I år, liksom alla år, kommer den att avslutas med Rule Britannia som stolt förkunnar hur Storbritannien behärskar världens hav.

Men det var då. I somras beslagtogs ett brittiskt lastfartyg av Iran: brittiska flottan är för liten för att kunna eskortera civila fartyg världen runt. Det säger åtskilligt om hur Storbritanniens roll i världen kommer att se ut efter brexit.

I sitt första tal som premiärminister presenterade Boris Johnson den rosiga framtid som väntar Storbritannien efter brexit. Samtidigt som alltså den brittiska oljetankern Stena Imperos besättning satt fast i Mellanöstern. Hade brittiska flottan, Royal Navy, haft fler fartyg skulle de ha kunnat skydda Stena Impero när hon färdades genom Hormuzsundet. Sådana möjligheter har Royal Navy dock inte.

Det hela är naturligtvis ytterst pinsamt för Storbritannien, särskilt dess nya regering, vars utgångspunkt är att brexit kommer att göra Storbritannien starkare och viktigare i världen. Det är än mer pinsamt med tanke på att det var just genom Royal Navy som Storbritannien lyckades bygga och sköta sitt globala välde. Brittiska armén är det brittiska försvarets största del; arméer har alltid fler män än flottor och flygvapen.

Det grundläggande problemet är dock att efter brexit kommer Storbritannien att behöva ta hand om alla sina kriser självt. Vid ett militärt anfall har det förstås Nato att lita på, men beslagtagna skepp, människor och gods är inte Natos område. Rule Britannia låter så lockande, men det första steget vore en mycket större Royal Navy. Vem skall stå för den kostnaden?