Det är kanske för sent

Politisk styrning: Matilda Ernkrans pekar ut lämplig forskning. FOTO: JESSICA GOW / TT

Universiteten borde ge moteld mot politisk klåfingrighet och inte falla undan. Om forskning och högre utbildning inte längre fredas ligger en stor del av ansvaret på akademikerna själva.

Under senare år har förändrade beteenden bland studenter, forskare och lärosätesbyråkrater vid anglosaxiska universitet fått stor uppmärksamhet. Istället för att lyssna på eller ignorera inbjudna talare med kontroversiella åsikter har studentgrupper tryckt på för att avboka dem. Snarare än att mötas i högre seminarier eller andra sammanhang för att utväxla argument, som brukligt när oenighet råder inom akademin, har forskare allt oftare valt att offentligt framföra kritik eller till och med krav på uteslutning av kolleger. Administrativa processer om lika villkor och hållbarhetsfrågor har upphöjts till mätbara mål, med utvärderingar, handlingsplaner och policydokument att förhålla sig till.

Matthew Goodwins artikel bekräftar denna beskrivning och förstärker en bild som både börjar bli välkänd och ofta använd i den polariserade universitetspolitiska debatten. Han anknyter till en diskussion som förts av bland andra Jon Shields och Joshua Dunn i boken Passing on the Right. Conservative Professors in the Progressive University (2016). Konservativa akademiker på amerikanska universitet anser, vilket boken belägger utan slagord eller överdrifter, att de marginaliseras i det meritokratiska systemet om de visar var de står politiskt. Särskilt intressant är att begreppet ”positiv särbehandling”, som varit en murbräcka för etniska minoriteters rättigheter vid anglosaxiska universitet och ett verktyg för ökad pluralism, framstår som ett tandlöst alternativ för konservativa akademiker. En förklaring ligger i ovanan att organisera sig, en annan i den självvalda distansen mellan arbete och privatliv. Flera av de konservativa professorerna vittnar om att deras ämnesval och forskningsintressen inte behöver bekräftande särbehandling. Samtidigt uppger de att universiteten generellt är mer toleranta än vad högerdebattörer tror och påstår. Här uppstår en spännande kontrast till Goodwins artikel som ringar in ett par viktiga tankedistinktioner.

”Som man ropar tycks man få svar. Politiseringen har lett till ännu mer politik.”

I kölvattnet av brexit och vittnesmål om faktisk blockering av forskare och lärare kan Boris Johnson och hans konservativa regerings nya policydokument om akademisk frihet förstås som en rehabilitering av det liberala vetenskapssamhällets politiska principer. Liberalismens men också vetenskapens viktiga bidrag till civilisationen är förmågan att beredvilligt inhysa och bemästra konflikter. I likhet med hur vetenskapssamhället är organiserat har den liberala samhällsmodellen inget starkt centrum. Öppna, decentraliserade system kan uppfattas som oroande. Ingen enskild individ eller grupp avgör på förhand vad som är gott, sant eller rätt. Vetenskap i sin bredaste bemärkelse är inte ett trossystem eller en sammanslutning av grupper med makt. Snarare är vetenskapen organiserad som en social och samtalande gemenskap, som bygger på förtroende. Utifrån denna överenskommelse menar de konservativa akademikerna i Passing on the Right att slentrianmässiga avfärdanden av universitetet från visst högerpolitiskt håll beror på okunskap om hur vetenskapen fungerar.

På senare tid har det dock skett en förskjutning. Vetenskapens kontrakt utmanas av den alltmer digitalt drivna samhällsdebattens tonläge och logik. Därmed befinner vi oss idag i en situation där några av universitetets fundamentala principer riskerar att förloras. Användningen av ordet ”illiberal” i Goodwins artikel kretsar kring precis denna förskjutning.

Om politiken eller de sociala rörelserna får fäste i akademin är det av yttersta vikt att utvärdering och prövning fortsatt måste ske med vedertagna filosofiska och vetenskapliga måttstockar. Så tycks inte alltid vara fallet. Vid tidpunkter då det tjänat egenintresset har forskare flyttat strider från vetenskapssamhället till andra offentliga arenor och därmed öppnat för en fragmentisering av frågornas akademiska betydelser. När komplexa vetenskapsparadigm – det kan röra könskorrigering, miljöförstöring, rasism – populariseras och får en aktivistisk udd hänger varumärkesbyggare, intresse- och lobbyorganisationer, kulturproducenter och politiker på. I sig är inte detta anmärkningsvärt eller förvånande, men det leder till en rad nyckfulla tillstånd där akademin sätts på prov. Forskare behöver därför formulera ett entydigt försvar för den egna samhällssfärens särart och integritet. Att så inte alltid sker beror, förutom på vissa forskares egen aktivism, på att de klassiska politiska och ideologiska skiljelinjerna blivit mer oförutsägbara.

Progressiva eliter med liberala förtecken anammar inte sällan ett tankegods som ursprungligen stammar från den identitetspolitiska delen av vänstern. Symbiosen rymmer också en marknadsmässig sida. Företag kan tjäna pengar på att ”signalera upplyst” och går emellanåt armkrok med politiskt radikala krafter; idrottsvärlden och underhållningsbranschen är full av sådana exempel. Den kommersiella potentialen skapar det politiska genomslaget, vilket synliggörs i till exempel begreppet woke, som används såväl på universiteten och i samhällsdebatten som på marknaden.

Samtidigt blottläggs en spricka i hur den dialektiska materialismen, med tron på att det finns en objektiv verklighet och att människan kan upptäcka sanningen, går på tvärs mot stora delar av den konstruktivistiska trend som vuxit sig stark inom både vetenskap och samhällsdebatt under senare år. Vi rör oss inte på en renodlad politisk höger–vänster-skala utan på ett offentligt, digitaliserat kraftfält där bekännelser, positioneringar, egennytta blandas med kapitalism, populism, avancerade filosofiska teorier och mem-kultur på sociala medier. En central aspekt i Goodwins artikel är just att möjligheten till dialog och analoga samtal har slagits undan när forskarna själva blivit del och berusats av den digitala delningstakten. Man måste förstås minnas att bara en bråkdel av alla akademiker är aktiva på sociala medier, men det finns likväl anledning för forskarsamhället att ge akt på vilken valuta som värdesätts i den digitala offentligheten. Att flytta ut de akademiska kunskapsdiskussionerna i den digitala delningskulturen görs inte ostraffat.

Populärt

Medierna har skuld i krisen

Finanskrisen väcker frågor om ekonomijournalisternas kompetens. Men trots att det hade kunnat vara bättre, har professionalismen ökat i jämförelse med 90-talskrisen.

De senaste årens intensivare försvar bland forskare för vetenskapens metod, för fakta och kunskap (ofta som en reaktion på Donald Trump, populism eller ökad vetenskapsskepsis) har ironiskt nog medfört att universitetens självbestämmande faktiskt minskat. Som man ropar tycks man få svar. Politiseringen har lett till ännu mer politik: Boris Johnson i Storbritannien agerar nästan synkront med den franska ministern för högre studier, Frédérique Vidal, som vill utreda det hon ser som en oroande vänsterpolitisering av universiteten. I den senaste forskningspropositionen i Sverige prioriterar Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, specifikt utpekade ”samhällsutmaningar” som åläggs universiteten att beforska. Om akademin inte lyckas härbärgera och hantera konflikter i enlighet med den interna, prövande ordning som är vetenskapens signum kommer manöverutrymmet för statlig politisk styrning att utvidgas ytterligare.

Hur väl akademin kan värja sig mot politisk klåfingrighet avgörs av vetenskapssystemets robusthet, inte av antalet mediala fixstjärnor som sjunger forskningens lov. Därför är den mest nedslående aspekten i Matthew Goodwins artikel avsaknaden av moteld, ibland uppenbar undfallenhet, från universitetens sida. Jag är genuint oroad över att det redan kan vara för sent att rädda forskningen och den högre utbildningen som särpräglad samhällssfär. Om mina farhågor besannas kommer akademikerna själva att behöva bära den betydande delen av ansvaret.

Anna Victoria Hallberg

Fil dr i litteraturvetenskap.

Mer från Anna Victoria Hallberg

Läs vidare