Den bortglömde Milan Kundera

Jag tycker om att läsa om kärlek.” En dag knackade min tjugoåriga granne på dörren och undrade om jag inte hade något bra lästips. Hon läste inte särskilt mycket, och jag ville gärna anpassa mig efter hennes önskemål, men samtidigt komplicera kärlekstemat något. Jag funderade ett slag och gav henne sedan ”Varats olidliga lätthet” av Milan Kundera. En vecka senare knackade det på dörren igen. Min granne tackade för lånet och sade att boken hade varit intressant men att hon ändå inte hade läst ut den. Hon tyckte att personerna i den betedde sig konstigt mot varandra. Det var alldeles sant. ”Men”, invände jag, ”det gör ju människor i verkligheten också ibland.”

Jag hade glömt den här episoden, som ägde rum för en hel del år sedan. Men när jag nyligen plockade fram Kunderas roman igen upptäckte jag att någon vikt hundöron i den. Då drog jag mig till minnes min grannes avbrutna läsning. När jag den senaste tiden berättat för folk i min omgivning att jag ägnar mig åt Kundera igen – en del romaner läser jag om, andra läser jag för första gången – har jag mötts av en viss förvåning; det är som om Kundera försvunnit ur det allmänna synfältet. En del bekanta har med beundran i rösten nämnt någon titel de läst för längesedan, men samtidigt markerat en distans till författarskapet som helhet. Jag har också märkt att man numera sällan refererar till honom i det offentliga litterära samtalet. De flesta av hans svenska översättningar finns inte längre att tillgå – förlaget tycks inte våga sig på några nytryck. Nästa år kommer visserligen hans senaste essäsamling Une rencontre (2009) sent omsider i svensk översättning. Men ett Nobelpris i litteratur tycks alltmer avlägset. Kanske har Kundera själv förflyttats till de svarta listor som han med sarkastisk glimt i ögat beskriver i den essä som publiceras i det här numret av Axess?

Ointresset är dock inte globalt; jag har själv kunnat konstatera att han är ett högst levande namn såväl bland författarkolleger som i den läsande allmänheten på flera andra håll i världen, inte minst i södra Europa. I en artikel om ny turkisk prosa i den litterära tidskriften Karavan nämndes Kundera nyligen som en av de stora förebilderna för landets författare. Häromåret gavs hans samlade verk ut i Pléiadebiblioteket – det franska förlaget Gallimards ansedda klassikerserie – en sällsynt ära för en författare som ännu är i livet.

Vad beror kallsinnigheten gentemot Kundera i Sverige på? Den mest banala förklaringen har att göra med det mediala klimatet. Det är ett drygt decennium sedan hans senaste roman Okunnigheten kom på svenska; en evighet i kvartalslitteraturens tidevarv. Därtill har vi att göra med en författare som under lång tid dragit sig undan offentligheten för att låta sina verk tala för sig själva. I en tid då intervjuer, författarframträdanden och bokturnéer tycks vara en lika viktig del av författarrollen som själva skrivandet, glöms Kundera lätt bort – inte minst i Sverige, där mediernas litteraturbevakning blivit starkt nyhetsinriktad. Redan i essäboken De svikna arven (på svenska 1993) konstaterade Kundera för övrigt att litteraturkritiken förvandlats till ”senaste litteraturnytt”; en omvandling som knappast slagit av på takten sedan dess.

Det är därför symptomatiskt att den största uppståndelsen kring Kundera i svensk press på senare år inte alls rört innehållet i hans roman- och essäkonst, utan istället handlat om anklagelsen – som aldrig kunnat bevisas – om att han i sin ungdom skulle ha gjort sig skyldig till ett fall av angiveri år 1950 i Tjeckoslovakien. Jag syftar på uppgifterna som publicerades i den tjeckiska tidskriften Respekt 2008 om att Kundera på ett indirekt sätt skulle ha angivit en student som senare dömdes för spioneri. Kundera själv lät kort meddela att anklagelserna var grundlösa, samtidigt som en rad framstående författare i världen ryckte ut till hans försvar.

Men kan det också finnas litterära, estetiska anledningar till att Kundera förpassats till marginalen? Jag tror det. En vän i Malmö, vars omdömesförmåga jag håller högt, började liksom jag själv läsa om Varats olidliga lätthet nyligen, men avbröt snart läsningen. Det var när han kom till början av det tredje kapitlet som han ilsknade till och övergav berättelsen: Jag har tänkt på Tomas i åtskilliga år. Men det är först i ljuset av dessa tankar, som jag ser honom klart. Jag ser honom stå vid ett fönster i sin lägenhet och se, över gården, på husväggen mittemot och fundera över vad han skall göra.

Min vän irriterade sig på den berättartekniska piruetten, författarens uppvisande av konstruktionen – något som han menade var onödigt, förlegat och alltför elegant. Jag håller med om att greppet idag, efter alla metalitterära vändningar som gjorts inom prosan, inte längre ter sig särskilt innovativt. Ändå tilltalas jag av passagen där romangestalten Tomas gör sin entré, kanske för att få författare hanterar sådana element med samma mästerliga lätthet i handlaget som Kundera.

Något liknande händer på de första sidorna av Odödligheten, där författaren ser en äldre kvinna gå vid kanten av en simbassäng. Plötsligt vänder hon sig om och vinkar mot någon, hennes hand flyger upp ”som om hon på lek kastat en färggrann boll till sin älskare”. Denna charmfulla rörelse, oberoende av hennes ålder, bländar honom. Ur denna minimala åtbörd föds en av romanens gestalter: ”Jag var sällsamt rörd och ordet Agnès dök upp i mitt sinne.”

Dessa båda ögonblick vittnar om den fascinerande dubbla rörelse som aktiveras vid skapandet av en litterär gestalt. Författaren uppfinner Tomas och Agnès, men dessa går också honom till mötes med en märklig självständighet. Konstruktionerna får liv. Här tangerar Kundera den gåtfulla, tudelade kärna som utgör själva hjärtat i den litterära skapelseprocessen och som är romanförfattarens stora tröst. Medvetenhet och förförelse, kontroll och ingivelse – samtidigt.

Det finns en skepsis i det svenska litterära klimatet mot stilistisk elegans och vackra formuleringar – en skepsis som jag tror drabbar Milan Kundera, och särskilt då hans senare romaner. Generellt sett är det naturligtvis klokt att vara på sin vakt mot skönhet som bara är ornamentik och tom vältalighet. Men det här är också en hållning som kan slå över och leda till en alltför räddhågsen och försiktig litteratur. Dessutom sitter kravet på psykologisk realism djupt hos många läsare; ett krav som Kundera i hela sin essäistik vänder sig mot. Istället hävdar han konsekvent Cervantes och Rabelais tvetydiga och ironiska arv, som förvaltades av 1700-talsförfattare som Lawrence Sterne och Denis Diderot men som Kundera menar sedan förskingrades under artonhundratalet, då prosan i högre grad underordnade sig realismens krav på psykologisk trovärdighet och kronologisk logik.

Under hans eget 1900-tal fanns det naturligtvis en hel centraleuropeisk romantradition – Hermann Broch, Robert Musil och Franz Kafka – som på olika sätt vände sig mot realismens krav. Ändå hade de första romanförfattarnas oskuldsfulla lekar gått förlorade för alltid. Tanken på denna omöjliga återkomst svävar som en melankolisk dröm över hela Kunderas författarskap. Ändå innebär inte detta att han är blind för andra traditioners tillgångar; exempelvis har han gjort känsliga läsningar av Lev Tolstojs Anna Karenina.

Det essäistiska, resonerande inslaget hos Kundera kan nog reta en del, liksom hans till synes obekymrade användning av ordet ”vi” i vissa reflekterande partier; ett problematiskt sätt att ta läsarnas gemenskap för given. Kundera är Hemingways motsats i nittonhundratalslitteraturen. Hans prosa redovisar allt, och då vill det till att de uppvisade tillgångarna har ett genuint värde. Det finns en anledning till skrivarkursernas mest grundläggande regler som ”show, don’t tell” och ”less is more”. De flesta misslyckas om de bryter mot dem. Men Kundera är en tillräckligt skicklig författare för att ta risken att vända upp och ned på sådana regler, och komma undan med det.

Från feministiskt håll har ibland en annan kritik hörts mot Kundera. Den har att göra med de erotiska inslagen som är en så viktig del av Kunderas berättelser. Framför allt är det de återkommande kvinnojägarna bland Kunderas manliga gestalter som sätter käppar i hjulet för honom. Men om man läser uppmärksamt märker man att deras manschauvinistiska drag problematiseras snarare än förskönas, och därför kommer den feministiska kritiken av sig. I exempelvis Livet är någon annanstans sker en högst intressant problematisering av manligheten. Här är handlingskulten och modet intimt förknippat med det politiska medlöperiet och viljan att bli beundrad. I en isande passage, när poeten Jaromil kommer ut från polisstationen där han lånat sina tjänster åt makten, låter det så här: ”Han drog in den kalla luften och kände sig överfull av manlighet som trängde ut ur alla porer och ville sjunga.”

Som Birgit Munkhammar en gång påpekade i DN-essän ”Mansgris att älska” (som ingår i hennes samling kritiska texter En piga läser) drar sig alltså Kundera inte för att exponera de mer löjeväckande sidorna hos dessa moderna Don Juan-gestalter. Munkhammar påminner oss också om den rad oförglömliga kvinnoporträtt som Kundera gett läsarna – till exempel Sabina och Teresa i Varats olidliga lätthet, liksom den redan nämnda Agnès i Odödligheten – och för fram dem som det bästa beviset mot författarens påstådda manschauvinistiska attityd. Kundera formulerade själv en gång sin ambition på ett träffande sätt i en intervju med Lois Oppenheim i Review of Contemporary Fiction: ”Alla stora romaner, alla sanna romaner är bisexuella. Det innebär att de ger uttryck för både ett kvinnligt och manligt perspektiv på världen.” Kanske går därför en återupptäckt av Kundera genom en grundligare och mer uppmärksam läsning av hans kvinnoporträtt. Läst i sin helhet blir det tydligt att Kunderas verk inte väjer för de mindre smickrande sidorna i den mänskliga komedin – vare sig det nu är män eller kvinnor som uppvisar dem. Kunderas romangestalter är inga föredömen eller moraliska ledstjärnor – utan högst ofullkomliga varelser: det är just detta som gör dem mänskliga och snarlika de flesta av oss själva.

All kritik mot Kundera skjuter emellertid inte bredvid målet. Med ett visst tidsmässigt avstånd till hans romaner tror jag att vi nu bättre kan bedöma dem; deras tillgångar och brister, deras sammanlagda vikt. Har kanske då vissa av dem drag av period pieces, alltså verk som fyllt en viktig funktion i sitt historiska sammanhang, men som svårligen kommer att överleva tidens tand? Det antydde åtminstone den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom för några år sedan, när han till viss del reviderade entusiasmen i sina första Kunderaläsningar. Själv kan jag irriteras över en återkommande tendens till kulturella generaliseringar hos Kundera, som när en schweizisk manlig gestalt i Varats olidliga lätthet eller en svensk i Okunnigheten på klichémässiga sätt får representera en sorts västeuropeisk rationell stelbenthet i kontrast till de tjeckiska huvudpersonernas mer komplexa förhållande till tillvaron och historien. Ett par av de korta romaner som Kundera skrev under senare delen av 90-talet, efter att ha bytt språk från tjeckiska till franska – Långsamheten och Identiteten – hör heller inte till hans mest minnesvärda. Visst finns här lysande passager men också en upphöjd nostalgi, som när 1700-talet förhärligas i Långsamheten, parad med en något förutsägbar modernitetskritik.

Det var dessa romaner som fick författaren Anders Paulrud att ta avsked av sin gamla kärlek Kundera i en artikel i Aftonbladet 2007. Ändå intar också dessa böcker sin plats i helheten. Personligen håller jag dessutom den senaste romanen Okunnigheten högt. Denna berättelse om hur ett par människor efter sammetsrevolutionen återvänder till Prag efter många år i exil läser jag som en åldrad mästares visa och sorgsna betraktelse över återkomstens erfarenhet.

Paulrud irriterades också över de ständiga upprepningarna i Kunderas essäböcker. Men i en essä i Dagens Nyheter 1996 menade tvärtom den turkiske författaren Orhan Pamuk att det är just den frenesi med vilken Kundera förfäktar sina åsikter som skiljer honom så starkt från andra författare. Hit hör försvaret för ett essäistiskt färgat romanskrivande och humorns centrala roll, samt det Pamuk kallade ”ett lidelsefullt intresse för kompositionsproblem”. Kundera vill slå ett slag för en tänkande och resonerande romankonst, som samtidigt aldrig underordnar sig en viss idé eller politisk ideologi. Denna vägran till underordnande är naturligtvis inte detsamma som att ett litterärt verk inte kan sprudla av idéer och politisk verklighet. Den viktiga balansen håller alltid Kundera, liksom för den delen hans turkiske kollega. Pamuk skriver: ”När det gäller att provocera till invändningar, besvikelser, ilska, förvirring, beundran och beröm är Kunderas essäer perfekta.” Jag instämmer; Kundera är som en konversationspartner som man ibland håller med, andra gånger är oense med – men sällskapet är alltid briljant. Om han upprepar sig förlåter jag honom eftersom de ämnen han återvänder till är så väsentliga. Han påminner en om vad ett samtal faktiskt kan vara.

En bit in i Livet är någon annanstans händer något överraskande. Det här är en av de platser jag allra helst återvänder till i hela Kunderas författarskap. En gestalt vid namn Xaver dyker upp. Vi vet ännu inte vem han är eller vilken plats i berättelsen han kommer att inta. Vi vet bara att han den här vårdagen har skolkat från skolan i Prag och gått ner till Moldaufloden och nu står på Karlsbron. Som vanligt tittar han på ett gult hus som ligger helt nära bron, och fantiserar om vem som bor där. För första gången är fönstret öppet och han är övertygad om att detta är ”en uppmaning, en tyst, förtrolig vink åt honom”. Utan att ha en aning om vad som finns där inne, vilka äventyr som väntar honom, tar han sin portfölj och kastar in den genom det öppna fönstret och hoppar sedan själv efter.

I lägenheten som Xaver hamnar i utspelas en absurd och komisk historia som slutar med att han somnar på en främmande kvinnas säng, där han drömmer en rad drömmar som sträcker sig över flera kapitel. Frågan är om vi här ändå inte får en fläkt av den tidiga romankonstens lekfullhet, den som det enligt Kundera egentligen inte går att återvända till. Det är Don Quijote, förklädd till Xaver, som hoppar in genom fönstret vid Karlsbron. Han har klarat sig oskadd genom seklerna; rustningen har rostat och ryggen kroknat, men när han väl tar språnget är det med en förunderlig vighet.

Kundera har själv i en intervju liknat sådana här platser i romanerna – där en helt oväntad gestalt dyker upp – vid fönster som öppnas. Kundera är en mästare på att öppna sådana oväntade fönster, som låter frisk luft nå kompositionen. Xavers språng in i romanen och i huset vid Moldaufloden har dock också en politisk sida. När han till slut vaknar är det till ljudet av skottlossning i fjärran. Kommunisterna är på väg att genomföra en kupp, året är 1948. Vid maktövertagandet som åsyftas var Kundera – som föddes i staden Brno 1929 – knappt nitton år gammal. I sin ungdom omfattade han som poet den nya socialistiska ordningen med entusiasm. Men efterhand blev Kunderas penna alltmer kritisk, och några år efter att han belagts med skrivförbud flyttade han definitivt till Frankrike 1975. Det är dessa Kunderas egna erfarenheter som gör att han förmår skildra de mänskliga konsekvenserna av ett totalitärt system med sådan skärpa – missförståndet, skammen, lögnen och de absurda labyrinterna. Auktoriteten och självständigheten, kollaborationen och motståndet: i Livet är någon annanstans representeras dessa båda hållningar av Jaromil respektive Xaver – poeten som viker sig för makten respektive hans drömda, andra jag – den Jaromil skulle kunna ha varit. Och när Jaromil möter sin undergång på en iskall balkong i slutet av romanen, där han såväl bokstavligt som symboliskt blivit utestängd från festen – då ser han genom ett fönster det andra livets rörelser, som skulle kunna ha varit hans egna.

Men är det kanske rent av Kunderas skildringar av livet före järnridåns fall som gjort att han inte längre är lika aktuell? När kommunismen försvunnit från Europa, och kalla krigets konfliktlinjer ersatts med andra, har hans relevans möjligen bleknat? Jag tror att det skulle vara ett misstag att reducera Kunderas betydelse till den historiska epok som han skrev sina främsta romaner i. Ett misstag av det slag han själv berör i ”De svarta listorna eller Divertimento till Anatole Frances ära” och som kan uppstå om man lägger tonvikten vid författarens förhållande till sin tid och sitt samhälle, istället för att läsa själva romanerna. Lika mycket som jag läser Kundera för hans blick på de samhälleliga skeendena, läser jag honom för de enskilda existentiella iakttagelserna som fyller hans berättelser, och som idag tycks helt intakta. Som när en av huvudpersonerna efter hustruns död i Okunnigheten frågar sig hur mycket tid det skulle bli kvar om han skulle ställa samman de få minnen han har kvar av deras liv tillsammans. En minut? Två minuter?

På samma sätt frågar jag mig hur mycket det kommer att bli kvar av mina sammanlagda läsningar av Kundera, när de bleknat i minnet. Kanske bara en minut. Men denna enda minut gnistrar av skepsisen mot den kollektiva förförelsen, mot det Kundera vid några tillfällen kallar ringdansen, den gnistrar av den suveräna känslan för komposition, av det finkänsliga nystandet i kärlekens och erotikens mörka härva. Och alldeles avgörande: när jag läser honom får jag känslan av att min föreställning om vad en människa är inte förminskas, utan vidgas. Det är som när huvudpersonen i novellen ”Låtsasliften”, som ingår i samlingen Kärlekens löjen, i ett klarsynt ögonblick inser att allt finns i hans flickvän, även de mest motstridiga drag och känslor, och att hennes själ är ”fruktansvärt amorf”. Också Kunderas romankonst är i sina bästa stunder fruktansvärt amorf.

Kanske är det därför som jag har tänkt på Milan Kundera i åtskilliga år. Men det är först i ljuset av dessa tankar som jag ser honom klart. Jag ser honom stå vid ett fönster i sin lägenhet i Paris, han ser både gammal och ung ut, både ömsint och rasande. Han blickar ut mot staden. Han funderar på vad han ska göra. Sedan drar han sig in i lägenheten, som om han fått nog av något han sett därute. Men han har lämnat fönstret öppet.

Milan Kundera på svenska:

Livet är någon annanstans (1976)

Avskedsvalsen (1978)

Skrattets och glömskans bok (1981)

Kärlekens löjen (1982)

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Varats olidliga lätthet (1984)

Skämtet (1987)

Romankonsten (1988)

Odödligheten (1991)

De svikna arven (1995)

Långsamheten (1996)

Identiteten (1999)

Okunnigheten (2002)

Ridån (2007)

Henrik Nilsson

Författare och essäist.

Mer från Henrik Nilsson

Läs vidare