Och ändå: när jag kör de tretton kilometerna in till tätorten för att hämta ut grejerna kommer det dåliga samvetet som ett brev på Postnord.

Transporterna, är de inte dåliga för miljön? Att varorna flygs hit från fjärran länder, eller fraktas med lastbil från Mjölby? Och är inte mitt näthandlande en dolkstöt mot alla lokala handlare? Är det mitt fel att bodar och butiker bommar igen?

Kommen så långt inser jag att det dåliga samvetet blivit som en reflex.

”Sen är det slutsnackat. Beslut måste fattas. Livet måste levas.”

Den så kallade miljömedvetenheten har lett till den dystra slutsatsen att oavsett vad jag väljer att göra, köpa eller uträtta finns det något miljöfarligt med det. Och om det inte finns beror det på att vi ännu inte upptäckt det.

Exemplen är mördande många vid det här laget. För att ta ett ur högen: bilarnas drivmedel. Först skulle man tanka blyfritt, sen var etanol det nya svarta, och vips fanns det etanolpumpar från Malmö i söder till Mikael Niemi i norr. Sen upptäcktes det att framställningen av etanol skövlade regnskog i Brasilien, eller hur det nu var, så väck med den och in med biogasen, där det flitigt proklamerades käcka nya satsningar och infrastrukturer, jag har själv suttit i en biogas-Volvo och väntat tålmodigt bakom mången sopbil som sugit i sig mackens hela förråd av pruttgaser. Sen kom elbilarna. Halleluja. Men vänta, hur är det med batterierna? Innehåller de metaller som bryts av barnarbetare i krigshärjade afrikanska republiker?

Att leva med miljölarmen vinande över huvudet känns som att vara i händerna på en ung vuxen som bott hemma lite eller mycket för länge. Någon som lommar mellan soffan och kylskåpet och har alldeles för mycket tid över att samla på sig grötmyndiga åsikter om världens elände, men som ännu är hjärtskärande ovetande om livets realiteter: hyran som ska betalas, pengarna som ska in och den molande tröttheten som sänker sig över de medelålders föräldrarna när arbetsdagen är slut, middagen uppäten och diskmaskinen matad.

Men den unga vuxna är inte trött. Hen tycks ha väntat hela dagen på att sträcka upp föräldrarna för alla felval de gjort och fortsätter göra, och upplysa dem om att det är deras fel att planeten dör och isbjörnarna står på sina krympande isflak.

Som förälder genomströmmas man då av kluvna känslor.

Å ena sidan ser man på sitt på övertid hemmaboende barn och tycker att det är vackert att det intresserar sig för omvärlden; ja, man är riktigt stolt och ser framför sig hur barnet kommer att stå på en barrikad och ”inte ta någon skit” och allt det där.

Å andra sidan önskar man att barnet kunde knipa käft och ge sig ut och lära sig vad det innebär att vara en vuxen människa, med vuxna förpliktelser.

Man stirrar på sitt barn som just dödskallemärkt hela matkassen som man släpat hem från snabbköpet, och man får stoppa in servetten i munnen för att inte snäsa iväg några frågor om den där marijuanan som bolmas på era världsförbättrande hemmafester – var tror du att den odlats? På ett frejdigt bondekooperativ i Mexiko? Och vart tror du pengarna tar vägen? Hamnar de hos det frejdiga kooperativet, eller finansierar det sexslaveri och massmord?

Så jag förvånas inte ett dugg över vare sig Gretavurmen eller Gretahatet. Båda fenomenen är ett slags Twitterdopad variant av de motstridiga känslor som strömmar genom föräldrarna vid middagsbordet när det hemmaboende barnet kommer upp i varv.

Problemet är att det hemmaboende barnets gälla förebråelser har flyttat in i våra huvuden – åtminstone mitt – och ilar genom hela det offentliga samtalet. Vuxenvärlden irrar omkring och försöker vara de hemmaboende barnen till lags, sortera sopor, sluta äta kött, men vad ska vi äta istället, grönsaker från Bondens marknad, nej det var också fel, för ni minns väl den gyllene regeln: är det inte fel beror det på att vi inte har upptäckt det än. Men du kan vara viss om att det sitter forskare på lantbruksuniversitet världen över och mäter koldioxidutsläpp på allt från bitsocker till skosnören. Förr eller senare kommer larmrapporten.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Alla vet vad som händer om man lyssnar alltför mycket på de hemmaboende unga vuxna. Det slutar i vanmakt och handlingsförlamning. Till slut dänger man handflatan i köksbordet och ryter:

– Jaha, men nu blir det etanol.

– Men regnskogen kommer ju att…

– Må så vara. Men nu blir det etanol i alla fall.

Sen är det slutsnackat. Beslut måste fattas. Livet måste levas. Vardagen måste rulla. Och tids nog flyttar barnen hemifrån, mals ner av vuxenvärldens krav och blir trevliga och samhällsnyttiga korvar.