En plågsam scen
Det är inte förvånande att man vill göra filmer om artister och genier. Men det finns en scen som alltid är lika plågsam, och det är när artisten får idén till något banbrytande verk, eller drabbas av en ”uppenbarelse” och inser att det här är mitt kall i livet.
Det värsta exemplet är nog när Jamie Foxx i rollen som Ray Charles blir utskälld av sin tjej, och under utskällningen börjar leka fram ”Hit the road, Jack” på pianot som påpassligt nog står framför honom.
Själv är jag varken artist eller geni, men när jag får en bra idé rör jag inte en min. Min fru påpekade att ”det inte skulle bli särskilt bra TV”.
Nyhetsredaktioner är ett annat svårt kapitel. Allt känns som schabloner, trots att det inte nödvändigtvis är det. På alla redaktioner i verkliga livet lämnas det in tips, det knappas på datorer, det dricks kaffe och förr eller senare sticker chefen in huvudet och säger något tjockskalligt.
Ibland får skådespelaren för sig att visa att tipset som just kom in är störtviktigt. Han vill hjälpa historien på traven. Och då är det fara å färde. För han kan dra efter andan och väsa ”djävlar” hur mycket han vill. Att tipset var viktigt tror vi inte på förrän vi ser konsekvenserna av det, och en bomb exploderar, eller det flyter iland döda fiskar på stranden.
Jag funderade på dilemmat när jag såg den fyra år gamla filmen Quick, som nu finns på Viaplay.
Erlend Loe har skrivit manus, Mikael Håfström regisserat och Jonas Karlsson spelar förtjänstfullt journalisten Hannes Råstam, som börjar nysta i alla mord som Sture Bergwall/Thomas Quick erkände sig skyldig till (ett trettiotal) och dömdes för (åtta). Ett nystande som avslöjade en präktig rättsskandal och resulterade i ett frikännande i Högsta domstolen.
När jag ser Jonas Karlsson nysta slår det mig hur monumentalt ointressant det är att betrakta en skådespelare som tänker.
”Jag har nog aldrig heller reflekterat över hur mördande långsamt berättelsen rör sig när vi iakttar någon som tänker. Varje sekund känns som femtio.”
Det kan inte vara särskilt engagerande för skådespelaren heller. Men Karlsson kämpar tappert. Byter blickriktning, rynkar ögonbrynen, stryker sig över den snaggade hjässan. Ingenting hjälper.
Jag har nog aldrig heller reflekterat över hur mördande långsamt berättelsen rör sig när vi iakttar någon som tänker. Varje sekund känns som femtio.
Jag vågar mig på en jämförelse med Martin Scorseses Taxi Driver, helt enkelt för att det är en film jag är hyggligt hemmastadd i.
Jag kan inte minnas att vi någonsin får se Travis Bickle tänka. Han stirrar ner i ett vattenglas där en brustablett löses upp. Han slevar i sig flingor och mjölk medan han tittar på en TV-såpa. Scenerna skildrar ingen tankeverksamhet, utan snarare en avsaknad av densamma.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Jämförelsen är möjligen orättvis eftersom berättelsen drivs fram medelst så kallad ”voice over”, det vill säga vi får höra Travis ge röst åt sina tankar, som han dessutom skriver ner i sin dagbok.
Men ändå. I Taxi Driver får vi se handlingar, inte tänkande, och först då anar vi hur huvudpersonens tankar har rört sig.
Travis står vid trottoarkanten och hämtas upp av en bil. Han följer med en vindögd kille till ett hotellrum. Den vindögde lägger en väska på sängen och öppnar den. Och den är full med revolvrar och pistoler av olika storlekar. Aha – tänker vi. Vad skådespelaren tänker, eller har tänkt, avslöjar sig genom hans handlingar.
Quick är en sevärd film, mycket tack vare David Dencik i titelrollen. Han gör Quick/Bergwall till en ömklig figur som reflexmässigt söker sig till alla sammanhang där han får uppmärksamhet. Han går in i rollen som Sveriges värste seriemördare, och gör det tillräckligt övertygande för att sätta drevet av psykologer i rörelse. Tänka tycks han inte göra över huvud taget.
Journalist och författare.