Rädda landet

Inga städer går säkra: Skotthål efter dödsskjutning på en restaurang i Linköping i augusti. FOTO: PETER WIXTRÖM / TT

Gängkriminalitetens strukturer tränger in i samhällets vävnad. De hotar vår demokrati och symtomen har vi bara sett början av.

Brottslighet har förekommit i alla samhällen i alla tider. Men det är stor skillnad på olika typer av brottslighet. När den brutala gängkriminaliteten sakteligen växte fram i Sverige, i invandrartäta utanförskapsområden, förnekades länge problemet.

Poliser varnade tidigt för utvecklingen och efterlyste åtgärder. Dessvärre fanns en viss skepsis från delar av akademin och diverse förmenta experter. Nestorn i svensk kriminologi, professor Jerzy Sarnecki, påstod 2003 att det var en ”myt” att det hade bildats en ny typ av kriminella gäng i svenska förorter.

Även när problemet blev uppenbart ignorerades varningar, och de som uppmärksammade utvecklingen beskylldes för alarmism. Det erfor jag själv när jag skrev på Svenska Dagbladets ledarsida om att brottsligheten i Sverige blivit allt grövre , hänsynslösa skottlossningar ökade och områdena där rättsstaten utmanövrerades av kriminella nätverk allt fler. Mot detta anfördes att ”Sverige har aldrig varit tryggare”.

När jag 2009 började som polisaspirant i utryckningsverksamheten i Stockholms norra förorter var medvetenheten om förortsgängen självklar bland både kolleger och befäl. Mitt dåvarande distrikt gränsade bland annat till Husby, Rinkeby och Tensta – som idag klassas som särskilt utsatta områden. Men långt innan denna klassificering tillkom var alltså problembilden för de områdena allmän kunskap bland poliser. Den negativa utvecklingen var märkbar.

Några år senare, när det brutala gangstervåldet blev svårare att förneka, förminskades det. Ofta framhölls att det dödliga våldet – totalt sett – var lägre jämfört med i början av 1990-talet. Det hävdades flera gånger av både statsminister Stefan Löfven och justitieminister Morgan Johansson. I sak är påpekandet korrekt, men ändå vilseledande.

Jämfört med 1990-talets början har, det blivit mindre vanligt att alkoholister och narkomaner har ihjäl varandra. Det tragiska och dödliga partnervåldet har också minskat under en längre tid – en mycket välkommen utveckling. Samtidigt har det blivit vanligare med kriminella som hänsynslöst skjuter varandra på gator och torg. Det gör att den totala statistiken – brutto – döljer ökningen av gangstermorden.

Vi kan begrunda ett hypotetiskt exempel. Tänk om flygplan allt oftare kraschade i fruktansvärda dödsolyckor. Hade detta varit ett mindre allvarligt problem om antalet bilar som krockar på vägarna samtidigt minskade? De flesta är nog överens om att det vore två helt olika saker och att den totala statistiken över ”transportrelaterad dödlighet” ointressant.

Det skulle nog också anses fullt naturligt att orsakerna till flygkrascherna noggrant borde utredas och åtgärder vidtas, alldeles oavsett om övriga typer av trafikolyckor minskade eller ej. I ett sådant scenario är det svårt att föreställa sig att den ansvariga infrastrukturministern – eller statsministern – skulle få för sig att släta över problemet med flygkrascherna: ”Låt oss nu komma ihåg att antalet döda i flyg- och bilolyckor ju faktiskt totalt sett minskat!”

Att gangstrar skjuter varandra med automatkarbiner och fyllbultar hugger varandra med kniv är, liksom flygkrascher och bilolyckor, två vitt skilda företeelser. Bland annat för att skjutningarna utgör en omedelbar allmänfara, eftersom hänsynslösheten i regel är total vid sådana brutala våldsdåd. De drabbar således inte bara personer som väljer en kriminell livsstil, utan även helt oskyldiga människor.

Enligt kriminologen Joakim Sturup har 46 utomstående personer, utan koppling till kriminella miljöer, skadats och dödats i skjutningar och sprängningar åren 2011–2020. Halvvägs in i 2021 har motsvarande antal överstigit 50 – varav åtminstone tio har varit barn under 15 år.

Förvisso har brutala uppgörelser mellan kriminella förekommit tidigare i Sverige, men aldrig i denna omfattning. I det stora nordiska mc-kriget mellan Hells Angels och Bandidos, som varade i fyra år mellan 1994 och 1997, dödades tolv individer. Det kan jämföras med över tusen skottlossningar – med över 200 döda – de senaste fyra åren.

Skottlossningarna saknar både motstycke i vår egen historia och motsvarighet i jämförbara länder. Det är mer än tio gånger så vanligt att män mellan 15 och 29 år mördas med skjutvapen i Sverige än det är i Tyskland.

Till slut blev det uppenbart för de flesta, att Sverige har extrema problem med gängkriminalitet. Sedan några år finns en bred konsensus om detta bland såväl politiker som journalister. Det dröjde dock längre innan situationen med kriminella klaner erkändes.

Att Sverige har kriminella klaner blev vedertaget först efter att ställföreträdande rikspolischefen Mats Löfving i Ekots ­lördagsintervju ifjol (5/9 -20, SR) förklarat att så var fallet – och varnat för att det nu fanns minst 40 betydande sådana i riket. Symtomatiskt för den svenska offentliga debatten uppehöll den sig till stor del om polischefens ordval, snarare än problemet som sådant.

När jag studerade och forskade i kriminologi vid Cambridge frågade många om och fascinerades över utvecklingen i Sverige. Intresset var stort för hur vi på kort tid förvandlats från ett sammanhållet, fredligt och tryggt land – likt Norge och Japan – till att präglas av extremt gängvåld och organiserad brottslighet, med problem som återfinns i amerikanska getton och i maffiastrukturer i södra Italien.

Skjutvapenvåldet – och bombattentaten – är tyvärr bara den yttersta formen av en mer omfattande organiserad brottslighet. Till denna hör utpressningar, grova stölder, rån, människorov, narkotikabrottslighet med mera.

De kriminella nätverk som skjuter mest är inte nödvändigtvis de farligaste eller mest brottsaktiva. Att förortsgäng tenderar att oftare skjuta personer beror i hög grad på avsaknad av formaliserad organisationsstruktur. Strukturerade beslutsvägar saknas och överprövning förekommer inte, utan beslut tas på individnivå. Till skillnad från klaner som har ett tydligt överhuvud samt mc-gängen som har en hierarkisk struktur som närmast kan liknas vid ett företags.

Skottlossningar är inte alltid fullt rationella eller har någonting att göra med ekonomiska motiv, såsom att undanröja konkurrenter på narkotikamarknaden, skrämma skuldsatta till betalning eller tysta vittnen. Ofta handlar det istället om mer eller mindre bagatellartade incidenter som gör att någon upplever sig kränkt och behöver återupprätta sin heder. Det förekommer motiv i form av konkurrens om tjejer eller att någon ska hämnas för att en tjej anses vanärad. Hederstänkandet är stort och narkotikapåverkan grusar omdömet ytterligare.

De blodiga skjutningarna genererar ständiga tidningsrubriker, mer farlig är dock den osynliga brottsligheten. Det är en dold men omfattande kriminalitet som består av utpressning mot företag och påtryckningar mot kommuner, myndigheter samt politiker. Detta är den riktigt elakartade cancer som drabbat samhällskroppen, och nu sprider sig nästan obemärkt.

Utpressning är svårt att mäta och uppskatta. Affärsidén med utpressning är just att näringsidkaren ska betala och hålla tyst. Detsamma med tjänstemän och politiker som avkrävs beslut eller passivitet.

Det handlar om direkta hot, men också anpassning utan att hot överhuvudtaget uttalas eller antytts. I många fall vet en företagare eller tjänsteman precis hur farlig en viss individ är – och vågar inte stöta sig med vederbörande. På goda grunder. Därtill finns anställda personer som själva har kriminella kopplingar.

I augusti 2021 offentliggjordes en intern rapport från Göteborgs stad där en omfattande problematik med otillbörlig påverkan och tystnadskultur beläggs. Anställda som arbetar i framförallt utanförskapsområden anpassar sitt arbete. Likhet inför lagen gäller inte längre.

Personal anmäler inte händelser av rädsla för repressalier från kriminella. Många anställda är också osäkra på vilket stöd som arbetsgivaren kan ge om man faktiskt anmäler. Man ser brottslighet men tittar åt andra hållet.

Rapporten bekräftar tidigare uppgifter och polisiär erfarenhet. Situationen i Sveriges näst största kommun är dessvärre inte unik.

Konsekvenserna är allvarliga. Utskänkningstillstånd och bygglov godkänns felaktigt. Ärenden hos socialtjänsten lämnas utan åtgärd. Uppehållstillstånd och medborgarskap beviljas på oriktiga grunder. Förtur till lägenheter ges utan giltiga skäl. Narkotika tillåts slinka in på anstalter. Även de rättsvårdande myndigheterna – Tullverket, Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten – har problem med otillbörlig påverkan.

Att göra motstånd innebär en stor risk för den enskilde. Hämndattentat förekommer, till och med mot poliser. Sprängattentat har skett mot polisers privata bilar och det har skjutits rakt in i polisers bostäder. Polisstationer och polisfordon har vid upprepade tillfällen angripits med både skjutvapen och handgranater.

Jag har själv jobbat både lokalt i Rinkeby och tidigare på Rikskriminalpolisen mot grov organiserad brottslighet. Jag har därför fortfarande skyddade personuppgifter.

I min bok Gangstervåld (Fri tanke) argumenterade jag för att den nya typen av kriminella nätverk är ett hot mot vår demokratiska och civiliserade samhällsordning.

Det svenska samhället är öppet, oförberett och sårbart. Hotet är akut, men någon bredare insikt om vad som står på spel tycks ännu inte finnas. Samtidigt fortsätter de kriminella strukturerna att sakteligen tränga in i samhällets vävnad. Symtomen har vi bara sett början av.

För att skydda våra institutioner, kommunerna och myndigheterna krävs det att vi kompromissar med delar av vad vi värderar högt: system baserade på tillit, offentlighetsprincipen med mera. Det är en lyx vi inte längre kan unna oss.

Populärt

Thereses topplista

För att en gång för alla komma till rätta med frågan om konstens kvalitet har Therese Bohman ställt samman en objektiv lista över världens bästa målningar. På plats tre i denna tio-i-topp-lista återfinner vi målningen Kristus begråts av Giotto di Bondone.

Att bara hissa upp vindbryggan till borgen är dock inte en långsiktigt hållbar lösning. Vi måste komma till rätta med brottsligheten och dess orsaker. Just nu är det ett krig vi inte är i närheten av att vinna.

Utvecklingen av den organiserade brottsligheten i Sverige har skett fort – och läget kan förvärras ytterligare. Tillståndet i andra delar av världen utgör förskräckande exempel. Den svåra frågan är vad vi ska göra för att vända denna utveckling?

Vad gängvåldet i Sverige beror på saknar entydigt vetenskapligt svar. Helt säkert finns det en lång rad samverkande orsaker: invandring som fört med sig klankulturer och social desorganisation; ett monumentalt utanförskap som resulterat i gangsterkultur och förbittring gentemot majoritetssamhället; bristande föräldraansvar; ekonomisk ojämlikhet som skapar materiella incitament för enskilda att begå brott; skolor präglade av mer eller mindre kaos; ett svagt rättsväsende och otillräckliga straff.

Klart är att vi inte kan fortsätta som hittills och enbart göra försiktiga justeringar av befintlig politik.

Danmark har liknande problem som Sverige, om än i mindre skala. I vårt södra grannland uppvisas trots det en mer samlad handlingskraft, med resultat. Trenden med ökat utanförskap har brutits, tack vare politiken. Det har beslutats om flera så kallade gettopaket – långtgående politiska planer för att minska problemen i ­landets ­utanförskapsområden. Straff har inte bara skärpts, de har fördubblats. Bostadsområden har inte bara renoverats, de har delvis rivits. Därtill genomförs språktester i första klass, förstärkt föräldraansvar och sanktioner mot skolor med dåliga resultat.

Ett av gettopaketets mål är att inte mer än 30 procent av invånarna i något bostadsområde ska ha ett icke-västligt ursprung. Planen är att staten om nödvändigt flyttar människor.

Den politiska enigheten är bred. Danmark leds sedan 2019 av en socialdemokratisk regering. I januari beslutades också om ett socialt politiskt program, Børnene først, som ska förbättra stöd och skydd för barn. Ett syfte är att fler barn ska omplaceras och omplaceras permanent.

Danska politiker lägger inte fingrarna emellan. Statsminister Mette Frederiksen gjorde förra året klart: ”Kör någon för fort genom ett bostadsområde tar vi hans bil och så får han gå hem, och då hoppas jag att det regnar.”

Alla delar av den danska politiken är tyvärr inte möjlig på vår sida Sundet. Till exempel saknas förutsättningar för att skapa blandning av barn i förskolan. I de svenska storstadsregionerna har 45 procent av barn och ungdomar i åldern 7–16 år något annat språk än svenska som förstaspråk. I flera kommuner, bland annat Malmö, är det fler än hälften. I Botkyrka och Södertälje har närmare 60 procent av samtliga invånare utländsk bakgrund.

Det som kan måste dock göras. Något som liknar en dansk gettopolitik är sannolikt en tidsfråga, men ännu saknas en sense of urgency.­ I väntan på en sådan består utanförskapet, och brottsproblemet förvärras gradvis. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att lösa problemen. Vår demokratiska och civiliserade samhällsordning är redan utmanad. Det är hög tid att agera för att rädda landet.

Fredrik Kärrholm

Kriminolog och författare.

Mer från Fredrik Kärrholm

Läs vidare