För att vara ett av människans grundvillkor för hälsa och överlevnad kartlades sömnen förvånansvärt sent. Först i början av 1950-talet upptäcktes exempelvis de olika sömnfaser som många fortsatta vetenskapliga rön har byggt vidare på. Idag är forskningen på området ytterst vital, samtidigt som vi tar del av ständigt nya och oroande rapporter om hur sömnproblemen verkar tillta, särskilt hos unga. Vid det här laget torde specialisternas råd för att sova bättre vara välkända för de flesta: fysisk rörelse och dagsljus under den vakna tiden, begränsat intag av kaffe och alkohol, ingen kroppslig och mental ansträngning före sängdags, samt en sval temperatur i sovrummet. Parallellt med sådan bas­information växer den medicinska och terapeutiska marknaden som erbjuder tabletter, vägledning och appar för att råda bot på sömnproblemen. Sedan melatonin blev receptfritt i Sverige 2020 har försäljningen av hormonet ökat drastiskt.

”Det finns nätter som är så utmattande att vi borde byta namn efteråt eftersom vi inte längre är samma människor.”

Den spanske författaren David Jiménez Torres kritikerrosade essäbok El mal dormir (Dålig sömn; Libros del Asteroide) skiljer sig från den strida strömmen av publikationer som utlovar tips och strategier för förbättrad sömn. Han vill snarare undersöka sömnlöshetens och vakans beskaffenhet och betydelse i historien och kulturen – men också i sitt eget liv. Redan i inledningsmeningarna står det klart att han vet vad han talar om: ”Jag har alltid sovit dåligt. Det är ett av de grundläggande villkoren i mitt liv, som skänker sammanhållning och kontinuitet åt det. Jag har bott i tre länder, sju städer och i femton olika lägenheter; överallt har jag sovit dåligt.”

Torres hör visserligen inte till de värst ansatta. Längst ut på skalan finns de som drabbas av den mycket ovanliga genetiska sjukdomen fatal familjär insomni. Den resulterar i en total oförmåga att sova, och leder i rask takt till en kroppslig och psykologisk nedbrytning och sedan till patientens död. Även om de flesta människor befinner sig långt från sådana extrema tillstånd, har de flesta av oss upplevt hur även enstaka nätter med dålig sömn omedelbart sätter avtryck i både kropp och själ. ”Det finns nätter som är så utmattande att vi borde byta namn efteråt eftersom vi inte längre är samma människor”, skrev den rumänsk-franske filosofen E M Cioran i en dagboksanteckning. Den brittiska författaren Iris Murdoch menade att det finns en avgrund som delade mänskligheten i två typer – de som kan sova och de som inte kan göra det.

Mycket tyder på att dagens mobiltelefonvanor och en ständig digital uppkoppling knappast underlättar vår nattliga vila. Hemarbete, oro för framtiden, brist på fysisk aktivitet och en rubbad dygnsrytm förvärrade dessutom sömnproblemen för många under pandemin. Detta gäller inte minst i de länder som i perioder tillämpade strikta lockdowns, som exempelvis Spanien. Varje natt hade Torres då för vana att gå ut en stund på balkongen och titta ner på de öde gatorna, där ambulanserna ibland körde förbi. När han återvänt till sängen låg han och tänkte på människorna som samtidigt svävade mellan liv och död på sjukhusen. Men också på alla andra som likt han själv låg vakna och våndades. Han fantiserade då om att de gemensamt vakade för alla de sjuka och deras anhöriga.

Olika former av sömnproblem har rimligen existerat i alla samhällen och tidsepoker, och förhållandet mellan sömnen och vakan är ett viktigt inslag redan i Gilgamesh-
eposet. Även om problemen tycks ha ökat de senaste decennierna förhåller sig Torres skeptiskt till den vanligt förekommande idén om att industrialismen och den moderna kapitalismen bröt med tidigare mer harmoniska sömnmönster. Det är förvisso svårt att säkert veta hur människor egentligen har sovit genom historien. Enligt historikern A Roger Ekirch innehöll dock den förindustriella sömnen snarare fler segment och ovälkomna störningar. Idag har vissa företag insett vilken betydelse den goda sömnen kan ha för produktiviteten och skapat särskilda rum där de anställda kan dra sig tillbaka för en stunds vila. För några år sedan införde ett stort amerikanskt försäkringsbolag ett bonussystem baserat på antalet nätter då medarbetarna sovit minst sju timmar. Globalt sett lär dock endast en minoritet av jordens arbetande befolkning beröras av en sådan medvetenhet.

De största skillnaderna mellan olika tider rör enligt Torres sömnens och sömnlöshetens fysiska inramning. Dagens sängar är betydligt bekvämare än de var förr. Att olika familjemedlemmar har sina privata sovrum var till för inte särskilt länge sedan förbehållet en mycket liten elit. Kanske har ett avlägsnande från tidigare mer kollektiva sovarrangemang bidragit till att den modernt sömnlöse känner sig mer existentiellt avskild och utsatt. Förmodligen förvärras också vår tids sömnlöshet av en sorts hypokondrisk effekt – det blir inte lättare att somna när medvetenheten har ökat om sömnens betydelse för snart sagt alla kroppens processer och organ. Något som för övrigt illustreras av att jag själv, som vanligtvis sover ganska bra, fick ovanligt svårt att somna på kvällarna efter att jag hade läst David Jiménez Torres bok. Tankarna och perspektiven som läsningen väckte gjorde att jag ofrivilligt anslöt mig till den kongress med sömnlösa som den nyligen bortgångne serbisk-amerikanske poeten Charles Simic skriver om i en dikt.

Inom skönlitteraturen finns en lång tradition som på olika sätt belyser ämnet. Poeter som Aleksandr Pusjkin och Elizabeth Bishop har skrivit om sömnlösheten, som också är ett återkommande tema i brevväxlingen mellan F Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway. Enligt Miguel de Cervantes orsakades Don Quijotes förryckta idéer inte bara av att han hade förläst sig på riddarromaner – han hade också sovit på tok för lite. Sömnspecialister framhäver kreativitetens beroende av REM-sömnen, då minnen och information kopplas samman på sätt som föder nya idéer. Därför kan det tyckas överraskande att en del författare åstadkommit mästerverk trots grava sömnproblem. Franz Kafka behandlar den egna sömnlösheten på en rad ställen i sin dagbok och såg den som djupt förbunden med sin skaparkraft och inre föreställningsförmåga. Vladimir Nabokov går ett steg längre i sina memoarer Tala, minne, där han beskriver själva sömnen som en förnedrande mental tortyr och ett svek mot såväl den konstnärliga talangen som hela mänskligheten.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Torres ägnar också ett avsnitt åt läsningens betydelse under sömnlösheten. Den ofrivilligt vakne kan visserligen ta sin tillflykt till böckernas värld, men det är enligt den spanske författaren ändå en uppgiven sorts läsning – eftersom man egentligen inte har valt den själv. Den sömnlöses största fiende är dock inte natten utan dagen efter, då man skördar de sorgsna frukterna av den förlorade tiden då man låg och vred och vände på sig eller stirrade upp i taket. Morgonen gryr och man måste håglöst låtsas som att man är som alla andra. På dagen är den sömnlöse ”en marionettregering, en Vichyregim”, skriver Torres fyndigt. Den nattliga oron byter skepnad, och man känner sig både irriterad och orättvist behandlad. Trots det mynnar Torres bok ut i en försonande ton.

Som sömnlös är man inte ensam, även om det kan kännas så klockan tre på natten. Det finns fler där ute. Även om de inte kan samlas under någon flagga eller bilda någon fackförening, utgör de en sammanslutning av människor; ett sätt att vara i världen. De har ett särskilt förhållande till natten och tystnaden. För att låna David Jiménez Torres ord: ”Att förneka den dåliga sömnen är att förneka oss själva. Och att förneka en av de egenskaper som skiljer oss från andra. Vi ser saker som många andra inte ser, vi känner saker som många andra inte känner.”