min första ordentliga kontakt med Anna Greta Wide skedde på Rönnells antikvariat i Stockholm, där jag lyssnade till hur författaren Isabella Nilsson sjöng ett par av hennes tonsatta dikter. Det var i samband med återutgivningen av Wides sex diktsamlingar, till minne av poetens hundraårsdag 2020.

Senare letade jag efter de trappor i Göteborg som nyligen har namngivits efter henne – de slingrar sig uppåt mot Oscar Fredriks kyrka i Masthugget, den vackra röda tegelkyrka i nygotisk stil dit poeten själv en gång hörde. Hon bodde alldeles i närheten, men brevväxlade ändå med kyrkoherden. Lite lat var hon allt, Anna Greta Wide. Det tog henne åtta år att bli färdig med lärarstudierna; under tiden bodde hon hemma hos föräldrarna. På samma sätt lämnade hon då och då betydande luckor i sin lyrikutgivning; första samlingen kom 1942 och den andra 1944, men sedan dröjde det ända till 1955 innan den vid det laget mycket uppskattade Wide publicerade något nytt.

Anna Greta Wides liv var både kort och relativt undanskymt: hon drabbades av cancer och blev bara 45 år gammal. Hon tillhör inte den svenska litteraturkanonen på det sätt man kan önska när man läser henne. I skolan kommer man ofta i kontakt med Karin Boye och Edith Södergran men mindre med den motvalls Göteborgspoeten. Ändå är hon i allra högsta grad en lyriker för vår tid, med vilket jag menar att hon skriver rätt in i – och ut ur – den moderna själens vilsenhet. Litteraturvetaren Dick Claésson, som har sammanställt och återutgivit Anna Greta Wides produktion, identifierar tvång, frihet och ofrihet som viktiga teman i hennes diktning. ”Begäret till sanningen blev för Wide ett produktivt tvång”, skriver han i förordet till Sedan kan allting hända (Norstedts), som innehåller hennes efterlämnade dikter. (Vem vänder i ljus mitt mörker innehåller de sex samlingar som kom ut under hennes livstid.)

Sanningen ja, men också tvivlet. Dessa två gör det starkaste intrycket på mig som Wideläsare. Tron och tvivlet löpte parallellt i Anna Greta Wides liv och agerade ofta motor i hennes diktning. ”Du som har sökt och ingenting har funnit – / jag älskar dig för att du sökte alls”, skriver hon i ”Sökare”, ur Orgelpunkt (1944). Frågan om huruvida Wide ska anses som kristen poet har sysselsatt litteraturvetare. Att Gunnel Vallquist gav ut urvalsvolymen Dikter (1989) säger något om eftermälet: här placeras Anna Greta Wide in i en religiös tradition. Och nog hör hon hemma där, men på ett säreget vis. Bland internationella diktare får hon mig att tänka på amerikanska Emily Dickinson, även hon en mångårig hemmadotter med ett komplicerat förhållande till tron.

Wides diktning är som ett enda långt sökande. ”Var skall människan luta sitt huvud?” frågar sig Wide i sin tredje bok, Dikter i juli (1955), där den tidigare bundna, rimmade versen fått ge vika för en mer experimentell lyrik. Dick Claésson sätter formbrottet i samband med Wides insikt om att den så hett eftertraktade sanningen inte stod att finna i ett ”lyriskt rus”. Hon måste hitta ett eget språk. Hon sökte det delvis i tron, särskilt i katolska kyrkan, men ändå präglas hennes diktning av en stark rotlöshet och ett existentiellt förhållningssätt som inte låter sig nöjas med fullbordan. ”Jag fantiserar ofta om att vara i denna absolut uppgivna situation: ligga framstupa, med armarna utbredda, på en havsstrand, intill döden trött, och gråta bort det som kallas för livet”, kunde hon skriva. Wide kom i kontakt med psykoanalytisk teori och funderade över huruvida hennes kval bäst skulle förstås som ”neurotiska symtom” eller ”synd”.

Drömmen är om förlossning, men också om utslocknande. Den ovan ställda frågan ”Var skall människan luta sitt huvud?” åtföljs av en ganska annorlunda definition av nåden: ”Detta var nåden (om den kom): / plötsligt upphörde varje bön”. Senare skulle Wide skriva om en ”bombhärjad katedral” – en bild av skräck, tomhet, eller något annat? Kvar blev bara frågan, vibrerande i tomheten. I den första diktsamlingen, Nattmusik (1942), fanns fortfarande hoppet om ett svar som kunde ”ha stillat min stora hunger”, och trösterika fantasier om att, likt den förlorade sonen, få återvända hem och inse att man inte varit så vilse i universum som man trodde: ”Du har kommit hem. / Så säga människor och du med dem. / Men innerst har du alltid varit hemma.”

”Jag fantiserar ofta om att vara i denna absolut uppgivna situation: ligga framstupa, med armarna utbredda, på en havsstrand, intill döden trött, och gråta bort det som kallas för livet.”

Skräcken är för Wide nära förbunden med existensen, men varur den springer är inte alltid helt självklart. Är det ur det egna ”ångerfulla trots[et]”, det ”stolthet och trots och tvång” som poeten ofta vill slippa? Men trotset behövs ju, ändå, för försöket att undslippa det, att foga sig, att ge efter, det ger upphov till kreativitet. Wide kan beskriva en väldig ”urskogsflod” som kanske betecknar jaget: ”jag är din frihet och ändå ditt tvång, / jag är befrielsen, jag är förtrycket – / trotsa mig gärna, men inte för mycket”. Alltså: något viktigt uppstår i den plågade rörelsen fram och tillbaka, i vridandet och vändandet, i den brinnande längtan. Och om tvivel och skräck är två konstituerande delar av Wides diktning måste längtan och kärlek också fogas till dem. I den dikt som får heta ”Skräcken” definieras den som ”skräcken att inte bli älskad tillräckligt”, och i påföljande dikt heter det att ”kärlek är i alla fall / det enda vi vill ha”. På ett annat ställe konstaterar Wide: ”De största och starkaste makter jag vet / är skräck och kärlek och ensamhet.”

I Dikter i juli är det smärtan som är människans gåva. Den talar: ”Sök inte tröst, / men sök att leva, leva!” Smärtans uppgift är att ”spränga sönder sjukhusvit behärskning”. Uppgörelsen med det ”lyriska ruset” var alltså även en uppgörelse med den enkla tröstens bedövningsmedel. I de senare diktsamlingarna sker också ett akut skifte till frågan om tro och tvivel. Enligt Dick Claésson är det dikter som beskriver ”människans väg till tron – men aldrig på ett fromt sätt, aldrig som bekväm lösning eller jublande frälsning”. År 1960 gav Anna Greta Wide ut Kyrie, och bara titeln säger en hel del om var hon befann sig: kyrie eleison, ”Herre, förbarma dig”. Det är den samlingen som inleds med orden ”Landskapet kunde vara en bombhärjad katedral”. Liksom hos T.S. Eliot får det krigshärjade landskapet symbolisera inte bara förändring i världens maktstrukturer utan också andlig brist och nöd.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Men alldeles hopplöst är det inte: ”Man måste börja där man står. / Man måste börja där man står. / Man står. Det är mycket.” Barndomens ljus och förströelse förkastas till förmån för en vuxen – tro? Eller tvivel? ”Det var praktfullt att leka, men nu vill jag leva, / om det ännu ges mig tid.” Diktjaget får inga stora uppenbarelser, utan gräver med blodiga naglar fram ”en skärva”, ”ett egensinnigt fragment”, och ges ”en kärv andakt”. I Kyrie dirigerar Wide en skoningslös självrannsakan, ett ”korsförhör / i jagets cirkelrunda inkvisitionsdomstol”. Hur komma ut ur jaget, ur solipsismen? Vad är det man sträcker sig mot? Få svenska poeter har som Anna Greta Wide trängt in i hjärtat av de svårigheter som kan finnas i trons möjlighet, svårigheter som uppstår när den fallna människan måste konfronteras med sig själv och granska sina bevekelsegrunder.

Så hette också Anna Greta Wides sista diktsamling Den saliga osäkerheten (1964). I inledningsdikten anropas Tomas Tvivlaren, och diktjaget anmärker: ”O du trofasta skepsis – inte klandrar jag dig”. Här finns också ett slags Wide-credo, en formulering av hur själva längtan efter Gud upptänder den kärlek som gör det möjligt att tro. Wide funderar över om Jesus från Nasaret verkligen var Gud, ”Gud av Gud, ljus av ljus, / född, icke skapad, före all tid”, och konstaterar att om han var det – då ”älskar jag dig”. Men om han hade fel – även då ”älskar jag dig”. Nästföljande strof är värd att avslutningsvis citera i sin helhet, eftersom den säger så mycket om den poet som aldrig kunde låta frågan om Gud bero, och som aldrig riktigt kunde sluta hoppas på Honom, men som inte heller riktigt kunde vila i någon lugn förvissning:

Endast så.
Endast med tusen frågor
blåsande genom själen –
som i en bombad kyrka
med bortsprängda dörrar och fönster
och vindarna spelande genom skeppen –
älskar jag dig.