi, med Simone de Beauvoirs ord, inte föds till kvinnor utan blir det. Eftervärlden spekulerar gärna fram en viss typ av narrativ, kanske i brist på digert källmaterial­ eller för all del en mer strukturell könsbetingad försummelse, om just kvinnors liv, tankar och livsval. Ingeborg och Eileen­ (och många med dem) blir i samtidens beskrivningar sökande, känsliga, begåvade och lojala. Männen är elaka, egoistiska, kontrollerande, utan karisma. Men vad vet vi, egentligen, om det som pågår mellan två människor? Det är en fråga som följer mig under läsningen av en både alltför pratig och, samtidigt, alldeles enaståen­de bok om hustruskap.

Eileen Blair (George Orwell hette egentligen Eric Blair) har funnits med i bakgrunden när ett antal olika biografier om Orwell gett kött åt hans liv och tänkande. Orwell själv har varit fåordig om vem hon var för honom, hans känsloliv är knapphändigt sammanfogat, och man kan utan att överdriva säga att emotioner inte var Orwells starka sida. De tidigare biografierna har intresserat sig för Orwells skarpsyn, hans deltagande i spanska inbördeskriget och engagemang mot Stalin och diktaturer, att han förutsåg Big Brother-samhället redan på 40-talet och skrev moderna klassiker som allegorin Djurens gård och den dystopiska romanen 1984. Han är också upphovsman till en mängd berömda citat, som ”en revolutionär är bara en streber med en bomb i fickan” eller ”vissa idéer är så dumma att bara intellektuella tror på dem”. Orwell strök ingen medhårs och var en solitär figur i det annars så kotteritunga brittiska skrivaretablissemanget.

IWifedom strösslas det rikligt med hänvisningar till de biografier som skrivits om honom, men verken görs opersonliga genom tilltalet ”i en biografi om Orwell” eller ”en annan biografi benämner”. Det här lite nonchalanta sättet att referera är givetvis ett medvetet val: på samma sätt som Eileen genom biografisk härskarteknik har osynliggjorts blir de herrar som skrivit om Orwell på detta sätt förmedlare av partisk information snarare än regelrätta författare.

Anna Funder, advokat och journalist, som tidigare skrivit den uppmärksammade boken Stasiland har ett närmast perfekt studieobjekt i Eileen, eftersom denna kan gestaltas från en dittills outförskad position. Det ger ett kreativt manöverutrymme som Funder fångar glupskt och med ganska stor frihet. Med vågad begrundan tar hon sig an Eileen i en upprättelseform som delvis påminner om genren ”counter fiction”, det vill säga: ett slags motfiktion till den kanoniserade berättelsen om George Orwells liv.

Samtidigt – och det här är viktigt att påpeka – så hade Funder aldrig kunnat skriva om Eileen på det sätt hon gör om Orwell inte fungerat som både projektionsyta och negativt laddat korrektiv. På flera ställen noterar jag ”mer om Orwell än Eileen” med utropstecken i marginalen. Jag tror att Funder hade vunnit på att adressera hur hennes egen metod är beroende av uppgifter och material som har bearbetats med ett syfte som kretsar kring upprättelse: hon når fram till insikter, drar slutsatser, väver ihop förlopp genom att skapa ett imaginärt universum där en person vi vet lite om förvisso framträder i ett klart ljus men belysningen är också otillförlitlig. Det är en blandning av fakta och fantasi. Genomgående i boken finns en röst som är typografiskt markerad som Eileens,­ det är vanskligt att göra så men fullt möjligt om man som författare är tydlig. Hybridformen för Wifedom – fiktion, motfiktion, dagboksanteckningar, reseberättelse, biografi – innebär att om inte Anna Funders hantverk håller ihop så börjar läsaren också tvivla på innehållet. Frågan om Eileens agens blir nämligen litet hängande i luften hos Funder.

För några år sedan kom Sylvia Topps mycket välskrivna bok Eileen. The Making of George Orwell. Det sammanhängande intrycket av Topps resonemang är att Eileen tidigt inser att Orwell är ett geni och därför ställer hon sig själv i skymundan. Hon hamnar inte i kölvattnet av en slump, eller genom hans illvilja, i alla fall inte bara. Från min horisont är den Orwellska finessen en psykologiskt och rationellt rimlig förklaring till varför hon valde att leva med honom, de adopterar också en son tillsammans, trots de brister Orwell visade i såväl omdöme som omsorg om sin lilla familj. Hans briljans i världen överskuggade så att säga hans omoraliska insatser på hemmaplan, med öppna sexuella förbindelser med en rad kvinnor och en egocentrisk livsstil.

I ett långt avsnitt i boken beskriver Funder hur Eileens ofta farliga arbete under kriget och avgörande insatser för Orwell, inte minst som lyhörd, drivande sekreterare och bollplank för hur hans texter skulle formuleras, blir särskilt svårsmält när Orwells självbiografiska berättelse Hyllning till Katalonien från 1938 knappt innehåller spår av Eileen.­ Då bistod hon ändå aktivt genom att flytta till Barcelona för att vara nära honom och hon skickade förnödenheter och exklusiva gåvor till fronten – cigarrer och sprit. Orwell blir skjuten i halsen, stående i en skyttegrav, och Eileen­ blir nästan tillfångatagen och avrättad som spion. ”Orwell använder över 2 500 ord för att berätta om sin sjukhusvistelse utan att nämna att Eileen­ var där”, skriver Funder. ”Jag undrar vad hon kände senare när hon renskrev hans anteckningar”, lägger hon till. Han berättade för sin hustru att han var steril långt efter att de gift sig; han höll också sin tuberkulosdiagnos hemlig, trots att den äventyrade hälsan för alla omkring honom, inklusive deras adoptivson. Ingen drömman, direkt, den där Orwell. Snarare ett djur, intelligent men driftstyrt, med en given plats på Manor farm, gården i hans fabel om den ryska revolutionen.

Det som är så speciellt med den här boken är att trots mina invändningar mot både Orwells katastrofala personlighet och Funders lite påfrestande oförmåga att redigera bland olika tankeprocesser – vem är egentligen i behov av anekdoter från köksbordet där dotterns jordnötssmörsätande blir till heu­rekor om äktenskapets ojämlikheter – så är jag totalt hänförd under läsningen. Jag umgås intensivt med boken. Rubrikerna är vackra och värdiga: ”Vem är han?”, ”…och vem är hon?”, ”Fri”, ”Idyll”, ”Ett hus av vax”, ”Jordgubbar”, ”Föraning”. Mina nattliga drömmar befolkas under en tid av män med samma fårade ansikte som George Orwells, jag lider med Eileens­ mödosamma kamp mot underlivsblödningar och kramper, hur hon navigerar i deras konstiga gemensamma universum, och jag gläds åt att hon var en så bra kock. Iklädd svarta eleganta men slitna kläder lagar hon fantastiska grytor, pajer, grönsaksrätter, alla vill slå sig ner vid hennes bord. När jag läser om hennes kulinariska förmågor slår det mig att det inte handlar om att förpassas till köksregionerna som kvinna utan ett sätt att ta ansvar: åter framträder en skillnad mot porträttet av Ingeborg Bachmann som var ointresserad av socia­la plikter om de inte gav näring åt tänkandet, skapandet.

I det impulsiva letandet efter en kvinnas rättmätiga plats och snacksalighetens broderier finns en autentisk och närmast naivt smittande föreställning om att Eileen Blair behöver få liv och hon måste kläs i betydelse – och bara Anna Funder själv kan ingjuta den fart och passion ett sådant projekt kräver. Funders självsäkerhet och skrytmånsfasoner, som jag emellanåt stör mig på, är också en förutsättning för att ohämmat driva fram en omfattande och välutredd textmassa där det expansiva draget förskräcker och fascinerar, samtidigt.

På en sida i boken skriver Anna Funder: ”Eileen hamnade i hans jetström” och senare ”jag skapar, alltså finns jag” som en form av sammanfattande Carte­sianskt kvinnligt eko och svar på mannens tänkande vara, och hon gör så där på flera ställen: formulerar och omformulerar genom en koncentrerad fördjupning som drar åt något poetiskt för att kunna ge ny plats åt det sanningsenliga.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Så hur var det mellan dem, Eileen och George? Antagligen upp och ner. Arbetsamt och glädjefyllt. Han framstår som en sprattelgubbe i papp ibland, med udda kommentarer på lut som sårar eller bara låter aparta. Hon känns så samlad. Gemenskapen bestod nog i att de båda två insåg att de tillsammans skapade ett konstnärligt momentum som både drog nytta av i sina ofta separerade liv. Äktenskapet blev dessutom kortvarigt. Hustru nummer två, Sonia, får fint utrymme mot slutet av Funders bok och hennes närvaro slår en båge över hela bokens raison d’être: vad det kan innebära att inte bara födas till utan att dessutom bli till en kvinna. Det är storartat och märkligt tillfredsställande med ett evigt slut på en magnifik saga.

Precis då den här recensionen är färdigställd utbryter en tvist, som rapporteras i internationell och svensk press, om vad som är dikt och vad som är verklighet i Funders bok. Det är två av Orwells närmaste vänners barn som hört av sig till förlaget och vill få in en rättelse: Orwell hade ingen affär på ön Jura utanför den skotska kusten, och insinuationen som gör honom till en kvinnohatare är felaktig, hävdar de. Att förlaget nu tvingas backa och införa rättelser kan betraktas som en nesa. Men bakom kritiken från Orwells vänner späds tvivlet på hos den läsare som blir alltmer osäker på Funders förhållande till sanningen. I en fiktiv fantasi som också gör anspråk på en ny historieskrivning lämnar hårda invändningar från Orwells nära samtida en amper stämning. Frågan om vad man får ljuga om för att säga något sant i litteraturen är högst aktuell.

WIFEDOM: MRS ORWELL’S INVISIBLE LIFE (ANNA FUNDER)

Knopf 2023