Det är allvar nu

Protester i Bagdad. FOTO: TT

Efter år av försummelser och önsketänkande måste politiker anpassa sig efter den nya hotbilden mot Sverige. Det får inte råda någon tvekan om vilka värden som vi är beredda att försvara, skriver Katarina Tracz.

Konstaterandet upprepas gång på gång efter Rysslands invasion av Ukraina: ”Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.” På senare tid tycks meningen återkomma allt oftare, varje gång med än mer emfas bakom ordens innebörd.

Fraser som denna blir snabbt klichéer som förlorar den känsla av allvar de är tänkta att förmedla. Med parallellerna till andra världskriget saknar verkligen inte relevans. Flera samtidigt pågående kriser gör oss särskilt utsatta för den perfekta storm av säkerhetshot som framträder. För Sveriges del gör åtminstone tre sammanfallande skeenden läget särdeles allvarligt.

För det första: ett storkrig rasar i Europa. I all sin brutalitet har den ryska invasio­nen av Ukraina visat att krigföring i form av omfattande, mekaniserat och systematiskt våld inte försvann vid det senaste sekelskiftet. Tvärtom, krig fortsätter att vara en högst fysisk – och blodig – före­teelse. Rysslands angreppskrig består av det som många övertygat sig om var förpassat till historiens skräphög. Chocken över den ryska bestialiteten, blottlagd genom storskaliga terrorbombningar av civila, tortyr av krigsfångar och systematiskt användande av sexuellt våld – har varit påtaglig. Större delen av Europas länder har byggt, eller snarare underlåtit att bygga, sina försvar utifrån premissen att något liknande aldrig mer skulle kunna ske. Men det står nu klart att vi befinner oss i en situation som har mer gemensamt med 1942 än med den eviga fred som många såg framför sig efter Sovjetunionens kollaps.

När kriget bröt ut var Sverige, trots år av påstått återuppväckt medvetenhet om hotet från Ryssland, fortfarande oförberett. Sedan 2015 har försvarsutgifterna successivt ökat, men Försvarsmakten har förblivit kraftigt underfinansierad. Krigs­utbrottet innebar att såväl närheten till Ryssland som avsaknaden av försvars­garantier blev smärtsamt påtaglig. Kursändringen som följde, med kraftigt ökade försvarsanslag och framförallt med en svensk ansökan om Natomedlemskap, är historisk.

”Desinformation, manipulation av information och missinformation som riktas mot Sverige är ingenting nytt, men utvecklingen under senare år sticker ut. ”

Det krävdes ett storkrig i närområdet för att medvetenheten om vår säkerhetspolitiska sårbarhet skulle infinna sig. Skiftet bort från den fredsskadade mentaliteten är emellertid nödvändigt. I svallvågorna av Rysslands anfallskrig har säkerhetssituationen i Sveriges närområde ytterligare försämrats. Nyligen konstaterade Försvarsmakten att Ryssland ”under överskådlig tid fortsätter att utgöra det dimensionerande hotet”(ÖB:s militära råd till regeringen, nov. 2023). Rysslands aggressiva beteende i norra Europa och Arktis består. Något som manifesteras genom bland annat den höga närvaron av ryska spionfartyg i nordiska vatten, luftrumskränkningar, aggressiva officiella uttalanden från Ryssland och misstänkta sabotage av kritisk infrastruktur.

För det andra: Sverige har blivit ett prio­riterat mål och ämne för massiv och illasinnad informationspåverkan. Desinformation, manipulation av information och missinformation som riktas mot Sverige är ingenting nytt, men utvecklingen under senare år sticker ut. Grunden för LVU-kampanjen – bestående av massiv falsk ryktesspridning om att den svenska socialtjänsten ägnar sig åt kidnappning av muslimska barn – lades under 2021. Under tidiga 2022 fullkomligt exploderade mängden desinformation vilket gjorde att LVU-kampanjen kom att växa till den mest omfattande påverkanskampanj som någonsin riktats mot Sverige. Koranbränningarna och den ansenliga informationspåverkan som ackompanjerade dem bidrog till att ytterligare befästa bilden av Sverige som ett muslimfientligt land.

Under året som gått har desinformationskampanjer gått från att vara ett fenomen som många nog uppfattat mest berör den twittrande, tiktokande delen av befolkningen till att få våldsamma konsekvenser. Bilder och rykten från sommarens koranbränningar fick en uppretad folkmassa att storma svenska ambassaden i Bagdad, och terroristen Abdelsalam Lassoued kan ha fått bränsle till sitt hat från LVU-kampanjen när han tidigare i höstas sköt ihjäl två svenskar i Bryssel. Som Magnus Norell påpekar i detta nummer har det ökade terrorhotet mot Sverige flera orsaker. Potentiella terrorister motiveras av allt ifrån ett bredare förakt mot väst till känslan av att muslimer blir illa behandlade. I virrvarret av sammanfallande hotbilder och tänkbara motiv är illasinnad informationspåverkan en viktig komponent som kan ha direkt dödliga följdverkningar.

I den redan kraftigt kontaminerade informationsmiljön har kriget mellan Israel och Hamas piskat upp desinformationen till nivåer som saknar historiskt motstycke. Experter beskriver informationskampanjen som ackompanjerat Hamas terrorattack och Israels svar som en ”syndaflod av onlinepropaganda som är större än någonting som tidigare skådats” (New York Times, 3/11 2023). Genomslaget för och de uttryckta sympatierna med Hamas propaganda är omfattande, vilken för oss in på den tredje omständigheten som bidrar till vår utsatthet.

För det tredje: Sverige och väst präglas av en djup inhemsk värderingsklyfta. Kriget mellan Israel och Hamas, och reaktionerna på den senares terrorattentat, har blottat en djup splittring inom Sverige och flera västerländska länder. För att vi som land ska kunna upprätthålla vår motståndskraft behövs en grundläggande gemensam föreställning av vilka värden som är skyddsvärda. I samhällen som präglas av djup splittring urholkas försvarsviljan.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

I detta läge, bestående av flera samtidiga och var för sig ytterst allvarliga kriser, har Sverige en särdeles utsatt position. Upprustningen av det militära försvaret är tidskrävande och trög att driva. I skrivande stund är det fortfarande oklart när Turkiet och Ungern släpper igenom oss som fullvärdiga Natomedlemmar. På det mentala planet behöver vi gå ifrån självbilden av att vara en humanitär stormakt till insikten om att Sverige inte längre ses som ett internationellt föredöme, snarare tvärtom. Till detta behöver Sverige hantera att dess befolkning inte är sammansatt på ett sätt som gör att det råder en given, demokratisk värderingsgemenskap. Kraften och omfattningen i det judehat som blottats visar att våldsbejakande och grovt rasistiska värderingar inte är begränsade till enskilda extremistgrupper, utan finns hos betydligt bredare lager av befolkningen, ofta med rötter i muslimska länder.

När jag skriver den här artikeln påminns jag om berättelsen om en delegation svenska politiker och representanter för civilsamhället som besökte Israel för några år sedan. I Israel, ett land som från sitt grundande behövt hantera hårda, säkerhetspolitiska realiteter, råder milt uttryckt en annan inställning till säkerhet än i Sverige. Vid ett möte på utrikesdepartementet besvarade den israeliske representanten svenskarnas frågor och invändningar kring landets inställning till säkerhet med ett kort: ”You can’t be wishy-washy in the Middle East.”

Några år senare borde samma inställning gälla också i Europa och Sverige. I den nuvarande situationen får det nämligen inte råda någon otydlighet kring vilka värden och principer som är skyddsvärda, och det politiska ledarskapet måste agera med beslutsamhet kring hur säkerheten kan öka med tanke på den mångbottnade hotbilden. Vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget och det måste vi en gång för alla ta konsekvenserna av. Det är inte en tid att vara ”wishy-washy”. 

Katarina Tracz

Chef för tankesmedjan Frivärld.

Mer från Katarina Tracz

Läs vidare