En nation kollapsar
Till syrienkrigets offer hör inte bara 45 000 människoliv, utan också världens äldsta kulturstäder. I centrala Damaskus råder ännu ett spänt lugn bakom vägspärrar och sandsäckar, men artillerielden mullrar ur de fattiga förstäderna. Brandröken sveper in över centrum när vinden ligger på från Ghoutaoasen, och det är en tidsfråga innan frontlinjen ringlat sig in i de trygga medelklasskvarteren och den mångtusenåriga stadskärnan.
I Aleppo, Syriens största stad, har sammanbrottet redan inletts. Den uråldriga souqen, marknaden, är eldhärjad; hela staden är ekonomiskt dränerad, hungrig och frusen, politiskt söndersliten. Östra Aleppo och den omgivande landsbygden är nästan helt och hållet i rebellernas händer, men flera områden i centrum och väster ligger under regimens kontroll. Norr om centrum har PKK-anknutna miliser upprättat en kurdisk enklav till vilken varken armén eller de arabiska rebellerna har tillträde.
Kriget i Aleppo har så nått en naturlig låsningspunkt – och också det är en föraning om vad som väntar övriga Syrien. Rebellerna nöter sakta ner regeringssidans försvarslinjer, men nu slåss militären på hemmaplan. De västra förorterna är sedan gammalt tryfferade med militärbaser och hemliga regimanläggningar, och där bor många militärfamiljer. Kvar i regimens händer ligger också åtskilliga kristna kvarter och medelklassområden, där el-Assad har ett genuint folkligt stöd.
Men rebellerna rycker fram, sakta men säkert. På landsbygden runt Aleppo och Idleb håller regimen på att förlora hela sin infrastruktur av flygfält, konvojvägar och militära stödjepunkter. Snaran dras åt. Det är osannolikt att regimens män i Aleppo överlever 2013, mer troligt att staden glider ur Bashar el-Assads händer redan under det nya årets första hälft. När det händer kommer Syrien att vara delat i två hälfter, och den dagen blir det omöjligt att upprätthålla fiktionen om Bashar el-Assad som Syriens president.
Ja, oppositionen vinner terräng, men frågan är om den vinner Syrien. Assad har valt den brända jordens taktik. Hans armé slåss utan hänsyn till Syriens framtid, spränger sin väg genom städer och byar, och täcker sina reträtter med en storm av granater och raketer. För att säkra sina flanker har Assad satt vapen i händerna på religiösa grupper och rivaliserande stammar, eggat byar och kvarter mot varandra, och väckt ett hat som fräter sönder allt hopp om fred i framtiden. Civil infrastruktur har slagits sönder, bagerier och elverk bombats. Men våldet, hatet och hungern är inte de enda kort som el-Assad har att spela: hans äss i uniformsärmen är att miljontals syrier misstror oppositionen ännu mer än de hatar sin diktator.
När regimen drivs ut ur ett område imploderar alla fungerande stats- och myndighetsstrukturer. Den syriska förvaltningen är ohjälpligt sammanflätad med det styrande Baathpartiet, vars cellstruktur i sin tur tvinnats ihop med ett myller av hemlighetsfulla säkerhetsorgan. el-Assadregimens rötter i byråkratin och militären är så starka och finmaskiga att hela den rådande ordningen kommer att rivas omkull med presidenten – och det var också tanken. Ända sedan sjuttiotalet har den härskande familjens strategi varit just så enkel och iskallt grym: efter oss syndafloden.
I stora delar av norra Syrien råder nu rent kaos, och upproret grumlas av politisk kriminalitet. Utsvultna rebellgrupper i Aleppo planlägger inte längre sina räder för att göra maximal skada på regimen, utan för att komma över största möjliga mängd ghanima, krigsbyte, i form av mat, ammunition och pengar. Skolor och myndighetsbyggnader plundras, fabriker barskrapas på råvaror och maskiner, vanligt folk rånas i vägspärrarna. Rovet från den sönderfallande staden strömmar ut till smuggelmarknader i landsortsbyarna och i Turkiet.
Rebellbefälhavare har försökt återupprätta ordningen med fältdomstolar och revolutionära råd, men resultaten är klena. Upprorstrupperna förblir inbördes splittrade i hundratals olika fraktioner. USA och dess allierade (Saudiarabien, Qatar, Turkiet, Frankrike med flera) har försökt koordinera och samla rebellrörelsen på distans, med hjälp av riktat ekonomiskt och militärt bistånd, men resultaten imponerar inte. Det kaotiska läget i norra Syrien hindrar hjälpen från att nå fram, och mottagargrupperna faller ständigt sönder, strider inbördes, byter namn och uppfinner nya allianser. Det vore lättare att valla katter.
Det är istället de växande islamistgrupperna som visat sig mest effektiva, både på slagfältet och som förvaltare av ett sönderslaget samhälle. Deras inflytande växer dag för dag, inte bara för att de utgör oppositionens militära spjutspets, utan också för att de gör precis det som många syrier begär: delar ut bistånd, skjuter plundrare, och håller anarkin stången med en rå och enkel sharialag.
Fronten i Syrien följer numera tydligt landets religiösa spricklinjer. Oppositionen har sitt fäste inom två tredjedelars majoriteten arabiska sunnimuslimer. Regimen stöds av shiitiska minoriteter (alawiter, druser, ismailiter, tolvshia) och kristna kyrkor (grekiskortodoxa, olika östkyrkor och katoliker), liksom av en krympande grupp regeringsvänliga sunniter. Det är på den fattiga sunnitiska landsbygden som striderna rasar som värst. I dessa områden har regimen nästan helt drivits ut, och den rör sig i tungt rustade konvojer, som en fientlig ockupationshär. Däremot står staten fortfarande stark i minoritetsområdena och i de stora städerna.
Den religiösa klyftan håller på att befästas av en väldig folkvandring. Omvärlden har mest intresserat sig för de omkring 700 000 syrier som hittills korsat gränsen, men de flesta av Syriens flera miljoner flyktingar är kvar inne i landet. Blandade områden ersätts av etniskt och religiöst homogena enklaver.
De flesta flyktingar är sunnimuslimer som försöker undkomma regimens flygbombningar och den ekonomiska kollapsen i krigszonerna, men en växande del tillhör Syriens religiösa minoriteter. I kuststaden Tartous har tiotusentals alawiter, kristna och regeringstrogna sunniter samlats. De flesta har flytt från våldet i den närbelägna Homsprovinsen. Andra tillhör den burgna medel- och överklassen, de som har haft råd att flytta till tryggheten innan våldet slukar deras hemstäder.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Ekonomin är förlamad, bruttonationalprodukten har sjunkit med en tredjedel, och pengarna strömmar ut ur landet. Infrastrukturen och hälsovården är på väg att kollapsa, bränslebrist råder. Jordbruket, som försörjer hälften av Syriens invånare, har på sina håll helt upphört. Enligt en ny FN-rapport har skördarna av vete och korn halverats sedan 2010. Allt fler syrier är beroende av matbistånd för att klara sig.
Frågan är inte så mycket om detta ska sluta illa eller väl, utan om det överhuvudtaget finns något slut i sikte. Visst kan konflikten ta oberäkneliga vägar: till exempel att Bashar el-Assad skulle dö eller fly eller utmanövreras i en intern kupp. En utländsk militärintervention, som ett turkiskt intrång i norra Syrien eller amerikanska räder mot Assads arsenal med kemiska vapen, skulle också kunna få snabba och oförutsägbara konsekvenser. Även andra dramatiska händelser, som exempelvis Aleppos eller Damaskus fall, kan plötsligt tippa spelbrädet.
Mer sannolikt är dock att Syrien bara kommer att driva vidare på ungefär samma kurs som hittills. Landet faller sönder, misären tilltar och den syriska statsapparaten vittrar bort. Bashar el-Assad kommer inte att kunna återta makten i Syrien – men han kan fortsätta att slåss mycket länge till.
Om det inte sker ett snabbt genombrott i striderna, eller ett fredsavtal mirakulöst slår rot, går Syrien därför mot en nationell härdsmälta. 1980-talets libanesiska inbördeskrig kan här repeteras i jätteformat: Syrien som ett schackbräde för regionens alla stormakter, med krigsherrar och religiösa miliser som spelpjäser, och det syriska folket som spelets ständiga förlorare.