Sjuttiotalsvillorna i Hällefors har fascinerat mig sedan jag såg dom första gången. På ett starkt men ändå nästan osynligt vis sätter de fokus på hela den brutala förändring som karaktäriserat det senaste halvseklets Sverige. Därför var det dem jag såg framför mig när jag lät min bok Övergivna platser finalen inledas på ett filmiskt sätt, för att kunna zooma in mot det stora skiftet som karaktäriserat Sverige det senaste halvseklet: ”När 1970-talet började var Bergslagen fortfarande landets industriella centrum, där man smälte stål för export och välbetalda skiftarbetare parkerade nyköpta Volvo och Saab utanför sina lika nybyggda villor. Stockholm befann sig däremot i djup kris…”

Katalysatorn för den stora förändringen var 90-talskrisen, men problemen gick mycket längre tillbaka än så. När krisen bröt ut hade den svenska industrin släpat efter produktivitetsmässigt i decennier, efterhand som anläggningar spreds ut slumpmässigt över landet som ett utslag av olika regionala stöd. Ett exempel var Saab, som stadigt spridde ut allt fler delar av företaget till Kramfors, Kristinehamn och Arlöv. Företagsledningen såg sökandet efter olika stöd och frisläpp från investeringsfonder som en företagsmässig strategi och kallade bolaget ”multikommunalt”. Problemet var bara att Saab och andra företag stod med en sönderhackad produktion med långa transporter. Den låga produktiviteten gjorde att den exportberoende delen av näringslivet ständigt behövde nya devalveringar. Samtidigt blev glesbygden alltmer beroende av industrier man egentligen saknade naturliga förutsättningar för. Problemen såg likartade ut i jordbruket, där till exempel sockerbruken efter 1950- och 60-talens hårda rationalisering nådde en stoppunkt 1973. De sju bruk som då fanns kvar drevs sedan vidare under 1970- och 80-talen. Likadant såg det ut i resten av livsmedelsindustrin. Resultatet av den frusna jordbrukspolitiken blev stigande priser, som ledde till subventioner för både producenter och konsumenter. Situationen var lika ohållbar i hela näringslivet, vilket gjorde den ekonomiska och politiska kursomläggningen i början av 1990-talet oundviklig.

För företag som Saab ledde det till att produktionen strömlinjeformades och att överflödiga produktionsorter i framförallt glesbygden lades ned. Likadant såg det ut i livsmedelsindustrin, och återigen är sockerbruken typiska. Av de sju bruken lades sex ned i snabb takt, samtidigt som Svenskt Socker AB blev en del av den internationella Daniscokoncernen. De stenhårda rationaliseringarna eliminerade hundratusentals arbeten, samtidigt som huvudkontor och forskningsavdelningar försvann från ­traditionella orter. Det som hände i nästa steg var starkt regionalt särskiljande. I de större städerna växte en ny serviceorienterad arbetsmarknad fram. Inte minst skapade de stora och mellanstora städernas inre tillväxt arbetstillfällen: befolkningsökningen gav utrymme för handel, restauranger och liknande verksamheter. Men i glesbygden såg situationen helt annorlunda ut. Under de två första decennierna efter 90-talskrisen minskade befolkningen i en ”normal” svensk glesbygdskommun med ungefär en femtedel, samtidigt som arbetsmarknaden vek mycket kraftigt för att sedan aldrig återhämta sig.

En del av den här utdragna krisen, som nästan alltid förbisetts, var hur lands- och bruksbygdens samhällen påverkades. Befolkningen i glesbygden vek nedåt redan under 1970-talet, men trots det fortsatte bostadsproduktionen att vara hög. Fram till 1975 bestod den framförallt av flerfamiljshus, när varenda svensk glesbygdskommun utrustades med en eller två minivarianter av miljonprogrammet. Liberaliseringen och subventioneringen av villamarknaden 1968 ledde också till att det parallellt växte fram en snabbt växande nyproduktion och marknad för småhus.

Det innebar att det enda som expanderade i glesbygdskommunerna var utbudet av bostäder, och statistiken tyder på att de strukturella överskotten av bostäder uppstod redan under 1980-talet. Då doldes dock problemen av subventionerna, men de stora reformerna i början av 1990-talet förändrade också detta. En central del av skattereformen mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet var principen om likformighet, vilket ledde till att tjänstesektorn momsbelades. Det slog särskilt hårt mot hyresmarknaden, där kostnaden för stora delar av underhållet och fastighetsskötseln stegrades kraftigt. Enligt hyresgästföreningen innebar det hyreshöjningar på femtio procent. För villaägare som i de flesta fall klarar av tjänster som snöskottning och städning själva blev kostnadsökningarna inte alls lika stora. Som i många fall när stora förändringar skett i den svenska bostadsmarknaden lyser dock ordentliga analyser av vad som hände med sin frånvaro.

”Befolkningen i glesbygden vek nedåt redan under 1970-talet, men trots det fortsatte bostadsproduktionen att vara hög.”

Följderna blev under alla omständigheter dramatiska, när en ren samhällskris utlöstes i glesbygden där det redan fanns ett latent överskott av bostäder. De stora hyreshöjningarna ledde därför redan under hösten 1990 till att de första yrvakna artiklarna om tomma lägenheter började dyka upp i tidningarna. Sedan eskalerade krisen för varje månad som gick, och i oktober 1991 beskrev DN den växande problematiken: ”På den länge överhettade bostadsmarknaden börjar de tomma lägenheterna bli ett problem. Hittills är det avfolkningsbygden som drabbats hårdast. I Ulriksfors i Jämtland står var tredje lägenhet tom… Lägenheterna är från femtiotalet och hyran är inte så mycket värre än på andra håll. Men det är fem kilometer till centralorten Strömsund. Bussen går bara en gång om dagen och den enda servicen är en kiosk vid den nedlagda inlandsbanans station. Godstågen går förbi och de få arbetsplatser som finns knappar in. Bilden blir allt vanligare och värst är det där det är ont om jobb och folk flyttar i väg…”

Inom ett par år skulle det visa sig att det var en profetisk skildring. Industrikrisen följdes av brutala nedskärningar samtidigt som räntorna skruvades upp till nivåer som ingen sett på närmare ett sekel. Det innebar att småhuspriserna föll kraftigt, men i hyreslägenheterna fanns däremot inte den flexibiliteten nedåt. Från att ha varit ett land där hyror och huspriser varit förvånansvärt homogena uppstod en helt annan utveckling. I de centrala städerna återbildades en marknad som snart skapade förutsättningarna för 1990- och 00-talens bostadsrättsbyggande.

I glesbygden hände däremot inte mycket mer än att villa- och fastighetspriser rasade samtidigt, och det dröjde länge innan återhämtningen kom. Efterhand sjönk dock räntorna tillbaka, vilket gjorde att det blev allt billigare att bo i småhus i hela den svenska glesbygden. Glesbygdens allmännyttor stod inför en nästan hopplös situation. Det blev omöjligt att höja hyrorna ens i takt med inflationen vilket försvårade underhållet. Men inte ens låga hyror hjälpte, när de billiga småhusen hade eliminerat efterfrågan. En bit in på 2000-talet konstaterade vd:n för allmännyttan i Hultsfred att orsaken till att man hade mest tomma lägenheter i landet inte var hyrorna för ”vi har bland de lägsta i landet”. Han konstaterade vidare att tidigare hade mycket av problemområdena hyrts ut till migrationsverket, men att de boendena nu hade flyttat till grannkommunen Högsby.

Sett i efterhand är det alldeles klart att en ny situation uppstått efter 90-talskrisen. Överskotten på bostäder hade uppstått tidigare, men subventionerna gjorde dem osynliga. När sedan stöden försvann samtidigt som vi gick över till en låginflationspolitik som också sänkte räntorna blev däremot skillnaderna mycket tydliga: i storstäderna drog priserna iväg som en trimmad BMW, i ­småorterna puttrade de runt som en begagnad men ändå hyfsat attraktiv Saab. Förloraren i sammanhanget blev glesbygdens hyresfastigheter. I slutet av 1990-talet fanns det fortfarande kvar några hyresgäster från de gyllene 50- och 60-talen innan villorna hade byggts. Det avspeglades även i den nostalgivåg om just 1950-talet som många allmännyttor hänföll till kring millennieskiftet. Visningslägenheter inreddes med stringhyllor och plastlampor, vilket på något magiskt sätt antogs kunna återskapa en atmosfär som skulle göra dem attraktiva igen.

Problematiken med de allt fler tomma lägenheterna uppmärksammades av ett flertal utredningar. Men problembilden beskrevs nästan alltid som temporär. Bekymret analyserades i termer av att det efter kapitalmarknadens avreglering hade byggts för mycket i de befolkningssvaga delarna av landet. Flerfamiljshusen som byggts från 1985 fram till skattereformen och avregleringarna 1992 kallades ”krisårgångarna”. Hyrorna blev mycket höga när de subventionerade lånen löpte ut, vilket skapade stora problem för landets allmännyttor som stod med både tomma lägenheter och ökade räntekostnader. Lösningarna utformades sedan för att ta sig an dessa akuta problem. Det som föll bort i analyserna var den strukturella delen av problemen. Den bestod i den ökade preferensen för ägt boende, vilken förstärktes av de fallande räntorna. Det är påfallande hur det svenska utredningsväsendet under de senaste decennierna producerat bortemot hundra SOU:n, men att dessa grundläggande samband i praktiken aldrig berörts.

Rent konkret innebar detta att ett stort antal av landets allmännyttor under det första decenniet av 2000-talet fick stöd för att ta bort betydligt mer än 10 000 lägenheter från den ”reguljära bostadsmarknaden”. Det innebar i de allra flesta fall att husen verkligen revs, men inte sällan kunde det också innebära att husen blockuthyrdes till Migrationsverket. Det gav då möjligheter för kommunerna att få dubbla eller inte sällan tredubbla intäkter på de tomma husen, som i vissa fall utvecklades till en kommunal affärsidé.

Med allt svagare efterfrågan blev migration och flyktingströmmar räddningsplankan för glesbygdens allmännyttor. Betydelsen av ökade mi­grantströmmar märktes första gången under Bosnienkriget, och redan då framhölls betydelsen av att asylflyktingar kunde hjälpa till att lindra problematiken med tomma lägenheter. På nittiotalet fanns det dock fortfarande tomma bostäder i storstäderna, och så sent som 1997–98 revs mer än tusen lägenheter i Göteborg. Men vid millennieskiftet var lägenhetsöverskotten i städerna borta. Samtidigt var volymen flyktingar på väg att fördubblas, vilket vintern 2002 för första gången tvingade Migrationsverket att vädja till landets kommuner om att hyra mer lägenheter.

Verkets stf generaldirektör Anders Westerberg beskrev då hur landet höll på att klyvas på ett nytt sätt. Han konstaterade att det fanns gott om tomma bostäder i Norrlands ”avfolkningsbygder”, och fortsatte sedan: ”Från Jämtland och norrut vore det inte svårt att mångdubbla platserna. Där är kommunerna också föredömligt positiva till att ta emot fler flyktingar[…]” I södra Sverige såg situationen annorlunda ut, och Westerberg beskrev det som att kommunerna där kom med rena ”svepskäl” för att inte ta emot fler flyktingar: ”De talar exempelvis om rädsla för sociala problem, eller att de inte kan garantera kvaliteten, eller att deras kostnader inte täcks av den statliga ersättningen. Det verkar som om de egentligen inte vill ha med asylsökande att göra.”

Utvecklingen kommer sedan oavbrutet att förstärkas under 2000-talets första decennier. Egentligen växte två tendenser fram parallellt. Den ena var att migrant­strömmarna till sist ökade till nivåer över 100 000 om året, den andra var att landets allmännyttor i glesbygden hade mängder med tomma bostäder vilket hotade de kommunala ekonomierna. Sammanblandningen av dessa båda problem kom sedan oavbrutet att växa, vilket förstås gjorde att de delar av landet som hade den svåraste arbetsmarknadssituationen och den sämsta skattekraften fick ta emot den överlägset största delen av de ännu mer resurssvaga flyktingarna. Situationen som Sydöstran beskrevs i Olofström 2002 är typisk: ”När avtalet [med staten] om att riva lägenheter upphör kommer Olofströmshus att dras med 195 tomma lägenheter. Ett ohållbart läge konstaterar styrelsen som tvingas vända sig till nya bostadsakuten för att be om hjälp. Det räckte inte att lyfta ut 300 lägenheter ur beståndet som gjordes enligt förra avtalet med gamla bostadsakuten. Problemen har fortsatt[…] Migrationsverket betalar nästan fem miljoner kronor årligen för 103 lägenheter. Pengar som bidrar till att årets resultat blir positivt. Men kommande år blir läget ohållbart. Fler hus måste rivas[…]En långsiktig strukturplan måste till [menar] vd:n Tommy Liljenberg[…] Enligt vad Sydöstran erfar är det dock inte omöjligt att Bostadsnämnden och Migrationsverket börjar samarbeta. De statliga verken har gemensamma intressen, den ena parten har överskott på bostäder, den andra söker med ljus och lykta efter tak över huvudet åt asylsökande[…]”

Den långsiktiga ”strukturplanen” blev att styra en allt större del av den växande flyktingströmmen till områden med tomma lägenheter. Ju längre 2000-talets första decennium led, desto större blev andelen asylflyktingar i glesbygdskommunerna, och under 10-talet uppvisar tendensen en rent dramatisk utveckling. Glesbygdens invandringsöverskott är då ojämförligt mycket större än storstäderna. Situationen eskalerade för varje år, och några år in på 10-talet uppmärksammades utvecklingen till och med av medierna. Sambandet mellan svag arbetsmarknad och stort flyktingmottagande var tydligt och kommuner som Uppvidinge, Ljusnarsberg, Hultsfred, Bräcke, Högsby med flera hörde stadigt till dem som av tidningarna kallades landets ”generösaste”. Men även i dessa kommuner fanns det en naturlig gräns för mottagnings­kapaciteten, och vintern 2013 skrev därför Dagens Nyheter för förs­ta gången om hur de tomma lägenheterna tagit slut i hela landet. Det ledde enligt DN till att kostnaderna skenade och att tillfälliga boenden i stugbyar och tomma konferensanläggningar snabbt växte: ”För två år sedan började Migrationsverket teckna korttidskontrakt för boenden, som tillfälligt skulle lösa en kris. Men under det senaste året har de provisoriska boendena blivit permanenta.”

Situationen för Sveriges flyktingmottagande var alltså ohållbar redan före den stora flyktingkrisen 2015–2016. Då var det knappt längre möjligt att uppbringa några boenden, vilket gjorde att mi­grationsverket förhandlade med kommuner i Norrland om att bygga bostäder direkt för flyktingar. SvT rapporterade våren 2016 om sådana möten: ”Migrationsverket försöker nu förmå kommuner att bygga nya bostäder som verket kan hyra. Under måndagen och tisdagen var[…] samtliga kommuner i Jämtland inbjudna till separata möten med Migrationsverket. Det här handlar om avtal mellan Migrationsverket och kommunerna om riktiga bostäder”, säger Per Sörensen, bostadsexpert hos Migrationsverket. Samtidigt som krismötena om fler bostäder pågick växte de sociala problemen snabbt. Efter att flera bråk och knivmord inträffat skrev Ljusnan på ledarplats att ”Söderhamns kommun utmärker sig som kommunen med den öppnaste famnen. Det finns förmodligen olika skäl till det, ett tungt vägande är dock tillgången på bostäder[…]” Det – lett till att en fjärdedel av invånarna i Ljusne var flyktingar, vilket självklart skapade mycket stora inre spänningar i samhället. En annan viktig del av problematiken var att skolsituationen i glesbygden försämrades under de här åren, när problemen med att integrera upp till en tredjedel icke-svenskspråkiga­ barn i klasserna visade sig mycket svårhanterat. Andelen godkända elever efter årskurs nio föll stadigt i glesbygdskommunerna under 10-talet.

Våren 2016 var det till sist uppenbart för politiker av alla färger att sammanblandningen av tomma bostäder och migrationspolitik hade skapat en ohållbar situation i det svenska samhället. I det läget genomfördes tvingande lagstiftning för att lindra effekterna av den akuta krisen. Asylrätten skärptes och genom att fördela flyktingarna över landets kommuner med en tvåårig bostadsplikt gjordes ett försök att jämna ut den ojämna fördelningen av flyktingar. I grunden löste det mycket få problem, istället har den sociala dumpningen i de fattigare kommunerna nu snabbt blivit ett nytt växande problem.

Den i grunden ansvarslösa politik som möjliggjordes av de tomma lägenheterna har skapat problem som nu behöver lösas under 20- och 30-talen. En mycket viktig del blir att återskapa attraktiva kärnor i orterna i gles- och bruksbygden. För detta kommer det att krävas ett omfattande statligt stöd.