Sverige är kraftigt präglat av rationalismen. Till både höger och vänster dominerar uppfattningen att rationella analyser av samhällsproblemen bör avgöra politikens utformning. Vetenskapen har blivit vår överideologi.

Psykologiprofessor Sten Levander har beskrivit den svenska rationaliteten som en utfyllnad i vår nationalkaraktär. Levander menar att vi efter slaget vid Poltava 1709 klamrade oss fast vid vår grandio­sa nationalism men sökte nya sätt att uttrycka den – vilket kom att ske genom bland annat industrialismen och vetenskapen. Denna orsaksförklaring kan diskuteras, men faktum är att vi är extrema. I Ingle­harts och Welzels kulturkarta, känd genom World Values Survey (WVS), placerar sig Sverige högt upp på Y-axeln; vilket innebär att vi i betydligt högre grad hyser sekulär-rationella värderingar snarare än traditionella, jämfört med andra länder. Detta påverkar oundvikligen politiken.

Här finns sannolikt huvudförklaringen till att Sverige radikalt reformerade ett rättssystem som utvecklats i Västerlandet under mer än två tusen år. Idén om individuell rättvisa ersattes med samhällsnytta. Teorierna som låg till grund för omläggningen formulerades förvisso på utländs­ka universitet, men inte i något annat land (möjligen undantaget Norge) fick de sådant politiskt och praktiskt genomslag som i Sverige.

”Under mina år vid rättsväsendets frontlinje har jag aldrig träffat ett brottsoffer som inte önskat att gärningsmannen ställs inför rätta och får ett kännbart straff.”

Förändringen skedde succesivt under första halvan av det förra seklet. År 1900 skrev Hjalmar Branting i Social-Demokraten­ om behovet av en radikal förändring av svensk straffrätt, med utgångspunkt i forskningen. Branting var, liksom flertalet samtida svenska intellektuella, mindre intresserad av klassisk västerländsk filosofi och mer inspirerad av modern vetenskap – sociologi, kriminologi, psykologi. En bred samsyn uppstod kring att kriminalpolitikens syfte måste vara att skydda samhället snarare än att skipa rättvisa. Rationalitet och kollektiv nytta var vägledande.

Den enskilda gärningens art och dess konsekvenser blev av underordnad betydelse. Påföljdens syfte var inte längre att brottslingen skulle sona sin skuld och rättvisan återställas, utan att förebygga framtida brott genom specifika åtgärder riktade mot individen – det vill säga individual­prevention. Detta var skyddstanken: det rationella, det vetenskapliga.

Gradvis förändrades så svensk straffrätt. Brottets straffvärde blev allt mindre viktigt och behandlingsbarhet och återfallsrisk alltmer betydelsefullt. Begränsat tillräkneliga dömdes till tidsobestämd förvaring och internering. Unga skickades till ungdomsvårdsskolor istället för att straffas. Allt fler bedömdes som ”svagbegåvade” och spärrades in på institution. Kriminalvården utvecklades till en social ingenjörskonst för kollektiv nytta. Rättvisa, vedergällning och upprättelse betraktades som vetenskapsfientligt och för det metafysiska fanns ingen plats i det nya samhället.

Den rationella vetenskapen som överideologi har gjort att etiska frågor om rätt och fel under lång tid haft en undanskymd roll i den offentliga och politiska debatten – därmed även frågor om moralisk skuld och upprättelse. Straff betraktas främst som reglage för samhällsförändring. Så även idag, med rådande politisk debatt om den grasserande gängkriminaliteten.

I motsats till rationaliteten finner vi etiken, såsom den formats i klassisk västerländsk, kristen och individualistisk idétradition. I den finner vi att människan bör behandlas som en person, inte som en funktion. Hon bör vara ett mål i sig själv, inte ett medel för att nå ett mål. Och hon bör inte heller ses som ett objekt, utan som ett subjekt. Detta är innebörden av männi­skolivets okränkbarhet.

Kant och Hegel menade att straff behövs för att återställa en moralisk jämvikt som rubbats av brottet. Denna jämvikt återställs genom att individen som begått brott sonar sin gärning genom straffet – och därigenom skipas rättvisa. Påföljdens stränghet ska därmed stå i proportion till brottets avsikter och de skador som det orsakat. Detta är ett metafysiskt resonemang som skiljer sig från rationell argumentation om rehabilitering, avskräckning och frihetsberövande. Att straffa en människa kan inte, enligt detta synsätt, motiveras av att det bidrar till att lösa ett kollektivt problem.

Av samma skäl bör alltså inte heller avskräckning motivera straff. Avskräckning – eller allmänprevention – innebär att straffandet av en individ ska få andra individer att avstå från att begå liknande gärningar. Med straffet statueras ett exempel, som påminner om det potentiella straffet och gör straffhotet trovärdigt. Men om en gärningsman straffas för att avskräcka andra behandlas han som ett objekt och ett instrument, inte som ett subjekt och självändamål. Om den straffade personen fungerar som ett medel – för ett ­samhällsnyttigt ändamål – är det inte rättvisa som eftersträvas. Ett sådant system bygger tvärtom på en utilitaristisk ambition som är oförenlig med mänsklig värdighet.

Att fängelsestraff har en inkapaciterande effekt som förebygger brott bör inte heller motivera stränga påföljder. Det är naturligtvis bra om farliga personer sitter inlåsta och är förhindrade att begå brott, men att spärra in människor på grund av en framtidsprognos riskerar också att medföra en stor orättvisa i de fall prognosen är felaktig. Om motivet är att förhind­ra befarade brott, som ännu ej begåtts, är inte heller inlåsningen ett straff i ordets verkliga mening. Lika lite som det är ett straff att förpassa en människa med farlig smitta till karantän. Att skydda samhället från framtida konsekvenser genom att frihetsberöva en individ är inte ett straff, utan en åtgärd.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ett sådant etiskt resonemang leder till slutsatsen att inlåsning bör motiveras av att gärningsmannen ska straffas för det brott han begått och att straffet ger brottsoffret upprättelse. De brottsförebyggande effekterna av frihetsberövande och avskräckning bör betraktas som positiva bieffekter av ett rättvist och proportionerligt straff – inte utgöra de huvudsakliga motiven till påföljden. Straff bör främst motiveras av vedergällning.

Att brottsdrabbade är i behov av upprättelse är också min odelade erfarenhet som polis. Under mina år vid rättsväsendets frontlinje har jag aldrig träffat ett brottsoffer som inte önskat att gärningsmannen ställs inför rätta och får ett kännbart straff. I grunden handlar det om hämnd – ett behov lika mänskligt som kärlek, gemenskap och respekt.

Med 1989 års påföljdsreform ändrades reglerna för straffmätning och påföljdsval. I stora drag innebar reformen att brottets straffvärde blev den centrala utgångspunkten för bestämmandet av påföljden, inte förbrytarens vårdbehov. Det var en principiellt mycket betydelsefull förändring. Kriminalvård som grundidé är dock bestående och straff – i den mån de utdöms – är sällan rättvisa.

Regeringens genomförda straffskärpningar har inneburit försiktiga steg i en riktning mot ökad rättvisa. Oppositionens förslag skulle i än högre grad ge oss en straffrätt i vilken påföljderna står i bättre proportion till de brottsliga gärningarna. Det som driver denna utveckling förefaller dessvärre inte vara att lagstiftarna fått ett återuppväckt intresse för etiken. Nu som förr tycks det vara rationaliteten, jämte strävan efter väljarmaximering, som är styrande. I det offentliga samtalet beskrivs straff oftast som det praktiskt nödvändiga, snarare än det goda och rätta.