En stenig väg att gå
Min egen position känns udda. Jag har just annonserat att jag kommer att sluta som kulturchef och sitter både bildligt och fysiskt i ett hörn, nära utgången.
Vi jobbar (än en gång) med värdeord, fokus, självbilder och utmaningar. Räckvidd och användarmodell. Print och digitalt. Masskommunikation och personalisering. Med allra största sannolikhet reser vi exakt de frågor som avhandlas i de flesta tidningshus världen över.
Är det krigskonst på slak lina, som Olle Lidbom kallar det? Nej, inte så det märks, men det ligger nära till hands att känna en sorts ömhet för mina, snart före detta, kollegor. Flera av dem har varit involverade i bägge de koncerndramer som Olle Lidbom beskriver. De har en stenig, men upplevelserik, väg att gå de närmaste åren. Den digitala omställningen erbjuder ju inga genvägar.
Det är en dag av akut indiansommar och luften är kvalmig, som om syret återanvänts flera gånger om. Vaktmästaren har just varit inne och beklagat den obefintliga luftkonditioneringen. Några kippar öppet efter andan och fläktar sig med anteckningsblocken. Givetvis är detta inte alls symboliskt, även om den svenska mediedebatten överlag känns just så, med alldeles för lite frisk luft och alldeles för stillastående positioner. Olle Lidbom öppnar i sin artikel ett fönster mot Tyskland.
Det ger genast energi. Själv slänger jag med jämna mellanrum en längtande blick mot Storbritannien, som just genomfört en ommöblering som borde vara hyperrelevant för just Sverige. Det handlar om public service och dess relation till lokaltidningarna. Det är ett sårigt ämne här hemma, som länge varit på gränsen till oberörbart. Att licensfinansierad regional radio och tv är starkt beroende av lokaltidningarnas arbete är en självklarhet. Hur detta ska kompenseras i en tid när lokaltidningarna är hårt pressade ekonomiskt är däremot inte alls lika självklart. Att nu brittiska public service har gjort ett handslag med landets lokalmedier är därför sensationellt, särskilt för SVT och SR, som gärna framhåller sina starka emotionella band till BBC. BBC bekostar nu 150 journalister som ska bevaka samhällsfrågor för flera nyhetsleverantörer. Det är ett sätt att betala tillbaka – till de lokala mediehusen, men framför allt till medborgarna och till den demokratiska överenskommelsen. Men detta är inget ämne för mediedebatten, uppenbarligen inte heller för de enskilda mediehusen. Kanske kan man ställa sitt hopp till att medieutredningen den 31 oktober slår upp just den fönsterluckan.
Här i pausen talar några av oss om användarbeteenden, om grupptillhörigheter, om identitetsproduktion. Vi rör oss med begrepp som gränsar till den antropologiska och sociologiska vokabulären. Att artikulera kan vara ett steg på vägen till förståelse. Men diskussionen skjuts som vanligt snabbt sönder av ekonomiska inspel.
Lokala medier visar ofta ett slags janusansikte mot medborgarna. Å ena sidan presenterar vi oss som ett fundament för demokratin, å den andra som en del av näringslivet. Så länge pengarna rann in var det inga problem. Nu, i konvulsionens 2016, får bokslutssiffror och uppsägningar dominera berättelsen om lokaltidningen. Så krackelerar samhällstjänarbilden. Flera erfarenheter signalerar att förtroendet kring oss är på väg att förtunnas. Det som sammanfattas som mediekrisen riskerar att bli självgenererande.
”Vi ska inte ge ut tidningar för att tjäna pengar. Vi ska tjäna pengar för att kunna fortsätta att ge ut tidningar”, säger någon med vacker norrländsk diftong.
En annan hänger på med historier från fältet. Det som Olle Lidbom beskriver som spelplanen får nu röst och erfarenhet. Det handlar om kunden som säger att hon inte har råd, om han som sade sig vara nöjd med att bli uppdaterad av Facebook. Om ungdomarna som inte vill ha en ”massa papper” i brevlådan, av miljöskäl.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Ja, lokaltidningen är med stor sannolikhet på väg att bli smalare, koncentrerad, mer elitistisk, precis som Lidbom siar om i sin artikel. Den nyss så självklara är på väg att bli en klassmarkör, hinner jag tänka.
Och nu är det dags för grupparbete.
Journalist.