En rad aktuella poddar, artikelserier och dokumentärer skildrar hur man kan leva i ett långvarigt förhållande och samtidigt inleda andra relationer helt öppet inför varandra, och trivas med det. Några av dem som vill berätta kallar sig relationsanarkister. Deras mål verkar främst vara att genom en rad olika konträra livsval spränga kärnfamiljsnormen. Andra vill leva under traditionella äktenskapsliknande former men med fler än en partner. Vanligast tycks vara konstellationen två män och en kvinna eller två kvinnor och en man. Det kanske mest överraskande för alla som har levt livet som seriemonogama är de heterosexuella par med gemensamma barn som beskriver det erotiska utforskandet med andra partner som en del av den äktenskapliga lyckan.

Vad i det polyamorösa som handlar om kärlek och sexualitet och vad som är politiska ställningstaganden, eller det min vän poeten häromdagen kal­lade ”skeva belöningsstrukturer”, kan utgöra brännande stoff för vilken lördagsmiddag som helst. Jag har testat. Vi som satt runt bordet var alla rörande överens om att det litet slitna men ständigt närvarande begreppet maktrelationer kan utforskas på en rad nya sätt genom det öppna äktenskapets konstruktion, men också att subjektets ständiga upphöjdhet i vår samtidskultur är manierad, kanske till och med farlig. ”Det är bara bottenlös jagfixerad liberalism”, utbrast kirurgen. Hans hustru, som arbetar med aktier, påpekade då att om man är liberal borde det få vara upp till var och en att bestämma över den egna kroppen och ”dessutom är det väl inga problem för någon annan om man är ense som par”. Den mest radikale i sällskapet, journalisten, gjorde en längre utläggning om den senkapitalistiska ordningen. Kirurgen himlade med ögonen. Så där höll det på.

När gästerna hade gått hem fortsatte jag att fundera. I alla berättelser jag tagit del av, och de är många därute, är det en partner i relationen som är drivande och kommer med förslaget att leva öppet. Hen som aldrig tänkt tanken på något annat än monogami, och som ofta blir chockad till en början men trots allt stannar kvar och snart inleder egna synkrona relationer – är den personen tolerant och lojal mot gemensamma löften om ”tills döden skiljer oss åt” eller osjälvständig och under gränslös påverkan? Har de polyamorösa en biologiskt annorlunda betingat libido eller vill de bara få fri lejd för sin urspårade livsstil?

Den uppmärksammade boken More. A Memoir of Open Marriage behandlar flera av de frågor som dyker upp när ämnet om öppna relationer kommer på tal. Precis som titeln antyder är det här inte en forskningsstudie eller sociologisk betraktelse över vår tid, utan en personlig bekännelse om ett polyamoröst äktenskap. Formen innebär både fördelar och nackdelar för temats vidkommande. Genom Molly Roden Winters berättelse kommer vi nära de inre övervägningar och motstridiga känslor hon genomgår från det att hennes man, Stewart, uppmuntrar henne att inleda en affär med den yngre Matt. Livets oförutsägbarhet innebär att sjuka föräldrar, svartsjuka, hemligheter från förr, slitsamma småbarnsår och personlig utveckling blandas och ger konkretion åt de situationer som utgör hennes dagar i äktenskapsutvecklingen. Vi får följa henne nära i tankar och känslor.

Ett aber med vinkeln är att den villkoras av en person som både är intelligent och hopplöst gränslös. Den pendelrörelse som sätts igång av Molly som skrivande subjekt när hon får ett telefonsamtal från sin son, där han frågar om hans pappa har en affär, är för en poly-utomstående läsare ofta påfrestande självförbrännande. Hon hamnar i situationer jag skulle karaktärisera som övergrepp men som hon själv tolkar som utforskande. Samtalen mellan henne och andra partner återges ofta med humor, men i varje relation som inleds undrar jag varför hon inte skyddar sig själv mer.

Den stora gåtan är varför hon försätter sig i situationer där otydligheten i de mellanmänskliga mötena leder till att hon hamnar på sexklubbar trots att hon egentligen inte vill. Hon kartlägger och testar marknadens olika erotiska leksaker men aldrig på eget initiativ. Molly kastas ut från sitt frilanskontor efter osedligt uppförande med en sliskig och utstuderat elak fransman och först i efterhand inser hon att hon har utnyttjats för att möta främlingars behov.

Dessa destruktiva mönster gör henne olycklig, men det är också någonstans här som boken blir intressant på ett mer abstrakt plan: den moderna människan tycks så ofta söka svaren på livets mening genom självhävdelse och gratifikation av omogna begär snarare än i försök att arbeta sig bort från egot utifrån ett vidare perspektiv på tillvaron. All den kraft som Molly lägger på att tillgodose andras behov framstår som utslag av en höggradig självupptagenhet. Det är inte någon skrytsam fåfänga, men den är narcissistiskt ältande och ytlig.

Gränsen mellan vad som ska behandlas som text och vad som utgör förutsättningar för att förstå textens premisser är ju under ständig förhandling, men det finns en ambivalens i vissa minoritetsgruppers behov av att höras och samtidigt vilja diktera villkoren för hur de sedan också ska uppfattas. Som läsare kan jag ifrågasättas utifrån ett majoritetsperspektiv där Molly blir den annorlunda men modiga som går emot en etablerad ”sanning” om hur man ska leva sitt liv, medan mina invändningar bygger på fördomar och ett förmodat moraliskt övertag som icke-­polyamorös. Kritik, oavsett om den är estetisk eller moralisk, kan avfärdas som okunskap om andras erfarenheter.

I många av de poddar och artiklar som jag refererade till i inledningen förnimmer jag att de polyamorösa i sin kommunikation varslar och sätter ut markörer i förväg om hur vi andra kommer att missförstå deras val. Det gör inte Molly Roden Winter. Hon behandlar sitt liv i en hybridform mellan bekännelse och skönlitteratur och det gör att när boken är som bäst påminner den om tv-dramat In Treatment. Hon är inte ute efter att försvara sig, eller förklara, hon vill förstå varför hon upprepar vissa beteen­den, hur livet har format henne, om det finns en förklaring till de plågsamma migränanfallen, vad kärlek är. Med mera.

Höjdpunkterna i More. A Memoir of Open Marriage är mötena med terapeuten Mitchell och samtalen med modern. När Molly blir mjukt ifrågasatt och betraktas uppmärksamt av den terapeut som faktiskt knuffar henne mot något mer autentiskt, blir läsaren, precis som tv-tittaren blev när skådespelaren Gabriel Byrne ställde frågor till sina patienter, själv upplyst och genomlyst.

Molly Roden Winters mamma är på väg in i en sjukdomsdimma och tiden för svåra samtal är knapp. Saker ställs därmed på sin spets, till exempel upptäckten Molly gör om föräldrarnas polyamori eller varför den religiösa sekt modern gick med i utestängde den far som aldrig kunnat ge Molly en kram. I det här korsdraget av erinran och emotioner hamnar skrivarjaget i en kris som tvingar fram frågor om varför hon ljugit för sig själv. Hur hanterar vi det ofullkomliga minnet? På vilka sätt präglar vår uppväxt oss som sensuella varelser i världen? När känner vi skam och varför måste så många kvinnor vara duktiga hela tiden? Boken är som mest givande när den förtroliga formen förmår lyfta det som berättas till generella reflektioner om mänsklig tillblivelse.

Det terapeutiska anslaget blir det mest intima i boken medan de Femtio nyanser av grått-inspirerade sexscenerna, som kanske ska upplevas som utmanande, snarare genererar oönskade inblickar i någons lite taffliga privatliv. Att det är dialogerna och inte de erotiska utsvävningarna som ger texten mening är en speglande kommentar till hela Roden Winters projekt: det polyamorösa är en chimär, en skugga. Hon är en sökare på jakt efter en dimen­sion bortom det vardagliga.

Vid sidan av berättelsens framåtskridande pågår ett parallellt samtal inom mig själv om vuxenvärldens moralitet. Affärer som i alla tider har hanterats med diskretion eller äktenskapliga snedsteg i tystnadens samförstånd innebär accepterad otrohet på ytan, men också något förljuget. Kärleksaffärer har i alla tider tenderat att långsamt äta sig in i psyket, möblera om i tilliten. Den västerländska civilisationens viktigaste dramatiska verk vittnar om saken, från Aischylos till Ibsen, och en fråga som aldrig ställs men som finns implicit i boken är om ärlighet varar längst eller om det är så att det man inte vet inte skadar en. Med öppenheten i Mollys äktenskap följer ändå svartsjuka och tvivel, vilket leder mig tillbaka till tesen att det hela kanske mest kokar ner till en fråga om sexuell preferens.

I denna memoarbok prövas idén om vad som håller ett par samman och svaret blir förvånansvärt konventionellt: kärlek och tillit. Författaren tycks landa i att transparens är lika med ömhet och att kärleken till Stewart växer genom andra förbindelser. Deras band är starkt eftersom de har ett pågående samtal, skriver hon, men det förunderliga i boken är att deras dialoger mest består av korthuggna komplimanger av sorten ”you look amazing” och amerikansk vardagshumor. Förväxlar hon intellektuell­ samvaro med trygghet? Sexualitet med bekräftelse? Och varför framställer hon det arbete som nästan varje förälder utför för sina barn – laga mat, göra läxor, leka, städa – som en rimlig förklaringsmodell bakom behovet att söka sig bort från hemmet?

En av anledningarna till att den här boken har fått ett så stort genomslag internationellt tror jag är att Molly Roden Winter bor i exklusiva Park Slope i Brooklyn, hon är lärare och hennes man har ett högavlönat arbete på Manhattan. Barnen, två pojkar som är små när vi först möter familjen och tonåringar när vi lämnar den, är kloka och välartade. Ett cyniskt svar på vad i den här berättelsen som utgör en sådan lockelse är att det inte är attraktivt att vara normal längre. Det finns en kommersiell­ potential i det måttlösa. Läsare som kittlas av ämnets olovlighet slipper i Molly Roden Winters bok alternativa hippies med skumma ideal eller sönderpiercade kroppar i binära konstellationer. Genom hennes starka position på det förmögna me­delklassfältet blir även statusbegäret hos den breda läsande massan kittlat.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Kanske har en rad stigman förknippade med det som många skulle betrakta som öppen otrohet lättat. Eller så är den polyamorösa trenden både en affärsmässig och emotionell konsekvens av vår egenkära kultur. More. A Memoir of Open Marriage ligger i tiden och är ett välformulerat och intressant inlägg i en fråga som här får bräcklig, biktande och besvärlig livsform.

Bok:

MORE: A MEMOIR OF OPEN MARRIAGE 
MOLLY RODEN WINTER
(Doubleday 2024)