De flesta av mina dåliga vanor förknippar jag med den där minidatorn som följer mig överallt. Idag, som är en söndag, tittade jag in på Facebook – innan gudstjänsten ens var riktigt slut! Mina barn får ropa både en och två gånger innan jag hör – om jag är upptagen med något bråk på Twitter. När jag vaknar mitt i natten kan jag passa på att läsa lite nyheter och lägga ut ett nytt ord på Alfapet-appen.

Mina arbetsdagar innehåller ett oändligt antal avbrott. Så fort jag stöter på minsta motstånd i min research eller textproduktion sträcker sig handen efter mobil­telefonen. Lite kvällsarbete blir lätt till nattarbete, eftersom jag inte förmår koncentrera mig.

Jag förkovrar mig för lite. Jag somnar eller scrollar när jag planerat att läsa.

Ni vet.

Men sanningen är att jag alltid har betett mig ungefär så här. På mellanstadiet gömde jag Kulla-Gulla i läroböckerna på lektionerna. Det kunde vara tredje gången jag läste boken, så jag lärde mig ingenting. Det var bara ren och skär lust att vara i den värld jag älskade, och ren och skär o-lust att vara, till exempel, i geografiundervisningen om flodlandskap.

Skulle jag plugga inför prov på högstadiet gick jag till köket och micrade den ena ostmackan efter den andra, blandade chokladrinkar och annat som man kunde komma undan med utan att direkt stjäla från godishyllan. Jag filade naglarna, filade på min namnteckning, läste lite i någon roman.

Först fram emot midnatt hade jag lyckats ta mig igenom de 25–30 sidor provet gällde.

Eftersom jag var trött, och framförallt så lat, orkade jag inte riktigt med själva provet. Jag skrev så lite som möjligt på de där vedervärdiga essäfrågorna som bara blev allt fler ju äldre man blev. Hade vi ”eget arbete”, skrev jag av texten från böcker jag hittade på biblioteket. Särskilt om det egna arbetet skulle författas på något främmande språk. Det kunde jag inte få mig till.

Och så vidare.

Efter studenten flyttade jag hemifrån och skrev in mig på grundkursen i nationalekonomi, men slutade snart gå på föreläsningarna. Det enda jag tog med mig var ett lätt obehag över att ha kommit i kontakt med något jag inte förstod omedelbart. Resten av läsåret satt jag framför en liten svartvit tv och tryckte i mig godis och eftermiddagssåpor: Skilda världar, Vänner och fiender, Days of Our Life (”Like the sand through the hourglass…”), repriser av Glamour, Rederiet. Ibland, när jag behövde komma ut, gick jag på bio. Jag tror inte att jag läste en enda bok. Däremot började jag så smått att röka.

Vilket år, va.

Det blev bättre. Men resten av studenttiden gick ändå ut på att studera så lite som möjligt och roa mig så mycket som möjligt. Inte så att jag klädde upp mig i glansig satin och gick på gasker. Inget sådant. Nej, det handlade fortfarande mest om att titta på tv-serier och film. Och att så ofta som möjligt delta i middagsbjudningar som mina vänner ordnade.

Periodvis hade jag gratisabonnemang på både Upsala Nya Tidning och Dagens Nyheter. Jag kan ha råkat läsa någon enstaka ledare av Henrik Berggren eller Håkan Holmberg, men annars hamnade det mesta oläst i pappersåtervinningen.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Till och med när jag sent omsider fått ett trevligt skribentjobb ägnade jag min lediga tid åt – ja, ni gissade rätt – att titta på film.

Sådan är jag.

Missförstå mig inte. Jag är genompessimistisk ifråga om framtiden och informationsteknologin. Techjättarna, appmakarna och underhållningsindustrin hittar ständigt på nya, alltmer infernaliska digitala droger som syftar till att förstöra nya generationers koncentrationsförmåga.

Det är bara det att för egen del kan jag tyvärr inte skylla på mobiltelefonerna.