Nu liksom då vill de flesta människor vända bort blicken. Nu liksom då säger de fega att offret provocerade gärningsmannen.

Hedegaard öppnade sin dörr och en besökare sköt mot hans huvud men missade. 70-åringen fann på något sätt kraft att slå till angriparen i huvudet. Den beväpnade mannen försökte skjuta på nytt, men vapnet klickade och han sprang sin väg. Alla antar att mannen ville döda Hedegaard på grund av hans kritik av islam och hans invändningar mot den breda liberala opinionens kapitulation för det politiska våldshotet efter affären med de danska karikatyrerna.

Låt det vara sagt att jag inte håller med om allt som Hedegaard säger. Men jag är också säker på att jag inte behöver förklara för er att vi måste försvara en skribents rätt att tala fritt även om vi avskyr hans eller hennes argument.

Eller kanske är det just vad jag måste förklara för er.

I Storbritannien fick Hedegaardaffären knappt ett omnämnande. Den enda person som tog bladet från munnen var Douglas Murray, Storbritanniens främste neokonservative radikal, som avskys av det liberala mittfältet och i sin tur avskyr dem. De kampanjgrupper som fördömer minsta hot mot de mänskliga rättigheterna kunde inte förmå sig att fördöma ett potentiell mordiskt hot mot yttrandefriheten. I deras ögon är den som bekymrar sig om yttrandefriheten en ”nykonservativ”. De vill inte veta att enbart i Danmark så måste Pia Kjærsgaard, före detta ledare för Dansk folkeparti, och Naser Khader, en genuin muslimsk liberal, leva under polisskydd precis som Hedegaard. Liberalernas rädsla för att bli brännmärkta som ”nykonservativa” eller ”islamofober” av hysteriska vänsteranhängare ser till att hålla dem tysta – men det är inte enda skälet till att de inte säger något.

Den stora posen bland europeiska författare, konstnärer och akademiker är att vi är ”modiga”. Vi talar som om vi vore dissidenter inom något slags revolutionär underjordisk rörelse, som ”säger sanningen om makten” och ”överskrider gränser”. Vi kan inte medge för vår publik eller oss själva att det finns ämnen vi inte vågar beröra eftersom vi är rädda för att en fanatiker ska skjuta skallen av oss. Vi förblir tysta eftersom vi inte vågar medge att vi är rädda.

När jag förra året publicerade en bok om modern censur tvingades jag konstatera att radikal islam var det mest extrema hotet mot yttrandefriheten i Europa. Det är inte den enda blodtörstiga rörelsen i Europa – det räcker att se på Anders Breivik för att veta det. Men det är den enda terroriströrelse som tar sikte på intellektuella.

Och låt oss vara ärliga: den har lyckats få tyst på dem eller, i värsta fall, driva över dem till förtryckets sida. Det slippriga uttryckssättet hos Mikael Rothstein vid Köpenhamns universitet är numera bara alltför vanligt. ”Jag tror att Hedegaard ville ha den här konflikten”, förklarade den lärde akademikern för dansk teve, ”brutala ord kan vara lika starka som en brutal fysisk våldshandling.”

Så ligger det alltså till. En argsint artikel är samma sak som en kula i huvudet. Om någon försöker döda dig för att du uttryckt en åsikt, så är det ditt eget fel för att du ”ville” bli mördad. Ingen kan förutsäga hur historien kommer att döma oss, men jag skulle inte bli förvånad om den såg tillbaka på dagens generation av europeiska ”liberaler” med rent och skärt förakt.