En stökig politiker

Gustav Möller refererar en riksdagsdebatt i radio 1947. Foto: TT.

Gustav Möller är definitivt en av 1900-talets viktigaste svenska politiker.

Som partisekreterare 1916–1940 hörde han till dem som organiserade Socialdemokraterna som statsbärande parti. Som socialminister i omgångar från 1924 till 1951 blev han tongivande vid framväxten av den moderna socialpolitiken.

Märkligt nog har det ännu inte skrivits någon biografi över honom. Paul Lindblom och Nine Christine Jönsson gav 1987 ut Politik och kärlek om Möllers samliv med den färgstarka journalisten och debattören Else Kleen. Per Nyström, Anders Isaksson och Bo Rothstein har fångat viktiga aspekter på Möllers gärning i olika sammanhang, men det stora porträttet saknas.

Per Gunnar Edebalks Gustav Möller. En legendarisk socialpolitiker ger ingen heltäckande skildring av mannen och verket, men boken gör en gedigen genomgång av hans insatser inom det nämna området. Det är en ordknapp bok utan för många krusiduller: långsam läsning anbefalles, i var och varannan mening finns starkt komprimerade iakttagelser, som man annars riskerar att slarva förbi.

Möller växte upp i ett fattigt hem i Malmö, och hans far dog tidigt. Men R F Berg – Malmös driftigaste man vid den tiden, den som introducerade det industriella byggandet i Sverige – förbarmade sig över honom, hjälpte honom in på Malmö Borgarskola och tog honom till sig som sekreterare. Förklaringen brukar vara att både Berg och Möllers mor var aktiva i stadens missionsförsamling. I Svenskt Biografiskt Lexikon står det ”F Gustav Möller” – och jag upptäcker att F står för ”Fritz”. Det var precis vad Berg kallades – men det är ett frågetecken för den framtida biografen att borra i.

”I en del stora frågor landade Möller i en helt annan syn än den socialdemokraterna står för idag”

Gustav Möller var inte socialpolitiker från början, ministerposten 1924 tog han som ett partiuppdrag. Sin socialpolitiska syn utvecklar han steg för steg, tills han etablerar sig som ledande på området.

Edebalks genomgång av Möllers utländska inspirationskällor är fascinerande. De viktigaste impulserna kom från Danmark. År 1929 blev Karl Kristian Steincke socialminister i grannlandet, och utvecklade en socialpolitik som Möller tog starkt intryck av.

I en del stora frågor landade Möller i en helt annan syn än den socialdemokraterna står för idag. Arbetslösheten var den stora sociala frågan. Han förespråkade tidigt en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det ville också fackföreningsrörelsen, till en början – de fackliga ­a-kassorna hade svårt att få tillräckligt många medlemmar. Men så småningom gled man över i frivilliga a-kassor med statliga bidrag – och där är vi än idag, eftersom facken efter andra världskriget såg a-kassorna som ett sätt att värva och hålla fast medlemmar. I pandemikrisens spår framstår frivilligheten i all sin orimlighet – obligatoriska a-kassor borde vara en självklar slutsats för att automatiskt ge krisens friställda pengar. Den direkta kopplingen mellan fackligt medlemskap och a-kassa är numera dessutom förbjuden.

Möller var en stökig politiker. Efter andra världskriget gick han gång på gång emot sina kolleger i partiledningen, han trumfade igenom sina åsikter genom att driva avgöranden till voteringar i riksdagsgruppen eller genom att hota med att avgå. Den mest spektakulära fronderingen var när han 1946 myglade in ett nytt, dyrare alternativ i en utredning om folkpensionerna, en enhetlig pension som skulle lyfta alla pensionärer över fattigvårdsstrecket. Finansministern Ernst Wigforss och Möllers förre statssekreterare Tage Erlander, som hade blivit ecklesiastik­minister, hörde till dem som höll emot – men i riksdagsgruppen vann Möller.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Kanske var det därför han inte blev partiledare och statsminister, till sin egen stora besvikelse. Wigforss hörde till de tyngsta kollegerna som stödde Erlanders kandidatur. Och det är möjligt att det var bäst som skedde – Wigforss bekymrade sig för Möllers ”finansiella lättsinnighet”, och såg till att den risken eliminerades.

Under åren som följde gjorde Möller revolt på revolt. Ibland hade han framgång, andra gånger blev hans reformer – som den enhetliga sjukförsäkringen – uppskjutna, och efter hans avgång 1951 helt annorlunda. Möller slogs för enhetliga, skattefinansierade socialförsäkringar, därför att de var administrativt enkla och skulle omfördela. Hans efterträdare, Gunnar Sträng, valde den motsatta vägen – nu blev inkomstbortfallet normen i socialförsäkringarna, och avgifter istället för skatter skulle finansiera dem.

Edebalk noterar historiens ironi: idag är socialförsäkringarna på väg mot det enhetliga grundskydd som Möller redan från början eftersträvade. En sådan utveckling är kanske nödvändig för att hålla socialavgifterna och därmed det upplevda skattetrycket på en hanterlig nivå. Det återstår för hans eget parti att fundera över slutsatserna. Någon borde ge Edebalks bok i julklapp till Ardalan Shekarabi. 

Gunnar Wetterberg

Historiker och författare.

Mer från Gunnar Wetterberg

Läs vidare