Ett begrepp som författarna ägnar stor uppmärksamhet är ”kunskapscirkulation”. I det moderna samhället är det inte så mycket fråga som att kunskap uppstår eller att den sprids utan att den cirkulerar, häri liknande allting annat.

Det vi tänker på när vi talar om kunskapssamhället är i första hand tekniker om hur kunskap lagras, vidarebefordras och tillgängliggörs. Det är framförallt den ögonblickliga, icke varaktiga kunskapen man har i tankarna, de snabba flödena. Det hela ger upphov till en klass av personer, kunskapstekniker som numera utgör en mycket betydande del av arbetskraften och som för ögonblicket fruktar att ersättas av AI.

Några av de exemplifikationer som författarna anför kan ge större konkretion. Det handlar om aktuella och växande kunskapsformer som aktiekunskap och miljöteknik, likväl som om utdöende som om humaniora. Larsson Heidenblad har såväl i sin doktorsavhandling som i sina senare forskningar och inlägg ägnat sig åt de förra. Östling har studerat den senare bland annat i en intressant bok: Humboldts universitet. Bildning och vetenskap i det moderna Tyskland (2016).

Aktiekunskap är inte bara en populär form av modern kunskap, tillgänglig för kurser och studiematerial. Den ger också en effektiv metafor för kunskapen själv i den moderna situationen – de snabba stegringarna och kursfallen, den ögonblickliga cirkulationen från börs till börs, kunskapsnäten som tillåter en spekulant att slå en annan ur brädet. Paul Virilios­ analyser av snabbhetens ekonomi och estetik har sin tillämpning på båda dessa fält.

Lika intressant är hur miljö- och klimatkrisen driver fram ny teknik, nya affärsmöjligheter, nya kunskapsformer, nya modeller för aktieplaceringar. Det starka moraliska momentet i dessa kriser transformeras till ett marknads­beroende som får företag att stiga och sjunka på börserna. Samtidigt blir de en drivkraft för politiken, en agenda. Hållbarhet blir modernisering, teknik, vetenskap, ja identifieras med kunskapssamhället och dess universella normer.

Humaniora, å andra sidan, tillhör det förflutna. Tre anledningar till detta kan framhållas. Den byggde på en skola som förmedlade ett bildningsarv. Den så kallade bildade allmänhet som var dess publik har krympt samman. Skolan förmedlar inte längre humanistisk kunskap på det gamla sättet.

Dessutom byggde humaniora på en vilja att tillvarata ett nationellt kulturarv. Den nationella kulturtanken har emellertid komprometterats och desavouerats. Det finns inte längre ett nationellt arv i historia, litteratur, konst, arkitektur, folkliv och så vidare som omhuldas av specia­lister på respektive område. Eller där de finns arbetar de under en skugga.

Slutligen har vi trätt in i en posthistorisk tillvaro av förmodat överhistoriska moraliska, juridiska och politiska normer. Historia som förståelseform är borta. Den historiska förståelsen har förvandlats till en nutid som sitter till doms över det förflutna i kraft av vad man uppfattar som evigt giltiga normer. Det betyder att humaniora som kunskapsform, byggd på ”historiskt sinne” är borta. Detta präglar världspolitiken, men också universitetsforskningen och skolutbildningen.

Kunskapshistoria handlar, om jag förstår författarna rätt, om aktuella kunskapsformer men också om förgångna och försvinnande, de som befinner sig i cirkulation, de som har lämnat cirkulationen och de som är på väg ut. Detta passar det kunskapssamhälle där omodern kunskap istället för att lagras på hyllor eller i arkiv av brev och papper helt enkelt försvinner när dess elektroniska existensform nått gränsen för sin nyttighet ungefär som när en glödlampa släcks vid ett strömavbrott eller en fil vid ett dataintrång.

Också den historiska forskningen själv är naturligtvis underkastad kvartalstänkandet. Den är baserad på kortsiktig tilldelning av medel, på föga varaktiga publikationsformer, på snabba förändringar i fråga om slagord och trender. Författarna till Kunskapshistoria är väl medvetna om kunskapshistoriens kunskapshistoriska förutsättningar, om forskningsvärldens aktiekunskap. De har åstadkommit en intelligent och tankestimulerande analys av detta nya område.

—

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

KUNSKAPSHISTORIA – EN INTRODUKTION

DAVID LARSSON HEIDENBLAD & JOHAN ÖSTLING

Studentlitteratur