Det började i Filippi

Under en månad har jag lyckan att bo i hamnstaden Kavala i Grekland, i den funkisvilla som Svenska Tobaksbolaget byggde på 1930-talet. Numera förvaltas den av Svenska institutet och fungerar som gästhem och konferenslokal.

Jag ställer väckarklockan på fem i sju. Det är för att kyrkan här intill avger ett skrämmande klockspel sju varje morgon. Men att kyrkan är omtyckt visar sig på söndagarna. Många kommer till mässan. En söndag gick jag dit vid nio. Det var för sent för att få en sittplats. Efteråt var kön till nattvarden lång.

Brödbitarna som föreställde Kristi kropp var smörgåsstora, inga oblater. Alla åt bara en gnutta av dem till klunken av vin. De tog med sig bröden hem, troligen till förmiddagskaffet.

När jag en dag vandrar omkring i ruinerna efter staden Filippi, två mil norr om Kavala, börjar jag ställa underliga frågor.

”Vi ses vid Filippi” är ett uttryck som betyder att man ses för att göra upp om något eller att man möts igen när avgörandets stund är inne. Det kan gälla på tävlingsbanan eller i en domstol. Uttrycket är användbart i alla möjliga sammanhang och var vanligare förr om åren, då svenska gymnasier ännu förmedlade historiekunskaper och viss bildning. Det kommer från Shakespeare, som så många andra bevingade ord. ”Thou shalt see me at Philippi”, säger Julius Caesars vålnad till Brutus. Det är en varning. Den döde hotar sin mördare.

Det var brutus som höll i dolken då Julius Caesar mördades den 15 mars år 44 f Kr, detta vid vad som med våra dagars terminologi var ett försök till statskupp. Det var inte bara Brutus, själv senator och en av dem som förut stått nära Julius Caesar, som var beredd att mörda för att få bort envåldshärskaren. Han hade stöd av en sammansvuren krets av senatorer.

”Et tu, Brute!” rosslar den döende Julius Caesar i Shakespeares historiska drama om hans sista dagar och död och om de dramatiska följder mordet fick. Shakespeares formulering i Julius Caesar har traderats som ett uttryck för upptäckten av ett förräderi. Den historiska sanningen är annars närmast den att Brutus var ute i ädla syften. Han såg sig själv, med all rätt, som en förkämpe för rättvisa. Ambitionen var att ge den romerska senaten större befogenheter och att återupprätta dess status.

Mordet kom att utlösa ett inbördeskrig. Octavius, Julius Caesars adoptivson, och hans vapenbroder Antonius drog österut och mobiliserade en ansenlig här i och kring storstaden Filippi i nuvarande nordöstra Grekland, längst österut i Alexander den stores Makedonien. I Rom rustade Brutus och Cassius varsin här för att dra ut i strid och krossa dem som var lojala mot den mördade tyrannen och själva ville dra nytta av det diktatoriska systemets fortlevnad.

De avgörande striderna stod 42 f Kr utanför Filippi. Befälhavarna Octavius och Antonius besegrade revoltörerna. Cassius tog livet av sig då han insåg att hans trupper skulle förlora bataljen. Av någon anledning trodde han att det såg lika illa ut för Brutus och hans här, men så var inte fallet. Efter Cassius självmord förändrades dock villkoren snabbt, helt enkelt därför att Cassius soldater endera flydde eller gick över på den förutvarande fiendens sida och nu började bekämpa Brutus och hans här. Istället för att kapitulera tog Brutus sitt liv.

Slaget vid Filippi kom att bli avgörande för romerska rikets framtid. Octavius blev oinskränkt envåldshärskare av samma skrot och korn som sin adoptivfar. Octavius lät sig utropas till Caesar Augustus, den förste romerske kejsaren. Varför var de romerska härförarna så snara att ta livet av sig efter att deras armé lidit ett nederlag?

En annan sak man kan undra över är hur Europas senaste två årtusenden skulle ha tett sig om inte aposteln Paulus hade kommit till Filippi cirka år 50 e Kr. Han förmodas ha stannat i ett år.

Mer från Tommy Olofsson

Att aposteln under sitt dopnamn Saulus hade varit farisé och lagt ned stor möda på att bekämpa den nya religionen, tror vi oss veta, liksom att han i en uppenbarelse blev omvänd och därefter övertygad om att Jesus var Guds son, som uppstått från de döda. Varför reste Paulus till Europa? Varför fick han för sig att bli missionär för den nya tro som han hade låtit sig övertygas om, efter att tidigare helt enkelt ha varit en rätttrogen jude som inte trodde på ett individuellt evigt liv?

Väl kommen till Filippi blev Paulus den förste kristne missionären. Han började tala om sin nyvunna tro och lyckades få ihop en liten krets av intresserade. De kan inte ha varit så många, anar man av Filipperbrevet i Nya testamentet. I detta brev riktar han sig till de anhängare han har vunnit i Filippi och ger dem förmaningar. Timotheus och Epafroditos får beröm och framhävs som dygdemönster, medan kvinnorna Euodia och Syntyche får ett varningens ord för att de kivas och hotar att splittra gruppen.

Paulus är Nya testamentets motsvarighet till kvinnohataren Hesekiel i Gamla testamentet, visserligen inte lika rå i sin avsky men ändå så pass förringande att han kan karakteriseras som en misogyn författare. Till sist fick han tydligen så mycket besvär med kvinnorna i de små kristna grupper han lyckats inspirera under sina resor i södra Europa att han myntade de beryktade orden att kvinnan bör tiga i församlingen.

Den lilla kretsen i Filippi, de första människor Paulus lyckades frälsa i Europa, bestod sannolikt av judar. Vad Paulus kunde locka med var framför allt Kristi mirakulösa uppståndelse från de döda och ett löfte om evigt liv i himlen åt de människor som trodde på honom och på att Jesus var Messias, Guds son.

Föreställningen om ett individuellt evigt liv finns över huvud taget inte i Gamla testamentet och heller inte inom judendomen. I åtskilliga tidigare översättningar av Gamla testamentet finns denna föreställning insmugglad, men i alla moderna textkritiska översättningar av GT är idén om individuella själars eviga liv i ett hinsides paradis helt utrensade. Man kan gissa att föreställningen om evigt liv och salighet utgjorde en konkurrensfördel i Paulus strävan att vinna anhängare av den nya tron.

Populärt

Plundrares beundrare

Vad tycker ni om plundrare? Egentligen. Har ni funderat på det?

Brevet till filipperna skrev han sannolikt i en fängelsehåla i Rom. Han hade fängslats för att han försökt sprida sin tro. I brevet uttrycker han farhågor om att han ska bli avrättad men uppger sig vara beredd att möta martyrdöden. Paulus är inte rädd för att dö, skriver han. Han är tvärtom övertygad som han är att hans självuppoffrande arbete för att sprida Kristi budskap och att i görligaste mån leva som han och bli så lik honom som möjligt ska leda till att döden blir honom ”en vinning” (Fil. 1:21) och att han kanske sedan, precis som sin läromästare, ”kan nå fram till uppståndelsen från de döda” (Fil. 3:11).

Det är i Filipperbrevet som Paulus tydligare än någon annanstans deklarerar att den tro han predikar inte är avsedd bara för omskurna, alltså för judar som han själv, utan för människor av alla sorter och slag. Vad man möter hos Paulus är de första ansatserna till kristendomens internationalisering.

Den gud som Bibeln inledningsvis handlar om var en stamgud. Han var israeliternas Gud. Det var han som ledde dem ut ur fångenskapen och slaveriet i Egypten och som visade dem vägen till det förlovade landet. Paulus fjärmar alltså den gammaltestamentliga gudomen från rollen som Jakobsfolkets egen beskyddare och stamgud. Uppfattningen att gudomen kan vara en gud för alla folkslag utgör förutsättningen för hans beslut att lämna Israel och att åka utomlands i syfte att sprida sin nya tro.

Efter några års husarrest i Rom mötte Paulus slutligen martyrdöden kring år 62. Till synes förgäves hade han predikat sin kristna tro, men de trogna medhjälparna fortsatte missionsarbetet efter hans död. Kristendomen spreds långsamt och omhuldades i små geografiskt ganska spridda sekter, ända tills Konstantin tågade in i Rom med sin väldiga armé den 29 oktober 312 och erövrade staden och lät sig utropas till ny kejsare. Kejsare Konstantin bestämde kort därefter att hela riket skulle bli kristet, att varje medborgare skulle bekänna sig till en religion som dittills bara cirka 5 procent av befolkningen hade trott på. Därefter blev det full fart på kristnandet av Europa, med hugg och slag, påbud och krav.

Det var i Filippi det började. Underligt är att Paulus alls tog sig över till Europa för att börja sprida sin tro. Varför gjorde han det? Var hans egna judiska bröder i Israel för svåra att övertyga? De flesta av dem visade sig ju hålla fast vid sin tro och erkände inte Jesus som Guds son, inte heller något annat som står i det tillägg till Gamla testamentet som företrädarna för den delvis nya religionen uppgav vara sant.

Om skribenten

Författare och professor emeritus i kreativt skrivande.

Läs vidare