Fastän regimen i Teheran arrangerat flera internationella konferenser på temat ”Det islamiska uppvaknandet” har det i omvärldens öron skorrat falskt att försöka jämföra och jämställa den arabiska vårens revolter med den iranska revolutionen 1979. Tvärtom började snart allt fler arabiska röster likna arabvårens folkliga resningar med de spontana protestyttringar som följde på det iranska presidentvalet i juni 2009 när Mahmoud Ahmadinejad tilldömdes segern efter en synnerligen ifrågasatt röstsammanräkning. Massdemonstrationerna slogs ned med brutalt våld och den oppositionella Gröna rörelsen tvingades gå under jord tillsammans med sina mest namnkunniga portalgestalter Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi.

I arabiska gräsrötters ögon framstår därför regimen i Iran snarare som minst lika repressiv som de regimer som arabvåren syftade till att störta. Ännu värre blev bilden av ayatollastyret när Teheran aktivt slöt upp bakom Bashar al-Assads regim när denna från första början försökt krossa den folkliga demokratirevolten i Syrien. Utrikespolitiskt har däremot arabvåren fått en rad för Teheran spännande, och i flera fall strategiskt gynnsamma, följdverkningar.

På kortare sikt har Irans regionala ställning stärkts genom att dess huvudmotståndare USA:s positioner i Mellanöstern ännu en gång under ett kort decennium har försvagats. Två ytterst kostsamma, och på det hela taget kontraproduktiva, krig i Irak och Afghanistan innebar att USA:s absoluta hegemoni i regionen bröts. Samtidigt befriade dessa krig Iran från två av dess främsta fiender i grannskapet: Saddam Husseins regim i Bagdad och talibanregimen i Kabul, som ersatts av relativt Iranvänliga styren. Ovanpå dessa ”gratisvinster” för Teheran har arabvåren sopat bort två trogna USA-allierade, Mubarak i Egypten och Ben Ali i Tunisien, samt ytterligare två regimer som stått USA relativt nära: Khadaffis i Libyen och Salehs i Jemen.

Fastän inget av de nya styrena i dessa arabländer kan räknas som iransk bundsförvant har Iran efter arabvårens hittillsvarande maktskiften fått betydligt friare händer i regionen. Framför allt genom att Barack Obama inte längre har vare sig vilja eller förmåga att till fullo upprätthålla den regionala maktstruktur i Mellanöstern som USA byggde upp under kalla kriget och årtiondet därefter. Dels tvingar det enorma amerikanska budgetunderskottet Pentagon att skära ned på den militära närvaro som USA hittills haft på baser och hangarfartyg i hela regionen – särskilt som Obama har signalerat ett utvidgat militärt engagemang i Östasien och Stillahavsområdet. Dels visar såväl opinionsmätningar som förra årets presidentvalskampanj att den amerikanska allmänheten inte har något som helst intresse av nya militära äventyr i Mellanöstern.

Kanske lika viktigt är att USA:s främsta bundsförvanter i regionen mer än någonsin värjer sig mot ett militärt nappatag med Iran, åtminstone om de inte längre kan räkna med total amerikansk uppbackning. De oljerika arabiska kungadömens samarbetsorgan Gulf Cooperation Council (GCC) har drygt 30 år efter sin tillkomst inte visat minsta förmåga till operativ militär samverkan, trots att Saudiarabien och den ultrarika ministaten Qatar på papperet har införskaffat väldiga vapenarsenaler. Arabvårens revolutionära stämningar har inte heller gått GCC-staterna obemärkt förbi, även om deras auktoritära regimer försöker lugna sina befolkningar med nya välfärdspaket – och i fallet Bahrain slagit ned demokratirevolten med gemensamt våld. För samtliga GCC-stater stavas det allt överskuggande nationella målet status quo, och arabvåren har om något ökat deras benägenhet att inte ägna sig åt utspel som kan rubba detta mål.

Även Israel har till följd av arabvåren blivit mindre av en hämsko för Irans regionala ambitioner. Nästan i ett slag har arabvårens revolter förvandlat Israels stort sett stabila närmaste grannskap till en rad akuta oroshärdar. I söder och sydväst har den pålitlige granndiktatorn Mubarak i Egypten ersatts av ett oförutsägbart Muslimska brödraskapet som inte förmår hålla Sinaiöknen fritt från al-Qaida-inspirerade terrorister och vapensmuggling till Gaza. I öster framstår inte längre Jordanien, där även kung Abdullah utmanas av islamister, som alldeles stabilt. I norr och nordöst utmanas Assadregimen i Syrien – under 35 år Israels minst problematiska granne (om än formellt fiendestat!) – av islamistiska rebeller som om de skulle ta makten i Damaskus med största sannolikhet utpekar Israel som dödsfiende. På palestinska Västbanken tyder mycket på att initiativet övergår från beskedliga PLO/Fatah till islamistiska Hamas som har förgörandet av staten Israel högst både på sitt program och i sin praktik.

Dylika bekymmersamma ”fakta på marken” i Israels närområde överskuggas ofta av den israeliska Netanyahuregeringens högljudda retorik om Irans kärnteknikprogram, vilket officiellt utpekas som ett ”existentiellt” hot mot den judiska staten. Dock kan konstateras att även Jerusalems ”senaste datum” för när Iran kommer att förfoga över en sprängbar kärnladdning har skjutits fram år efter år under minst en tioårsperiod och just nu sägs inträffa någon gång 2015. I praktiken verkar Israels regering i tysthet ha anammat sina egna militära experters och Pentagons bedömning att det iranska kärnteknikprogrammet är ett symboliskt uttryck för iranska regionala stormaktsambitioner snarare än att det utgör ett akut militärt hot. Det är illa nog för både Israel och USA, men inte tillräckligt skäl för att starta krig mot Iran.

Så långt är det uppenbart att arabvåren har inneburit en osäkrare omgivning för Israel och vidgat handlingsutrymme för Iran. En knäckfråga är hur man ska bedöma händelserna i Syrien efter den arabiska våren. Om demokratiprotesterna där våren 2011 hade lett till att Assadregimen störtats och ersatts av ett demokratiskt styre, eller åtminstone en skakig utveckling mot demokrati som i Egypten och Tunisien, skulle det otvivelaktigt ha inneburit ett förödande strategiskt bakslag för Iran. Assadregimen är ju Teherans äldsta (sedan 1980) och länge enda arabiska allierade (bland annat mot den gemensamma fienden Saddam Hussein). Framför allt har Syrien varit en vital geografisk och politisk förbindelselänk till libanesiska Hizbollah, som är Irans enskilt starkaste militära trumfkort gentemot Israel. Därtill har den arabiska Baathregimen i Damaskus utgjort en ideologiskt viktig brygga mellan det shiitiska Iran och den övervägande sunnitiska arabvärlden. Skulle Syrien förvandlas från vän till fiende vore det närmast katastrof för Irans regionala stormaktsambitioner.

Men även om Damaskus och Aleppo skulle falla i rebellernas händer är det högst osannolikt att vare sig demokrati eller fred lägrar sig över Syrien. I norr har kurder sedan i somras upprättat faktiskt självstyre över gränsområdena mot Turkiet, till Ankaras stora irritation. Rivaliserande sunnimuslimska rebellrörelser kommer med stor säkerhet att fortsätta en inbördes kamp om olika delar av det syriska kärnterritoriet. I bergsområdet och kustlandet vid Latakia och Tartous har Assad sedan länge förberett infrastrukturen för en alawitiskt styrd enklav, möjligen under fortsatt ryskt beskydd.

Däremot skulle knappast den iranska ayatollaregimen frukta ett sådant sönderfallande Syrien. Tvärtom. För det är i Mellanösterns mest kaotiska miljöer som den iranska stormakten visar sig på styva linan. Vad den så kallade arabiska våren framförallt har åstadkommit är att bringa stora delar av Mellanöstern i kaos och oregerlighet. Detta har redan inneburit en betydande reträtt för USA:s intressen. Det väcker obehag och fasa hos oljerika arabiska status quo-makter. Det har i högsta grad rubbat Israels och Turkiets förhoppningar om stabilitet i närområdet. Men arabvåren har samtidigt öppnat oanade möjligheter för fortsatt iransk maktexpansion.