I boken Freedom berättar historieprofessorn Annelien de Dijn frihetens idéhistoria. Hon spårar frihetsbegreppet till det antika Grekland, där det användes för att beskriva stater som styrdes av folket och inte stod under en enväldig härskares kontroll. Det var en frihetsuppfattning som skiljer sig från vår tids. Idag föreställer vi oss snarare frihet som en begränsning på staters makt, en personlig sfär som politiken inte får inkräkta på. de Dijn förklarar i sin bok hur, och varför, vår uppfattning om frihet har förändrats.

Förklaringen tar sin början runt år 500 f Kr. De antika grekerna skilde mellan att vara fri och att vara slav. Slavar var människor som stod under någon annans kontroll: de var ofria eftersom de hade en ägare som styrde över dem. På samma sätt föreställde sig grekerna att stater som stod under någon annans kontroll var förslavade. Persien, till exempel, styrdes av en enväldig monark. Därför var perserna inte fria: oavsett om monarken använde sin makt till att förtrycka folket eller till att utföra vällovliga handlingar, så stod perserna under dennes kontroll. I en fri stat, menade grekerna, kontrollerade folket hur staten styrdes.

Det grekiska frihetsbegreppet var enligt de Dijn demokratiskt. Frihet handlade inte om begränsningar runt den offentliga makten, utan om inflytande över den. Det innebar inte att grekerna var obrydda över den personliga sfär som frihet i vår tid ofta är förknippad med. Även för dem var det viktigt att den enskilde människan var skyddad från andra individers och gruppers handlingar. Men grekerna menade att individuell­ frihet inte kunde uppnås utan kollektiv frihet. Först i en stat där medborgarna som kollektiv hade inflytande över den offentliga makten kunde de som enskilda individer erhålla en skyddad personlig sfär i livet.

Inte alla greker betraktade dock frihet som värdefullt. Till exempel utvecklade Platon en politisk teori där frihet inte hade någon större betydelse. Enligt Platon borde samhället styras av de mest lämpade, utan folkets inflytande. Det var ett sätt att tänka som många av 1800-talets liberaler senare skulle komma att återuppväcka.

Grekernas demokratiska uppfattning om frihet vävdes med tiden samman med det romerska sättet att tänka på och praktisera politik. Den romerska republiken grundades år 509 f Kr, då romarna störtade den kungamakten som styrt över dem sedan stadens grundande. Romarna ville försäkra sig om att aldrig mer behöva bli kontrollerade av en enväldig kung. Därför inrättade de två konsul­ämbeten som skulle kontrollera varand­ras makt och en senat där republikens politik utformades. Den romerska republiken syftade redan från början till att åstadkomma folkligt självstyre.

Men det var relativt sent i republikens historia som romarna förknippade självstyre med frihet. Det äldsta bevarade tecknet på att romarna tänkte på frihet som ett politiskt begrepp är från ett mynt präglat år 126 f Kr. Under republikens sista århundrade, innan den slutligen föll år 27 f Kr, betraktade romarna frihet på samma sätt som grekerna. Ett exempel på detta återfinns hos den romerske statsmannen och filosofen Marcus Tullius Cicero. Frihet, menade Cicero, var inte att lyda under en rättvis härskare: frihet var att inte ha någon härskare alls. Föreställningen att frihet betyder ”frånvaron av godtycklig maktutövning” är även i vår tid så nära associerad med det romerska sättet att tänka att det brukar kallas för ”republikansk” frihet.

Under medeltiden bleknade frihet bort i den politiska vokabulären. Politiska tänkare var då mer intresserade av vad som skilde en god kung från en tyrann än av vad som skilde tyranni från frihet. Men under renässansen återupplivades den antika föreställningen om frihet. Renässansens humanister påverkade nästan hela det europeiska kulturella och politiska tänkandet. De dammade av de gre-kiska och romerska filosoferna och visade att dessa fortfarande var relevanta och viktiga. Humanisterna insåg att de antika tänkarna hade föreställt sig att det fria livet bara kunde levas under ett styre där medborgarna hade politiskt inflytande, och anammade detta sätt att tänka som sitt eget.

Renässansens återupptäckt av friheten skulle komma att sätta djupa spår. de Dijn argumenterar för att den antika föreställningen om frihet dominerade poli-tiskt tänkande ända fram till de atlantiska revolutionerna i slutet av 1700-talet. Det är vid denna punkt som de Dijns bok är som mest betydelsefull.

”Ge mig frihet, eller ge mig död!” deklarerade den amerikanske revolutionären Patrick Henry i ett tal den 23 mars 1775. Revolutionärerna i de nord­amerikanska kolonierna, Frankrike, Holland och Polen betraktade sig själva som frihetskämpar. De gjorde uppror mot avlägsna maktkoncentrationer och politiska och ekonomiska privilegier reserverade för samhällets toppskikt. de Dijn skriver att revolutionärerna inte slogs för bröd eller lägre skatter, som annars ofta påstås. De klargjorde – om och om igen – att de kämpade för frihet.

Den frihet de kämpade för var demokratisk, eller republikansk, i den antika bemärkelsen. Revolutionärerna ville uppnå politiskt inflytande. Enligt de Dijn var de atlantiska revolutionerna kulmen på det flera århundraden långa återupplivandet av grekiskt och romerskt frihetstänkande. Men samtidigt, fortsätter de Dijn, innebar revolutionerna också slutet för denna frihetsuppfattning.

”Under det tidiga 1900-talet hade det demokratiska eller republikanska frihetsbegreppet tynat bort helt. En ny distinktion stod på agendan.”

Revolutionärerna misslyckades, i viss mening. Under 1800-talet utvecklades vad de Djin kallar för neo-absolutism i Europa. På hela kontinenten återinrättades monarker som hade förlorat sin makt i revolutionerna. Detta tolkades av många som ett bevis för att folkligt inflytande över det politiska styret var en praktisk omöjlighet: demokrati leder till envälde eller majoritetens tyranni. Med stöd i denna tolkning utvecklade liberala tänkare ett nytt och tidigare okänt frihetsbegrepp.

I ett första steg skilde de mellan politisk och civil frihet. Politisk frihet var den frihet som revolutionärerna hade kämpat för och som hade sina rötter i grekiskt och romerskt tänkande. Civil frihet var det handlingsutrymme som finns mellan lagar, det vill säga: individens personliga sfär dit den politiska makten inte når. I ett andra steg gjorde de liberala tänkarna gällande att det är den civila friheten som bör försvaras. Därför, menade de, bör politiska ansträngningar riktas mot att minska statens omfång och politikens inflytande över medborgarna.

1800-talets frihetstänkande blev därmed väsensskilt från revolutionärernas. Liberaler betraktade sig själva som frihetens förkämpar, men de avfärdade tanken om folkligt inflytande över det politiska styret. Människorna var i någon utsträckning fria under redan existerande politiska institutioner, trots att dessa var absolutistiska. Den liberala frihetskampen handlade därför inte om att byta ut institutionerna utan om att göra dem bättre. Många återvände till Platons teori om elitstyre. De såg det som sin politiska uppgift att etablera ett gott men odemokratiskt politiskt styre och sedan begränsa det för att främja den civila friheten.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Under det tidiga 1900-talet hade det demokratiska eller republikanska frihetsbegreppet tynat bort helt. En ny distinktion stod på agendan, nämligen den mellan negativ och positiv frihet. De som förespråkade negativ frihet ville begränsa statens makt och stärka skyddet för individens personliga sfär. De som förespråkade positiv frihet ville använda statens makt till att främja individens kraft att nyttja sin sfär.

Liberaler fick sällskap av socialister i sin frihetskamp. Men socialisterna vidgade friheten till att även gälla ekonomiska förehavanden. De argumenterade för att ekonomiska maktcentrum inskränkte individens frihet och därför behövde underställas statlig kontroll. 1900-talets politiska konfliktlinjer kring frihetsbegreppet kom därför att handla om positiv och negativ frihet och vilken relation staten bör ha till samhällets ekonomi. Vår tids frihetsdebatt rör sig fortfarande längs samma linjer.

Frihetsbegreppet som vi idag är bekanta med är alltså förhållandevis sentida. Det tog form när revolutionärernas kritiker under 1800-talet utvecklade ett liberalt förhållningssätt till den nya absolutismen som växte fram i revolutionernas kölvatten. Frihet förvandlades från att handla om politiskt medbestämmande till att gälla begränsningar av statens funktion i samhället. de Dijns förklaring av hur, och varför, vår uppfattning om frihet har förändrats placerar därmed politiken i cent­rum. ­Frihetens historia är inte en historia om gråhåriga filosofer, skriver hon. Det är en historia om politisk kamp.

de Dijn för med sig ett budskap till läsaren. Frihetens historia behöver betraktas ur det långa perspektivet. Först då, menar hon, förstår vi att föreställningen att frihet handlar om statsmaktens begränsningar är en nyhet. Därtill, fortsätter de Dijn, lär historien oss att det nya frihetsbegreppet utvecklades i en motreaktion till demokratin. Därför borde vi hålla i minnet att de revolutionärer som en gång lade grunden för våra moderna demokratier inte såg några motsättningar mellan frihet, demokrati och jämlikhet. De är djupt sammanlänkade. Kanske borde vi liksom renässansens humanister återvända till de grekiska och romerska källorna och ompröva våra uppfattningar när vi skriver nästa kapitel i frihetens hi­storia.