Taxichauffören frågade vad jag skulle göra därute vid den okristliga tiden. Jag berättade om besöket hos släktingar och om deras uttråkade nymfkakadua, som min mamma sedan arrangerat att jag kunde få ta hand om. Istället för att ge mig en konstig blick i backspegeln, berättade chauffören att han haft papegojor i hela sitt liv, vred upp värmen i bilen och förhörde sig om burstorleken.

Det var så den började, den fascinerande mentala och känslomässiga resan tillsammans med en fågel med gula kinder med röda fläckar i och en plym som signalerade humöret. Tom, som jag kallade honom, hade inte tagit en flygtur på många år och avskydde människohänder. Samtidigt var han nyfiken och social, med denna paradox kämpade han.

Det blev många missförstånd mellan oss och kränkta busvisslingar från honom in­nan han förstod att mina händer och fingrar inte var farliga, utan redskap för honom att sitta på och att landa på. I början var det en del arbetsmöten jag kom försent till för att Tom vägrade att komma ned från en dörrpost eller en gardinstång. När han sedan öppnade sig för sin nya tillvaro kom han susande bakom mig och landade mjukt på handen jag höll ut eller på min axel.

Idag är Tom 35 år, en ansenlig ålder även för en tamfågel av hans art. Humöret, melodivisslingarna och nyfikenheten är det fortfarande inget fel på. Nuförtiden blir det dock få flygturer, istället sitter han på min hand och fäller ut vingarna för att få transport till sina favoritställen. Han accepterar även min makes händer för ändamålet, vilket är ett stort framsteg. Och det är inte första gången vi ställer om till äldreboende för ett åldrande djur.

Nyligen blev Tom sjuk. Ett talesätt säger att den dagen din fågel visar att den är sjuk är dagen då den dör. En fågelkunnig vän förklarade att det är den naturliga instinkten att inte visa flocken att man är sjuk, man kan bli utstött eller försvaga flocken så den drar till sig rovfåglar och andra faror. Vi enades om att jag ändå skulle avvakta med veterinärbesök, eftersom det skulle stressa Tom för mycket.

Tom brukar snabbt klättra ur buren på morgonen, men blev nu istället sittande i den. Han förlorade vikt och petade i maten. En dag ramlade han ned på burgolvet och när jag tog upp honom kände jag hur kall han var om fötterna. Jag vred upp temperaturen i rummet där hans bur står och tog med honom till sängen, placerade honom på mitt bröst och täckte honom försiktigt med en filt.

Efter en stund kröp han upp och borrade in sitt huvud i min halsgrop och blev liggande alldeles stilla. Utanför hörde jag kyrkklockan slå varje kvart. När vi hade legat så i en timme klingade kyrkans klockspel och jag trodde att Tom hade somnat in. Han var orörlig. Men så kände jag hur han rörde sig och tryckte sig ännu närmare. Efter en timme var han återigen onaturligt stilla. Mina tårar rann men jag hann stoppa dem innan de nådde och blötte ned hans fjäderdräkt. Efter ytterligare en timme började han röra på sig. Han backade lite och plirade upp på mig. Han levde! Och för varje dag piggade han på sig.

Aldrig kommer jag att glömma de timmarna. Jag trodde att jag höll på att förlora min fågelvän, samtidigt var tilliten han visade mig en nåd, ögonblicken den där eftermiddagen en gåva. Det var något gränsöverskridande som skedde, en kontakt med tillvarons kärna.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Senare kom jag att tänka på några rader ur Hjalmar Gullbergs dikt ”Odysseus hund”, som beskriver en del av den komplexa känslan: ”Fröjda sig må den som av ett djur blir hälsad!” Även Gustav Adolf Ekdahls magnifika tal om det lilla världens betydenhet i slutet av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander dök upp i mina tankar.

För det är i det lilla livet som existensens mening blixtrar till och blir synlig, en glimt som hjälper oss att hålla fokus på det viktiga och avgörande i vårt liv. Det är ur den lilla världens ögonblick vi hämtar kraft när inre och yttre mörker hotar. Oavsett om mörkret kommer i gestalt av en rysk president eller i form av en stenkastande våldsmobb, finns det lilla livets verklighet att ta vara på och påminna sig om.