En säsong med Thukydides
Den som av tvingande skäl måste ägna mycken tid åt tv-tittande men som i den egna sinnesfridens intresse vill värja sig mot det påträngande kakofoniska bruset från vad som enligt en envis tradition kallas ”kulturområdet”, denne medborgare har anledning att noga överväga möjliga överlevnadsstrategier.
Som ett bidrag till dessa överväganden i det själsliga självförsvarets tjänst skall här ett enkelt tillvägagångssätt föreslås. Det omfattar tre steg, av vilka det första och det tredje är de ojämförligt svåraste. Det andra är i gengäld behagligt och kan bli en källa till stor glädje. Projektet handlar om att inrätta en fredad zon åt sig, ett andligt skyddsrum om man så vill. Michel de Montaigne använder ordet arrière–boutique, det lilla slutna rummet innanför butiken. Den senare måste vara öppen mot gatan och ge allmänheten, inklusive gycklare och skojare, fritt tillträde.
Om behovet av att värja sig mot det personlighetsnedbrytande bruset är det inte nödvändigt att säga många ord. Med beklämning följer man deras öde som inte förmår försvara sig. Bortser man från själva kärntruppen, producenterna av kulturgods, inklusive installationistiska tårtor och andra maträtter, tycks de höra hemma i två grupper: dels de vilsna, murkna eller nyfabricerade spillrorna av kulturborgerskap, dels de anställda kulturfunktionärer som – ofta med glöden från egna förkolnade producentdrömmar – har fyllt ut de fria och frivilliga kulturbärarnas glesnande led.
När dessa båda grupper inte nöjer sig med uppsluppet pladder med och om varandra kring faten och glasen utan vågar sig in på den traditionella högkulturens domäner iakttar de – med nervöst aktgivande på de otaliga lagren av vid tillfället gällande, komplicerat sammanvävda normer för ideologisk korrekthet – ett vattenglas, i vilket skaparna sprattlar, icke olika flugor. Dessas förehavanden dryftas med djupt allvar i muntliga och skriftliga utläggningar. I fråga om de största, så att säga femstjärniga, flugorna kompletteras dessa utläggningar med empatiska, inte sällan devota samtal som energiskt betonar hur nödvändigt offentliggörandet av allsköns vedervärdigheter är i vederbörande flugas personliga överlevnadsperspektiv och hur intressant det är för offentligheten. ”Kompromisslöshet” är ett omtyckt överbetyg för särskilt skrovliga produkter, som om det handlade om att driva en hård förhandling i en livshotande konflikt.
Det är en mager tröst att konstatera att det ser principiellt likadant ut på många håll i Europa. Sverige är emellertid som så ofta bäst i att vara värst.
Det klagas ofta på att den svenska medelklassen – hur man nu skall definiera denna fålla, dit alla tycks fösas frivilligt eller ofrivilligt – förlorat inte endast spontant intresse för det hallstämplade kulturlivet utan också den passiva eller hycklande respekt för den officiella kulturen som fick en äldre generation att åtminstone försöka förvara några klassiker med skinnrygg synliga i en bokhylla. ”Kultur” är inte något fint längre, det är inte mödan värt att ens låtsas bry sig om den. Vad som i massmedierna kallat ”kultureliten” är därför en elit endast i sina egna och sin massmediala uppvaktnings ögon. Den motvilliga eller frivilliga respekt hos utomstående som är en förutsättning för att ordet ”elit” skall ha en mening är inte längre för handen. Det var just en sådan elit som lockade eller hunsade medelklassen till att åtminstone låtsas. Den är nu borta. Den har i huvudsak ersatts av ”kändisar”, kortvarigt ”aktuella”.
Det är knappast förvånande att de reella intellektuella eliterna i landet – det vill säga de skickliga smeder och timmermän som numera sublimeras till ingenjörer och de kluriga handlare som förvandlas till ekonomer – i stor utsträckning vänder kulturlivet ryggen och söker sig till golfbanans, skidliftens och segelbåtens fröjder eller den exotiska upplevelseindustrins sagovärld. Detta livsdugliga släkte är uppenbarligen resistent mot den snart 250-åriga åkomma som kulturetablissemanget lider av och som framträder i alltmer maligna former. Det är den romantiska sjukan – den som skördade sina första offer under 1700-talets sista tredjedel och sedan dess har härjat i återkommande vågor. Johan Henric Kellgren såg den komma och varnade: ”Man äger ej snille för det man är galen…”
En rejäl, tydlig och välbelagd galenskap – som kan odlas i många former: trosvisst politiskt tungomålstalande, relationslös egofixering och självhävdelse, öppet idkad dryckenskap och annan drogkonsumtion, vilt leverne i allmänhet, paranoida föreställningar, institutionaliserat föräldra-, skol- och samhällshat – tycks i allt högre grad vid sidan av en allsidig språklig och historisk okunnighet, som effektivt säkrar den särskilt högt skattade dygden originalitet, vara en förutsättning för att en producent av kulturgods skall tas på allvar av kulturindustrins yrkesfolk.
Att de reella eliterna vänder ryggen åt det som bär den officiella stämpeln ”kultur” är olyckligt från minst två synpunkter.
Först: ett område som under årtusenden intresserat de bästa huvudena i de civilisationer vi känner till och som givit oss ett väldigt arv lämnas i allt större omfattning åt den romantiska sjukans offer. Ärligt uppsåt och till beskäftighet gränsande hängivenhet – vilket förekommer – räcker inte tillnärmelsevis för att kompensera förlusten av de goda huvudena. På grund av mediefolkets och de lärdes ängslan för att framstå som trångsynta bakåtsträvare (C D af Wirsén-syndromet), det ekonomifixerade politikerskråets fumliga och vilsna likgiltighet samt den breda publikens mediedrogade apati riskerar den ”kultur” som har anspråk på en smula allvar att bli ett tolererat reservat för rena stolligheter. Allt kan ske därinne i reservatet när det inte längre är föremål för en upplyst, bildad och seriöst engagerad allmänhets vakande ögon och öron.
För det andra: Lika betänkligt är emellertid att inte endast kulturområdet förändras på ett oförutsebart sätt utan att också de verkliga eliterna förvandlas. De blir föraktfullt likgiltiga för andliga ting. Religionen förmår sannolikt inte längre ge mycken reservproviant åt de hungrande men kulturellt alienerade kompetenseliterna. Utan kontinuerlig kontakt med ett kulturliv som är tillräckligt intellektuellt stimulerande för att väcka deras respekt löper också de allvarliga risker. Goda huvuden utgör inte någon garanti för mänsklig mognad, och än mindre erbjuder de något verksamt skydd mot naivitet och okritisk självbelåtenhet. Lämnade utan kulturell vägledning riskerar de goda huvudena att hamna i materialism, cynism och en brackighet som ingen hjälper dem ut ur.
Nu till det inledningsvis framlagda trestegsförslaget. Steg nummer ett låter enkelt men är svårt. Det innebär att man fattar beslutet att varje dag unna sig minst en halvtimme av totalt ostörd, självvald, av ingen kritiker, tv-journalist eller kulturbyråkrat anbefalld läsning. Beslutet är värdelöst om det inte fattas efter noggrant övervägande i fråga om det praktiska genomförandet: När och var skall halvtimmen placeras? Vilka yttre förhållanden måste förändras och kontrolleras? Det måste vara genomtänkt i detalj och genomföras resolut.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Steg två är det angenämaste: att välja ämne för sin halvtimme. Hela världen ligger öppen framför den väljande. Här skall emellertid i arbetsekonomins intresse ges ett enda förslag. Välj Thukydides! Han var en atensk aristokrat, som levde mellan cirka 460 och cirka 400 f Kr. Hans storverk om kriget mellan Aten och Sparta, det så kallade peloponnesiska kriget (431–404), är digert men inte omöjligt att smälta. Det finns en utmärkt och nyligen (2006) omarbetad svensk utgåva: Kriget mellan Sparta och Athen, översatt av Sture Linnér.
Allt är inte lika intressant hos Thukydides. Vissa ställen inger en känsla av tröstlöshet: sommar efter sommar tågar atenare och spartaner i fält, förhärjande varandras områden, med en särskild förkärlek för den långsiktigt destruktiva åtgärden att hugga ned varandras olivträd. Det är en djupt nedslående historia. Men av denna mörka saga, större och grymmare än det idoga flugsurr som sysselsätter den postromantiska erans kulturliv, gör Thukydides ett mäktigt prosaverk. Hans språk är raffinerat och krävande. Motiv och syften med de stora politiska och militära besluten utvecklas i de tal som han låter ledande statsmän och fältherrar hålla. Det allra främsta är det liktal med vilket Perikles hyllar de atenare som fallit under det första krigsåret. Det är nyttig läsning i det sammanhang över vilket här klagas: vältaligt men sakligt framhåller Perikles sambandet mellan kulturell och politisk blomstring.
Till slut: steg tre. Omsätt steg ett i handling och låt ingen och intet stå i vägen! Känn glädjen över att höra bruset dö!
Stig Strömholm är professor emeritus och tidigare rektor för Uppsala universitet.