Vilka värden kan inte omsättas till ekonomiska termer? Är det kärlek, solidaritet, omsorg, eller kanske traditioner? Vänstern och högern kommer antagligen att komma fram till lite olika svar på vad som bör vara eller är oförytterligt, men jag tror personligen att nästa stora politiska debatt kommer att handla om detta: det som inte kan köpas eller säljas för pengar.

Giorgio Bocca, som dog 91 år gammal i december 2011, var en av Italiens mest kända journalister. En allvarsman av den gamla sorten. Efter att ha varit partisan i sin ungdom, både mot Mussolini och nazisterna, förblev han trogen vänstern under hela sin verksamhet som journalist och debattör. Hans nya bok Grazie No, som ligger på alla bokhandelsdiskar i Italien, utgavs kort efter hans död. Den är något av en italiensk motsvarighet till fransmannen Stéphane Hessels Indignez-vous [Säg ifrån!]. Hessel var också aktiv i motståndet mot den tyska ockupationen, och han var nästan årsbarn med Giorgio Bocca, bara tre år äldre.

Dessa nyligen avlidna kämpars oförtröttliga entusiasm och lust att delta på ett betydelsefullt sätt i det offentliga samtalet var beundransvärda. Giorgio Boccas sju nej i den aktuella boken är också sådana att de överskrider alla partiskillnader, och ganska många kan nog instämma i flera av dem. Det han menar att italienarna bör säga nej till är Den galna tillväxten, Produktiviteten, Det orena språket, Finansens dominans, Den allmänna korruptionen, Journalistikens slut och ett Italien utan hopp. Somliga av dessa frågor har främst lokal betydelse, men andra är aktuella även i Sverige. Inte minst intressant är att se i hur hög grad traditionellt konservativa värden kan ligga en samtida europeisk vänster om hjärtat. Boccas bok mynnar ut i vad som närmast är en hyllning av italienarna, den italienska kulturen och gemenskapen; särskilt hur italienarnas goda egenskaper kommer bäst fram i kristider, som under partisanåren, då alla var medvetna om vilken kamp och vilka offer som krävdes för att befria landet.

Nå, att alla var medvetna om det var kanske att ta i, sanningen är att italienarna under ett par decennier skötte sitt dagliga värv under fascistregimen. Även efter att krigslyckan vänt och partisanerna drog upp i bergen för att bekämpa de återstående fascisterna samt deras verkliga herrar, de tyska nazisterna, var det många som valde att invänta stridernas utfall innan de anslöt sig till den segrande sidan. Bocca har skrivit om det i tidigare böcker, men naturligtvis väger det tungt att han själv deltog i kampen mot diktaturen samt i uppbyggandet av den följande demokratin, både som livserfarenhet och då det gäller förståelsen av det politiska landskapet i Italien.

Hans kritik av Berlusconi är knivskarp, och inte minst då han jämför honom med Mussolini, och jämförelsen utfaller till Berlusconis nackdel. Mussolini, skriver Bocca, ville beröra, medan Berlusconi vill sälja. Den förre ville förtjusa medan den senare vill köpa. Den förre ville förverkliga sina drömmar, hur tokiga de än var, medan den senare förstått att vad som helst som den som håller i megafonen säger kommer att uppfattas som sanning. Mussolini föddes ur socialismen och dess retorik, medan den senare tror att allt i världen är till salu.

Liksom en annan smått paradoxal vänsterman, Pier Paolo Pasolini, skriver Giorgio Bocca med största uppskattning om det gamla Italien. Om dialekternas uttrycksfullhet och den moderna massmediala italienskans brist på verkligt liv. Det är stående formler, sound bites, floskler helt enkelt, som slängs runt och upprepas i tv liksom bland vänner och i familjerna. Han säger att han själv delvis har återgått till sin gamla, norditalienska piemontesiska dialekt, som erkänns som ett eget språk sedan 1981, med dess säregna vändningar som är väldigt svårförstådda för italienare från andra delar av landet. Även i Sverige finns väl idag, inte minst tack vare Fredrik Lindström och hans tv-program Svenska dialektmysterier, ett ökande intresse för dialekter. Jag vet inte om det är rätta vägen att gå för att vitalisera språket, men visst är det även i Sverige så att både det offentliga och det dagliga språket blir alltmer utarmat, ord faller ur bruk, nyanser försvinner, minsta gemensamma nämnarens begriplighetskrav förenklar och plattar till språket. Kanske är det priset för att hålla ihop ett land, för att alla skall förstå nyheterna, och för att alla skall ha så lika förutsättningar som möjligt i livet. Men språket är inte bara ett instrument, det är också identitet, minnen, det bygger vår värld, och ett färglösare språk gör världen lite tråkigare, vare sig det gäller italienska eller svenska.

Bocca prisar den gamla Fiat-andan, som bidragit till att skapa kulturen i Turin, som hört till stadens stolthet, och kring vilken arbetare, borgare, journalister och över huvud taget allt liv i staden graviterat. Samtidigt som han helt dömer ut den kalla synen på fabriker och arbetare, vilket han ser som en sentida utveckling, som bara något som skall ge vinst – alltid maximal vinst. Och passar inte galoscherna i Turin hotar företagen med att man lika gärna bygga sin fabrik i Brasilien eller Thailand. Nej, säger han, detta är också vårt kulturarv, detta är också en del av vår identitet, som bidragit till att göra oss till dem vi är, människorna i Turin, i generationer deltagit i skapandet av Fiat. Vilken svensk vänsterman skulle få för sig att hylla den gamla sortens företagare, och till och med mena att somliga fabriker och varumärken tillhör det nationella arvet? Kanske Göran Greider eller Anders Ehnmark? Som händelsevis också är inlästa på den italienska intellektuella traditionen och som båda sätter Pasolini högt. Det där är ett intressant spår som kanske borde fördjupas någon gång. Somliga skribenter med intresse för Italiens intellektuella liv har också många gånger ett varmare och, faktiskt, rent mänskligare förhållningssätt till teorier och politik. Den italienska erfarenheten har aldrig gått ihop med utopisternas iskyla mot vardagslivets människor. Det smittar. Vissa band mellan vänstern och konservatismen blir, som sagt, också tydliga i detta. Tron på oförytterliga värden går djupare än somliga av motsättningarna, tycks det mig.

Jag håller verkligen inte med om allt i Boccas bok. Bilden av tillväxten är exempelvis alldeles för förenklad, liksom den ofta är i den svenska. Det beror antagligen på att många opinionsbildare inte inser att utveckling och tillväxt hänger samman, och att motsatsen till tillväxt inte är ett statiskt idealtillstånd, utan helt enkelt tillbakagång.

Som gammal journalist var Bocca naturligtvis särskilt upptagen av journalistikens förfall. På det området skiljer sig Sverige och Italien åt en aning. Men förfallet är lika stort. Krönikörer ersätter kunniga journalister, åsikter breder ut sig på den undersökande journalistikens bekostnad (bokstavligt talat) och istället för omfattande, kritiska grävjobb får vi drev som drivs fram på twitter, och där kontaktät och trendkänslighet är viktigare än kunskaper och integritet.

Det är intressant att reflektera över hur det svenska ideologiska landskapet egentligen ser ut, utifrån en italiensk horisont. Det finns anledning att förhålla sig skeptisk mot talet om eviga värden, men jag tror ändå att det finns viktiga värden, förvisso föränderliga över tiden, som vi bör bevara. Det vi främst bör ta till vara är de förutsättningar som låter dessa värden frodas, växa och utvecklas, inte stirra oss blinda på värdena i sig, som eviga sanningar höjda över historien. Utan ett socialt och kulturellt ansvar väger liberalismen alldeles för lätt. En spaning är att den politiker som förmår att tala allvar om oförytterliga värden har framtiden för sig.