Den moderna svenska kulturpolitikens år noll: så brukar 1974 beskrivas.. Med den stora kulturpolitiska reform som då antogs av en enhällig riksdag cementerades det system som i stort sett har stått sig fram till våra dagar. De kulturpolitiska reformer som har ägt rum sedan dess har i huvudsak handlat om förändringar inom ramen för det befintliga systemet, snarare än systemförändringar. Med 1974 års reformer befästes också den politisering av kulturlivet som hade inletts under den andra halvan av 1960-talet.

Denna politisering förstärktes av en medveten strategi från den socialdemokratiska regeringen. I det kulturråd som ecklesiastikminister Olof Palme tillsatte 1968, för att ta fram underlag för en ny kulturpolitik, saknades representanter för de stora nationalscenerna som Dramaten, Operan eller Nationalmuseum. Inte heller representerades de gamla kungliga akademierna, som i mer än ett århundrade spelat en central roll i statens inblandning i kulturlivet. Ej heller fanns där några representanter för den borgerliga oppositionen i de arbetsgrupper som skulle ta fram den nya kulturpolitiken.

Däremot var arbetarrörelsens organisationer väl representerade, med företrädare från såväl de socialdemokratiska bildningsförbunden som fackföreningsrörelsen. De kulturutövare som förekom i utredningen rekryterades via Kulturarbetarnas ­socialdemokratiska förening, vilken hade grundats i Stockholm 1964 och hade egna arbetsgrupper för att ta fram förslag till kulturpolitiska reformer åt regeringen.

Kulturrådet, det vill säga den utredning som tillsattes för att ta fram den nya kulturpolitiken, inte den myndighet med samma namn som grundades som en konsekvens av denna, hade således en tydlig politisk slagsida. Det skulle också komma att sätta sin prägel på utredningens förslag. Parallellt med denna stora utredning arbetade också en arbetsgrupp med musikkunniga, som hade tillsatts redan 1965, samt en separat litteraturutredning, som tillsattes 1968. I 2009 års kulturutredning beskriver utredarna Kulturrådets arbete som ”en pendang till samhällsbyggandets miljonprogram, ett försök att skapa en folkhemmets kulturpolitik”. Precis som på andra områden där den sociala ingenjörskonsten tillämpades brottades utredarna med konflikten mellan den ideo­logiska kartan och verkligheten.

”1974 förändrades den offentliga förvaltningsstrukturen på kultur­området i grunden, framförallt
för att Statens kulturråd grundades.”

Konflikten visade sig i motsättningen mellan den humanistiska kulturförståelse på vilken det institutionella arv vilade som man hade att förvalta och den antropologiska kulturförståelse som var lättare att förena med den nya ideologiska synen på kulturpolitikens roll i samhället. Denna ideologiska utgångspunkt kom till uttryck i det övergripande mål som fastslogs för utredningens arbete: ”Kulturpolitiken ska medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet.”

Av praktiska skäl såg sig utredarna tvungna att hålla sig till den avgränsning av kulturpolitiken som i huvudsak omfattade konstarterna, en följd av det institutionella arvet. En nyhet i den nya kultur­politiken som bättre stämde överens med det antropologiska kulturbegreppets vidare definition var att press- och medie­politiken sorterades in under kulturpolitikens paraply.

Den politiska tendensen underströks också av de åtta delmål för kulturpolitiken som utredarna satte upp, som brukar refereras till som de kulturpolitiska målen. Det mest kontroversiella, och i efterhand mest diskuterade, som likväl levde kvar ända tills alliansrege­ringens kulturpolitiska reform 2009 var målet om att kulturpolitiken ska ”motverka kommersialismens negativa verkningar”.

Formuleringen mötte protester när propositionen debatterades i riksdagen. Dels från Moderaterna och deras ungdomsförbund, dels från kommunisterna som menade att formuleringen var för defensiv i och med att den endast riktade sig mot de ”negativa verkningarna” av kommersialismen och inte mot kapitalet och kapitalismen som sådan. Faktum är att formuleringen om kommersialismens negativa verkningar i propositionen i själva verket är en kompromiss jämfört med utredarnas ursprungliga förslag som låg närmare kommunisternas linje. I betänkandet hette det nämligen att kulturpolitiken skulle motverka ”marknadsekonomins negativa verkningar”.

Propositionen 1974 tonade ned en del av utredarnas ideologiska ambitioner från betänkandet två år tidigare. De konkreta förslagen frikopplades mer eller mindre från de kulturpolitiska målen, vilka istället diskuterades mer abstrakt. Ser man till propositionens konkreta budgetförslag blir det tydligt att satsningen på de regionala teater- och musikinstitutionerna prioriterades högst. Stödet till de gamla stadsteatrarna överfördes till de nya regionala teaterinstitutionerna, länsteatrarna, som skulle ha landstingen som huvudmän. Stadsteatrarna fogades in i systemet genom en lösning där kommunerna och landstingen tillsammans agerade huvudmän för stiftelser.

Satsningen på länsteatrarna var det viktigaste ledet i uppfyllandet av utredningens mål om en decentraliserad kulturpolitik. Utredningen föreslog samtidigt att en liknande infrastruktur som den för teatern skulle byggas upp också för musiklivet. Här backade dock regeringen, eftersom den konstaterade att musiklivets förutsättningar såg annorlunda ut, framförallt med tanke på den stora mängd musiker som var verksamma utanför de offentliga institutionerna. För den del av musikområdet som påverkades av den nya kulturpolitiken blev det liksom med teatrarna landstingen som fick ta över huvudmannaskapet och den befintliga orkesterstrukturen inordnades under de nya länsmusikinstitutionerna. På motsvarande sätt satsades också på biblioteken, där de kommunala folkbiblioteken fortsatte att utgöra stommen i systemet, men stödet till länsbiblioteken och så kallade lånecentraler utvecklades. Dessutom infördes bokbussar i glesbygden.

Det kulturpolitiska målet om ”konstnärlig och kulturell förnyelse” försökte propositionen möta med förslag om ökat konstnärsstöd, något som man även menade skulle bidra till att uppfylla målet om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Det kanske mest auktoritära förslaget i utredningens betänkande, det så kallade samordnings- och differentieringsmålet om insatser för eftersatta grupper, tonades ned i propositionen till ”att i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov”. Man skulle dock kunna säga att det var där som fröet såddes till den identitetspolitik som några årtionden senare skulle göra djupa avtryck på såväl den statliga som regionala och kommunala kulturpolitiken.

En av de mest påtagliga förändringarna i synen på kulturpolitik var det demonstrativa ointresset för historien och kulturarvet som skiner igenom i såväl utredningens betänkande som propositionen och nya styrdokumentet. Den kultursyn som hade förfäktats av 1930-talets modernistiska avantgarde var nu mer eller mindre allmängods bland de nya kulturbyråkraterna. Från och med 1970-talet ingår inte begreppet kulturarv i det kulturpolitiska ordförrådet. Utredningen använder visserligen ordet en gång i sitt betänkande i sin avgränsning av politikområdet, men därefter försvinner det ur texten. I själva propositionen förekommer ordet kulturarv en enda gång och det är i kommentaren till det kulturpolitiska målet om bevarande av äldre tiders kultur. I övrigt lyser kulturarvet helt med sin frånvaro.

Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att ordet inte heller förekommer i 1965 års Musei- och utställningssakkunnigas betänkande (MUS 65), eller i de kommande årens budgetpropositioner. Istället för kulturarv används formuleringar som ”kulturhistoriskt värdefull” eller att ”äldre tiders kultur tas tillvara och levandegörs”. Snarare än att betrakta ett kulturarv som något i högsta grad levande som förs vidare från generation till generation är inställningen att det handlar om ett musealt­ bevarande av en äldre och väsensskild kultur, med begränsad relevans i samtiden.

Vad gäller myndighetsstrukturen på kulturområdet hade inga genomgripande förändringar skett sedan Gustav III:s tid. Istället hade nya institutioner lagts till de befintliga. De kungliga akademierna spelade en central roll, liksom nationalscenerna och de lärda verken, det vill säga Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Kungliga biblioteket. 1974 förändrades den offentliga förvaltningsstrukturen på kulturområdet i grunden, framförallt för att Statens kulturråd grundades. Det blev en fortsättning på utredningen Kulturrådet, som tagit fram det betänkande som propositionen 1974 grundade sig på, och utredningens ordförande Paul Lindblom som förste chef.

Statens kulturråd fick ansvaret för den omfattande struktur av kulturbidrag som byggts upp stegvis sedan 1930-talet under utbildningsdepartementet (tidigare ecklesiastikdepartementet), och som med 1970-talets reformer utvidgades betydligt. Dess­utom fick Statens kulturråd i uppdrag att förmedla det nya regio­nala stödet till länsteatrar, regionala musikinstitutioner, museer­ och länsbibliotek, liksom det kulturstöd som utgick genom folkbildningsförbunden.

Denna plötsliga och väldiga maktkoncentration i kulturlivet kompenserades i någon mån av att ytterligare en myndighet, Konstnärsnämnden, inrättades 1976. Konstnärsnämnden fick överta ansvaret för konstnärsstödet, vilket innebar att de tidigare gentemot staten tämligen autonoma akademierna och konstnärsstipendienämnden berövades sitt inflytande över konstnärsstipendierna. Utgångspunkten i denna nya 70-talsmodell var korporativistisk och gick ut på att konstnärerna själva, med propositionens ord, fick det ”dominerande inflytandet” genom att majoriteten i Konstnärsnämndens styrelse skulle utses via konstnärsorganisationerna.

Även museiområdet centraliserades. Som föreslagits av utredarna bakom MUS 65 organiserades de statliga museerna i koncernmyndigheter, där institutionerna samlades ämnesvis. Musikaliska Akademien fråntogs det Musikhistoriska museet och sitt bibliotek, som istället fick bilda Statens musiksamlingar. Museiutredningen hade också, som ett led i sin strävan att skilja museiarbetet från kulturarvet, föreslagit att Riksantikvarieämbetet och de historiska museerna skulle skiljas åt och bli separata myndigheter. Förslaget mötte dock hårt motstånd i remissinstanserna och ämbetet fick kvarstå som en gemensam myndighet.

Den politiska radikaliseringen under 1960- och 70-talen fick också konsekvenser för bildningens status. Avgörande för utvecklingen var det skifte som ägde rum när socialdemokratin svängde från kulturkonservatism till kulturradikalism när den kulturkonservative Ragnar Edenman efterträddes av den kulturradikale Olof Palme på posten som ecklesiastikminister 1964. Palme, som själv var klassiskt bildad, hade inte mycket till övers för det humanistiska bildningsidealet som utgångspunkt för utbildnings- och kulturpolitiken.

Den klassiska bildningen började vid denna tid att betraktas som en rest av det borgerliga samhälle som det var socialdemokratins uppgift att göra upp med. Det avspeglades i den nya utbildningspolitik som Palme lade fram i slutet av 1960-talet, där bildningen fått ge vika för en mer instrumentell kunskapssyn.

Samma inställning präglade Palmes gärningar på det kulturpolitiska området. När den nya kulturpolitiken skulle tas fram 1969-72 lyste företrädarna för de gamla bildningsinstitutionerna helt med sin frånvaro. Det är talande att det var först i och med ­kulturpropositionen 2009 som bildning fördes in bland de kulturpolitiska målen.

Detta påverkade också folkbildningens ställning. Under 1960-talet hade folkbildningen figurerat tillsammans med kulturfrågorna i den politiska sfär som benämndes ”allmänna kultur och bildningsändamål”. I och med 1970-talets reformer skulle folkbildningen flyttas från kulturpolitiken till utbildningspolitiken. Detta ledde paradoxalt nog till att 1974 års kulturpolitik, trots sina ansatser att tillämpa en bred antropologisk kultursyn, snarare befäste en snävare, humanistisk avgränsning av det kulturpolitiska området. Undantaget var mediefrågorna, som kom att inta en särställning, liksom museerna och kulturminnesvården, som hamnade mitt emellan kulturpolitiken och folkbildningspolitiken.

Moderaterna var mest kritiska till propositionen. Partiledaren Gösta Bohman föreslog istället en kulturpolitik som skulle värna konstnärlig kvalitet, frihet och mångfald. Moderaterna var också det enda parti som i de kulturpolitiska riksdagsdebatterna inte bara talade om en svensk kultur, utan också om att denna var en del i ett större och bredare västerländskt kulturarv vars värderingar det var viktigt att värna.

Propositionen röstades igenom med en blocköverskridande överenskommelse i och med att Centerpartiet och Folkpartiet var mindre skeptiska till den nya kulturpolitiken än Moderaterna. Efter 1974 skulle det dröja nästan tjugo år, till 1993, innan någon större utredning av kulturpolitiken genomfördes. Det är något av en historisk ironi att den med internationella mått mätt mycket radikala och vänsterlutande kulturpolitiken i stor utsträckning kom att genomföras under borgerligt styre.

På ett övergripande plan kan man konstatera att den nya kulturpolitiken innebar en omfattande centralisering och ökad statlig styrning. De statliga institutionernas, som Konstakademiens och KRO:s, ställning stärktes, bland annat genom en kraftig expansion av det skattefinansierade stipendiesystemet under 1960- och 70-talen. Statens roll som mecenat blev viktigare, samtidigt som privata uppköpare trängdes ut i konkurrensen från omfattande offentliga konstinköp.

Utvecklingen mot ökad statlig styrning av kulturlivet skedde i en växelverkan mellan politiker, myndigheter och kulturlivets olika intresseorganisationer. Från 1976 började Statens kulturråd att utveckla en ”fonogrampolitik” för statligt stöd till inspelad musiksom var tydligt präglad av den ideologiska synen bakom det kulturpolitiska målet om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”, men också av påtryckningar från Musikerförbundet.

Parallellt med att det offentliga åtagandet på kulturområdet växte undergrävdes förutsättningarna för ett privat finansierat kulturliv genom ett hastigt ökande skattetryck. Föreställningen att kulturlivets finansiering i huvudsak är en offentlig angelägenhet fick fäste i det allmänna medvetandet.

De borgerliga regeringarna under 1970-talet hade liten påverkan på det kulturpolitiska området, först under Carl Bildts regering 1991–94 skedde några större förändringar. Departementsorganisationen gjordes om och för första gången infördes ett separat kulturdepartement. 1993 tillsattes fyra parlamentariska utredningar för att genomlysa det kulturpolitiska området, varav den största som kallades kulturutredningen, presenterade sitt betänkande 1995.

Den innebar en uppdatering av de kulturpolitiska målen. Målet om att motverka kommersialismens negativa verkningar behölls, men försågs med en dämpande kappa. Från 1995 hette det att kulturpolitiken skulle ”främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar”. En annan viktig nyhet är att ordet kulturarv förs in i de kulturpolitiska målen, vilket också speglade en reell förskjutning i de kulturpolitiska prioriteringarna.

Nästa uppdatering av de kulturpolitiska målen skedde i samband med den kulturutredning som tillsattes av den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth 2007 och som presenterade sitt betänkande 2009, vilket resulterade i alliansregeringens proposition ”Tid för kultur” senare samma år. Den största nyheten var en ny finansieringsmodell där regionerna skulle få större inflytande över de statliga anslagen, den som senare skulle komma att kallas för Kultursamverkansmodellen och som just varit föremål för en ny utredning under ledning av Mats Svegfors.

2009 års uppdatering av de kulturpolitiska målen innebar att formuleringen om kommersialismens negativa verkningar slutligen försvann. En annan nyhet var att ordet bildning infördes, vilket i likhet med 1993 års införande av kulturarvsbegreppet innebar ett steg bort från 1970-talets kulturradikala utgångspunkt.
En övergripande förändring var att det ursprungliga upplägget med kulturpolitiska mål i form av en lista med att-satser kompletterades med en inledande överbyggnad bestående av tre meningar, vilka sedan dess betraktats som de egentliga kulturpolitiska målen. Dessa, som alltjämt utgör utgångspunkten för den statliga kulturpolitiken, lyder: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.”

Värt att notera är att konstnärlig frihet aldrig har ingått i de kulturpolitiska målen, däremot betonas ända sedan 1974 yttrandefriheten. Detta är en inte oväsentlig skillnad, inte minst i ljuset av de senaste årens debatter kring principen om armlängds avstånd som först på senare år förekommit i några kulturpolitiska styrdokument.

De kulturpolitiska reformerna kring 1974 innebar ett radikalt skifte som speglade tidsandan. Det offentliga åtagandet på kulturområdet utvidgades, men samtidigt rörde sig kulturpolitiken bort från kulturarv och bildningsideal, sådant som tidigare varit självklara utgångspunkter för statens ingripanden i kulturlivet. Uppdateringarna av de kulturpolitiska målen innebär en gradvis rörelse bort från denna radikalism. Samtidigt har det institutionella ramverk som byggdes upp kring dessa idéer bevarats mer eller mindre intakt, oavsett regeringens politiska färg. Trots det kulturpolitiska systemets ideologiska slagsida har de större debatterna om kulturpolitiken som helhet lyst med sin frånvaro.

Har kulturpolitiken lyckats uppfylla sina mål, under de fem decennier som förflutit sedan de först formulerades? Svårt att säga, det beror nog på vem du frågar. En uppenbar svaghet är att det saknas kriterier för uppföljning och utvärdering av de övergripande målen. En annan invändning skulle kunna vara att de är för allmänt hållna. En tredje att de alltjämt präglas av en övertro på politikens och den offentliga förvaltningens möjligheter. Det är till exempel svårt att på politisk väg frambesvärja en ”dynamisk, utmanande och obunden kraft”.