Den bottenlärde emigranten Dmitrij Mirskij (som, repatrierad, skulle dö i läger) satsade stort i England på 1920-talet. Det blev enormt engagerat och sakkunnigt – men måhända i aningen för högt tonläge. Den Sankt Petersburgs-födde danske litteraturprofessorn Adolf Stender Petersen prövade sin egen variant­ på 1950-talet. Han skrev historien utifrån ett genomfört formalistiskt perspektiv, med Viktor Sjklovskij och Boris Eichenbaum som förebilder. Där fanns i hans tre späckade volymer inte mycket om det ryska samhället eller om författarnas dramatiska liv. Det blev förvisso mycket läsvärt men ändå lite apart. Tysken Wilhelm Lettenbauer överblickade under samma 50-talsdecennium allt – men på ett torrt, närmast encyklopediskt tyskt vis. På 1990-talet tillkom The Cambridge History of Russian Literature. Den är heltäckande och åberopar sig på väsentlig forskning ända fram till Sovjetunionens sammanbrott, med en rad specialister som delförfattare. Högst berömvärt – men det växer inte ihop till en riktigt sammanhängande helhet.

”Vad skiljer då Bodins approach från alla de andras? Det står nästan från början klart. Han är personlig.”

Nu har den svenske slavisten Per-Arne Bodin, professor emeritus vid Stockholms universitet, gripit sig an den ansvarsfulla uppgiften i Rysk litteratur i tusen år. Hans företrädare och lärare, den överlägsne 1900-talsintroduktören av rysk litteratur Nils Åke Nilsson, orkade aldrig med det. Men Bodin vågar alltså. Det är modigt. Äntligen en svensk helhetsvy, vill man utbrista: från 800-talets Nestorskrönika till 2010-talets stora löfte Sergej Lebedev. Resultatet imponerar. Det känns att Bodin har en lång erfarenhet som föreläsare och lärare. Han skriver informativt, infallsrikt och initierat, med pedagogisk tydlighet.

Vad skiljer då Bodins approach från alla de andras? Det står nästan från början klart. Han är personlig. Han sticker ut hakan och vågar tycka annorlunda. Ibland kan jag bli chockerad av hans respektlöshet. Han frågar sig om inte den hos oss föga kände Fjodor Tiuttjev når högre än den sönderälskade nationalskalden Aleksandr Pusjkin. Han ger futuristen Ilja Zdanevitj avsevärt större utrymme än Vladimir Majakovskij. Han finner Michail Bulgakovs kultförklarade 30-talsgenomlysning Mästaren och Margarita beundransvärd men lite spretig. Han undrar om inte den på senare år återupptäckte prosaisten Leonid Dobytjin är en mer betydande författare än den samtidige Isaak Babel. Oj. Bodin har bara ett par ord till övers för metaforblänkets mästare, världsnovellisten Babel. Tillåt mig bli omtumlad!

Man måste förstå att detta är Bodins grepp. Han vill ge sin egen version av den ryska litteraturen. Han företar självsvåldiga urval. Han utelämnar i mina ögon självklara storheter som Leonid Andrejev och Jurij Olesja. Han riktar sökarljuset åt annat håll. Jag skulle nog vilja hålla fram Vasilij Grossmans Liv och öde som 1900-talets främsta ryska roman. Den är överhuvud inte upptagen här.

Bodin ägnar Michail Sjolochov en förströdd halvsideskommentar. Den nedskrivningen kan nog faktiskt vara framåtpekande. Mer och mer talar idag för att Stilla flyter Don är ett kompilat som bygger på en grundtext av kosacken Fjodor Krjukov. Kanske kommer 1965 års Nobelpristagare inte att ha någon plats i en senare tids ryska litteraturhistoria.

Bodin har sin särskilda styrka när han skriver om medeltidsprästen Avvakums frustande vitala självbiografi, ett tidigt och emblematiskt motståndsdokument, om Tolstojs väldiga existentiella brottningar, om Tjechovs melankoliska nedtoningar, om de båda modernisterna Osip Mandelstam och Boris Pasternak som gav upp sina judiska ursprung och anammade kristendomen på egna villkor som en frihetslära, om Andrej Platonovs och Varlam Sjalamovs prosa som från var sitt håll demaskerar hela den stalinistiska galenskapen.

Bodin har skrivit om Tolstoj många gånger förr. Här gör han dennes inre kamp och konflikter till centrum i författarskapet. Efter sina stora romaner blir Tolstoj en dag klar över att hans överklasstillvaro i lyx och välbeställdhet är en skam. Han kommer ut ur sin fundamentala kris med ett totalt avstånds­tagande från det liv han lever och från den konst han har hyllats för. Kyrkan stöter ut honom. Han finns kvar – som en hårt moraliserande berättare – på godset Jasnaja Poljana ända till den höstdag 1910 då han flyr från paradoxerna och till slut dör av utmattning på väg, kanske, till ett kloster.

De ryska författarna tar livet på största allvar, också när de är 82 år gamla. Fast minimalisten Tjechov avviker. Han äger varken ideologi eller religion. Han har ingen framtidsförvissning. Han gestaltar verkligheten som den är, utan början eller slut, utan peripetier, utan att människorna på allvar förmår orientera sig eller komma till klarhet om sig själva. Därmed blir han framförallt Dostojevskijs motsats: uppgiven monolog mot dynamisk dialog.

Avsnittet om Mandelstam är lysande. Här känner man att omfattande forskning ligger under de insikter som förmedlas. Bodin förklarar hur ”akmeisten” efterhand legerar sina krav på konkretion och verklighetsnärhet med en djuplodning i det klassiska och bysantinska som har hans personligt upplevda kristendom som ram och referens. Den balansen bryts i terrorns tid.

Andrej Platonov har Bodin också sysslat mycket med. Han är del av den så kal­lade oktoberrevolutionen som han till en början – som elektroingenjör med tunga uppgifter i det nya – tillber på ett närmast religiöst vis. Så kommer Stalins tvångskollektivisering med miljontals offer till följd av bondeutsvältningen. Han ser hur utopin formligen smulas sönder, vänds i sin motsats. Han beskriver det – men kan ändå inte dra de fulla slutsatserna. Hans språk speglar upplösningsprocessen men han vill fortfarande tro på publicering. Stalin läser honom och skriver ”slödder” i marginalen. Han plågas och isoleras men får behålla livhanken.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Varlam Sjalamov tillbringar 17 år i framförallt Kolyma. Han ser människan­ avklädd civilisationens fernissa: sig själv närmast, utan medkänsla och misskund, animalisk. Han är verkligen berövad varje illusion och kan under inga omständigheter dela Aleksandr Solzjenitsyns optimism. Solzjenitsyn satt bara i åtta år – och under lång tid under relativt privilegierade förhållanden bland intellektuella på ett bygge i Moskva. Sjalamov menar sig veta mer.

Vad är det som gör den ryska litteraturen så unik? Vad är det som får den att plötsligt mogna till europeiskt mästerskap under sent 1800-tal? Vad är det som möjliggör Dostojevskijs exceptionella djupborrning i människosjälen och friläggning av de stora livsfrågorna? Bodin har svaret. Det är språket: en märkvärdig förening av det upphöjt kyrkslaviska, det genuint ryska och alla lånen och intrycken västerifrån. Pusjkin lägger grunden som en efterföljande författargeneration kan profitera på. Under 1900-talet inträffar så det storslagna modernistiska experimentet som först tar sig uttryck i en symbolism förankrad i ortodoxi och tysk filosofi och sedan öppnar en futuristisk språkverkstad – på det viset bereds marken för Mandelstam.

Bodin lyfter fram en del kvinnliga författare. Det handlat till exempel om den halvt bortglömda novellisten Lidija Zinovjeva-Annibal från förra sekelskiftet – på bekostnad av hennes välbekante make, poeten Vjatjeslav Ivanov. I samtidslitteraturen pekar han på Ljudmila Ulitskaja, Ljudmila Petrusjevskaja och Svetlana Aleksijevitj. Han hade kunnat tillfoga Maria Stepanova, vars roman Minnen av minnet från 2017 på ett spännande sätt samspelar med Sergej Lebedevs Vid glömskans rand. Båda två resonerar kring de fruktansvärda minnesluckor från Stalinåren som det officiella Ryssland idag söker ignorera – med de konsekvenser det för med sig.

Den ryska litteraturen håller på att hämta sig efter en längre eftersovjetisk svacka. Den kommer alltid igen. Per-Arne Bodins sammanfattning av dess tusenåriga historia är ett kraftprov.