Kvinnan, vars gyllenbruna hy under det kraftiga sminket avslöjar att hon är spanjorska, drar med sig mannen till ett hus som uppenbarligen är en bordell. Mannen förvånas över två praktfulla kandelabrar som lyser upp rummet dit kvinnan fört honom och ger en känsla av storslagen lyx. I övrigt finns allt som man förväntar sig i rum av detta slag; speglar i taket, djurhudar och en lätt parfymdoft. Kvinnan har en skulptural skönhet som skiljer henne från mängden. Men hennes ansikte är hårt och stolt, en kontrast till den mjuka kropp som mannen nu betalar för att få disponera i två timmar.

Innan mannen ger sig iväg får han ta del av kvinnans livsöde, en aristokratisk och våldsam historia. Hon är en spansk hertiginna av den förnäma ätten d’Acros de Sierra-Leone och har övergett sin make och sitt slott i Spanien och begett sig till Paris för att prostituera sig. Avsikten med hennes flykt är att hämnas på sin hertig som på det mest skändliga och grymma sätt har mördat mannen hon älskar. Genom sitt handlande vill kvinnan dra vanära över sin make och smutskasta hans namn. Ett år senare får novellens manlige huvudperson veta att hertiginnan har dött på sjukhuset la Salpêtrière till följd av den veneriska sjukdom hon ådragit sig.

Denna melodramatiska berättelse med titeln ”La vengeance d’une femme” (En kvinnas hämnd) är skriven av den franske författaren Jules Barbey d’Aurevilly och ingår tillsammans med fem andra noveller i samlingen Les Diaboliques (svensk översättn. De djävulska, 1957), publicerad 1874. Alla dessa noveller handlar om kvinnor som på olika sätt begår våldsdåd eller andra brott. Boken, som var en hårsmån från att bli åtalad för osedlighet, fick försäljningsförbud nästan så fort den hamnat på bokhandelsdiskarna. Upplagan drogs in och novellsamlingen utkom på nytt först 1882. Nu har den blivit en klassiker som ständigt trycks om och ofta illustreras av framstående konstnärer. Och det är till stor del tack vare dessa noveller som d’Aurevillys namn alltjämt lever kvar.

”Barbey d’Aurevilly målar upp för oss ett svunnet Paris med boulevarder, lyxiga kaféer, eleganta flanörer med käpp och hög hatt.”

Den litteratursociologiskt inriktade forskaren Judith Lyon-Caen tar d’Aurevillys novell om den spanska hertiginnan som utgångspunkt för sin studie La griffe du temps. Ce que l’histoire peut dire de la littérature, där hon granskar histo­riens förhållande till litteraturen. I Frankrike har det under senare år debatterats om inte gränserna mellan dessa båda discipliner borde vara mindre rigorösa, bland annat har frågan dryftats i den kända historiska tidskriften Annales. Lyon-Caen har även tidigare tillsammans med Dinah Ribard tagit upp ämnet i boken L’historien et la littérature (2010). Likaså har det utvecklats ett tvärvetenskapligt samarbete mellan de båda ämnena inom ”Le groupe de recherches interdiscipli­naires sur l’histoire de littéraire”, som grundades i Paris 1996 vid EHESS (École des hautes études en sciences sociales). Detta har för såväl historiker som litteraturforskare lett till nya frågeställningar och ett nytt bruk av källmaterial. Likaså har det ordnats ett antal konferenser, bland annat den som 2020 under rubriken 1848 et la littérature belyste de litterära aspekterna av revolutionen 1848.

Historiker har i sina studier sällan utnyttjat litterära texter, hävdar Lyon-Caen. De kan emellanåt dröja vid tiden då en litterär text kom till, vid institutioners och olika miljöers betydelse och vid publikens roll. På så sätt kan de sätta in ett verk i ett politiskt, ekonomiskt eller socialt sammanhang, det som man i Sverige sysslar med inom litteratursociologin. Men Lyon-Caen anser att hi-storiker borde kunna utvinna betydligt mer av litterära texter. Att skönlitteraturen kan vara ett synnerligen verkningsfullt redskap med vars hjälp man kan tolka hi­storien exemplifierar hon i sin uppslagsrika studie. Här gör hon både en bred, kontextuell läsning och en när­analys av d’Aurevillys novell i syfte att komma åt det historiska värde som denna text rymmer. d’Aurevillys novell, som i sin helhet återges i boken, är historisk så till vida att den speglar ett Paris såsom det tedde sig i slutet av 1840-talet. Författaren återkallar en svunnen värld, ett urbant rum som utplånades i och med Haussmanns omdaningar av den frans­ka huvudstaden under andra kejsardömet. Då försvann till stor del de medeltida, trånga gatorna och gav plats åt breda boulevarder. Men denna stad finns bevarad i en stor del av 1800-talets romaner av bland andra Balzac, Stendhal och George­ Sand och är således möjlig för oss att besöka via litteraturen.

Även Barbey d’Aurevilly målar upp för oss ett svunnet Paris med boulevarder, lyxiga kaféer, eleganta flanörer med käpp och hög hatt. Han var en författare med ett brett register. Utöver romaner och noveller skrev han lyrik, var kritiker, journalist och en framträdande dandy i Paris bohemkretsar. Redan före Baudelaire praktiserade han dandyrollen som han även har gett en analytisk granskning i skriften Du dandysme et de George Brummell (1845). Han var mån om sin image och vandrade på 1840-talet runt i Paris som en demonisk, Byronliknande gestalt. Baudelaire och Huysmans beundrade den extravagante författaren, men Hugo, Flaubert och Zola uppskattade honom inte – och det var ömsesidigt. Aurevilly öste i sin kritik galla över både Hugos Les Misérables och Zolas naturalistiska romaner.

Författaren hade kommit till Paris från sin hemtrakt i Normandie efter julirevolutionen 1830. Till en början levde han ett utsvävande liv, uppträdde som modelejon, besökte stadens mest berömda kaféer och konsumerade i rikt mått både alkohol och droger. Men i mitten av 1840-talet ändrade han plötsligt livsstil. Han återvände till barndomens katolicism och blev chefredaktör för den konservativa Revue du Monde­ catholique. Efter februarirevolutionen 1848 drog han sig tillbaka för att i ensamhet ägna sig åt sitt författarskap. Han var i hög grad kritisk till sin samtid som han såg på med avsky, ja, nästan hat. Demokratin till exempel var för honom en styggelse. Kontrarevolutionären Joseph de Maistre, vid sidan av Edmund Burke en av konservatismens fäder, blev ett ideal för d’Aurevilly som ägnade denne författare och filosof flera studier.

Lyon-Caen tar således novellen ”La vengeance d’une femme” som exempel på hur det franska 1800-talet på olika sätt levandegörs i samtidens litteratur. Litteraturen fångar det sociala, situationer och typer och skapar en tid, ett nu som är i ständig rörelse och blir ett förflutet som dagens läsare kan avläsa. Bland andra Balzac ansåg att det var litteraturens uppgift att fungera som en spegel för tider som flytt, och det var så han arbetade när han skapade sitt storverk La comédie humaine.

Visst ger arkiven information om äktenskapskontrakt, inventarieförteckningar efter dödsfall och andra data som historikerna kan använda för att skaffa sig en bild av förmögenheter och hur de har förts vidare mellan familjer. Men väl så värdefulla uppgifter kan man finna i skönlitteraturen. Det historiska värdet i ett litterärt dokument har också historikern Adeline Daumard lyft fram i sitt arbete La bourgeoise parisienne de 1815–1848 (1963) som Lyon-Caen refererar till. Daumard har med hjälp av Balzacs roman Pier­rette (1840) om en parisisk sybehörshandlare, verksam på rue Saint-Denis, kunnat illustrera hur just skönlitteraturen kan vara en ovärderlig källa för historisk kunskap om hur det enkla folket i Paris levde under det tidiga 1800-talet. Här finner man detaljer som man annars sällan kommer åt.

Visserligen är det fiktiva personer vi möter i romanerna, men författarna har inte sällan gjort sina efterforskningar och vet vad de talar om. I romanerna gestaltas individuella öden men de skrivs in i ett kollektivt mönster, blir typer som representerar större helheter. Författare som Balzac, Stendhal och Proust har ofta gett prov på en social medvetenhet långt innan sociologin som disciplin var uppfunnen. I sina romaner har de gestaltat ett Paris som tillsammans med lyrik, journalistik, sociala och medicinska rapporter bildar en enorm textmassa för eftervärlden att läsa och dechiffrera.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det gäller dock, betonar Lyon-Caen, att inte enbart göra ett litterärt verk till ett dokument om det förflutna och se det blott som ett socialt och kulturellt fenomen. Den vändning i historieforskningen som ägde rum under 1980- och 1990-talen ledde dock till ett ökat intresse för det unika, det exceptionella, det som man framförallt finner i litteraturen. Därmed blev man på ett annat sätt varse litterära texters förmåga att bana nya vägar för historisk förståelse. Lyon-Caen diskuterar ”La vengeance d’une femme”­ som ett symboliskt monument, och anser till skillnad från litteraturteoretikern Gérard Genette att tolkningen av ett skönlitterärt verk får historisk betydelse när man tar hänsyn också till faktorer som ligger utanför texten. Men hennes poäng är att det som befinner sig utanför det strikt litterära, det vill säga kontexten, även är mottagligt för och påverkas av det inomlitterära.

Litteraturen i Frankrike hade helt andra villkor och en annan status än idag, vilket Lyon-Caen är medveten om. Kanske hade hon mer ingående kunnat diskutera dessa skillnader. I sju välmatade kapitel, som även ger åtskilliga referenser till andra 1800-talsförfattare, belyses dock en rad aspekter av d’Aurevillys novell och dess relation till det historiska. Inte minst behandlas novellen mot bakgrund av vad man vet om prostitutionen i Paris under borgarkungen Ludvig Filips regeringstid.

Att den var utbredd finns det många belägg för, och även i dåtidens romaner liksom på teaterscenerna uppträdde många prostituerade. D’Aurevilly var inte den första att ta upp ämnet i skönlitterär form. Det har behandlats tidigare av både Eugène Sue och Balzac. Men Les Diaboliques inledde den långa raden av texter på temat som utkom på 1870-talet och framåt. Bland andra mer kända verk från den tiden märks Huysmans Marthe (1876) och Zolas Nana (1880). Mellan alla dessa texter utspann sig en intertextuell dialog, i vilken också d’Aurevillys novell har sin plats. ”La vengeance d’une femme” visar sig också in i minsta detalj stämma med vad man vet om förhållandena för de prostituerade i 1800-talets Paris. Författaren var noga med detaljerna, också språkligt. Hans bildrika språk är ytterst medvetet utformat i syfte att ge träffande tidsmarkörer. Framförallt appellerar hans bildspråk till seendet, och i novellen finns även flera referenser till målningar och konstföremål.

Den spanska hertiginnan i d’Aure­villys novell skiljer sig dock radikalt från de flesta andra prostituerade kvinnor. Prostitutionen blir för henne ett medel att själv ta kontrollen över sitt liv. Hon vänder upp och ned på rollerna mellan man och kvinna genom att ta till orda och berätta sin livshi­storia. I sin tidigare tillvaro som hertiginna var hon underkastad det spans­ka samhällets och äktenskapets rigida normer. Hon framstår som en hjältinna hämtad från den klassiska tragedin, men hon undkommer tragedins obevekliga lagar genom att bryta med sin familj och dra sig undan den spanska himlens brännande hetta där passionerna får extra glöd. Man kan, menar Lyon-Caen, även läsa novellen på ett tidlöst sätt, rycka loss hjältinnan från 1800-talet och se henne på en trottoar i en modern storstad, vulgärt utmanande, iförd en minikjol av gult läder. Även texter skrivna i ett annat århundrade hör till vår tid. Lyon-Caen ägnar ett kapitel åt d’Aurevillys novell i sin samtid, diskuterar hur den kom till, skrevs och publicerades. Hon går igenom d’Aurevillys manuskript, studerar de ändringar han gjort mot den tryckta texten och kommenterar deras betydelse i ett historiskt perspektiv. Också boken som fysisk produkt är viktig enligt Lyon-Caen, som belyser skillnaderna mellan olika utgåvor, till exempel mellan dem från 1800-talet och dagens pocketutgåvor. Första upplagan 1874 var försedd med ett pärlgrått omslag med en lysande röd fyrkant i mitten på vilken det var skrivet med versaler ”Diaboliques”. Porten till helvetet syntes öppen. Det var bara att stiga in.