Fångad av en stormvind

Beatrice Portinari: Dantes ungdomskärlek i jordelivet. FOTO: Alamy

Den anonyma författarinna som alltjämt döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante skriver följande: ”Allt jag har lärt, har jag lärt genom att läsa och omläsa böcker.” Vad hon då syftar på är det historiska stoffet i Neapelkvartetten, den hyllade romanserie som hon 2011 inledde med Min fantastiska väninna och som under de närmast följande åren fullföljdes med Hennes nya namn, Den som stannar och den som går och Det förlorade barnet.

Att Ferrante skulle ha lärt sig ”allt” genom att läsa och läsa om böcker är naturligtvis en överdrift. Hennes initierade skildring av Italiens moderna historia måste ju till stor del bygga på egna erfarenheter. Det gäller särskilt de detaljrika partier i böckerna som handlar om den första efterkrigstidens fattigdom, om ”Det ekonomiska mirak­let” 1950–1963, om 1960-talets ungdomsuppror och om det politiska våldet under de så kallade ”blyåren” 1968 –1979.

Men inslaget av självupplevd verklighet är givetvis inte hela förklaringen till Ferrantes monumentala framgång. Neapelkvartetten har ju kvaliteter som går långt utöver den tidstrogna socialrealismens. Sålunda finns här också en intertextuell dimen­sion som kan föra tankarna till ett annat av det moderna Italiens mästerverk – Umberto Ecos Rosens namn från 1980.

Det intertextuella var också starkt framhävt i de intervjuer med Ferrante som ingick i klippboken Frantumaglia. Där berättade hon om en lång rad författare som alltsedan hennes barndom har bidragit till att forma hennes liv och författarskap. Dit hörde i ungefärlig ordning H C Andersen, Fjodor Dostojevskij, Gustave Flaubert, Leo Tolstoj, Anton Tjechov, Victor Hugo, Sofokles, Vergilius,­ Madame­ de la Fayette, Daniel Defoe, Henry Fielding, Jane Austen, systrarna Brontë, Joseph Conrad, Marcel Proust, Franz Kafka, James Joyce, Virginia Woolf, Karen Blixen och Simone­ de Beauvoir.

Flera av dessa författare dyker också upp i Ferrantes allra senaste bok, I Margini e il dettato. Conversazioni sul piacere di leggere e scrivere. (2022). Den finns nu även tillgänglig i en engelsk översättning som fått titeln In the Margins. On the Pleasures of Reading and Writing.

”Om vi läser ’Neapelkvartetten’ som en sentida motsvarighet till Inferno är det överraskande mycket som faller på plats.”

IMargini e il dettato består av en serie offentliga föredrag som har skrivits av Ferrante men upplästs av filmskådespelers­kan Manuela Mandracchia eller i något fall av den napolitanska litteraturforskaren Tiziana de Rogatis. Att döma av inspelningarna på Youtube verkar det tilltänkta audito­riet i första hand ha varit akademiker, men den lediga tonen påminner ändå om de intervjuer i Frantumaglia som ursprungligen hade publicerats i populära dagstidningar.

Det gäller särskilt det föredrag där Ferrante talar om något som varje läsare av ”Neapelkvartetten” känner igen. Vad jag tänker på är den emancipatoriska roll som läsandet och skrivandet har för kvartettens kvinnliga huvudpersoner, berättaren Elena Greco och hennes ”fantastiska” väninna, Lila Cerullo.

Det mest lärorika föredraget handlar dock om Dante. Det heter ”La costola di Dante” (”Dantes revben”) och anknyter till den bibliska berättelsen om Adam och Eva. Att Eva har skapats ur Adams revben blir sålunda en skämtsam kommentar till en tanke som omhuldats av många manschauvinistiska litteraturhistoriker – att alla Italiens kvinnliga författare skulle ha utgått från Dante.

Detta skämt betyder inte att Ferrante vill förringa Dantes betydelse för den italienska kvinnolitteraturen. Tvärtom! Men hon gör en tolkning av hans viktigaste verk, Den gudomliga komedin, som låter ana att han på sin ålders höst skulle ha blivit ett slags feminist.

Den gudomliga komedin brukar ju läsas som en vision av vad som väntar människan i livet efter detta. I hundra sånger får vi följa berättaren Dante på en vandring som först för honom ner i Helvetet (Inferno), därefter uppför Skärseldsberget (Purgatorio) och slutligen till Paradiset (Paradiso). I slutet av den långa resan får vandraren möta Gud. Men dessförinnan har han i dödsriket sammanträffat med hundratals syndare och helgon som plågas i helvetet, renas i skärselden eller njuter av den eviga saligheten i paradiset.

Till de saliga i Dantes paradis hör den kvinna som Ferrante gör till huvudperson i sitt föredrag. ”La costola di Dante” mynnar sålunda ut i en hyllning till den florentinska borgarkvinnan Beatrice Portinari (1266–1290). I jordelivet var hon Dantes ungdomskärlek, men som död blir hon i Den gudomliga komedin hans ”dolce guida”, hans ljuva vägvisare på den hisnande bildningsresa som ska leda honom till frälsningen och till mötet med Gud.

I ”La costola di Dante” framstår Beatrice­ som prototypen för den intellektuel­la kvinnan, hon som bryter med tidens konventioner genom att ägna sig åt vältalighet, skrivande och seriösa studier. Därmed blir hon enligt Ferrante en syster till lärda kvinnor som Hildegard från Bingen, (1098–1179), Mechthild från Magdeburg (1217–1290), Angela de Foligno (1248–1309), Marguerite­ Porete (1250–1310) och Juliana från Norwich (1343–1416).

I ”La costola di Dante” gör Ferrante alltså en högst personlig tolkning av Den gudomliga kome­din, men hon berättar också om sitt eget liv som läsare. Föredragets upptakt utgörs av en gripande skildring av hur hon i sin tidiga ungdom blev djupt skakad av Dantes kärleksskildringar. Men hon låter också ana att Den gudomliga komedin har fungerat som en intertext till hennes eget författarskap.

Denna upplysning är kanske det viktigaste inslaget i ”La costola di Dante”! Om vi läser ”Neapelkvartetten” som en sentida motsvarighet till Inferno är det överraskande mycket som faller på plats. Det gäller inte minst persongalleriet, ett väldigt panorama av konturskarpt tecknade gestalter som ofta för tankarna till Den gudomliga komedin.

Centralgestalten i detta panorama är berättaren Elena, vars dysfunktionella kärleksliv har många likheter med Dantes vandring genom Helvetet. Till detta kommer en lång rad distinkta människoöden som hade kunnat smälta mycket väl in bland de mer permanenta invånarna i Dantes Inferno.

Ett exempel får vi, då Elenas gifta vänninnan Lila och hennes utomäktenskaplige älskare, Nino Sarratore, sägs befinna sig i en infernalisk virvelvind av otyglad passion. Det måste vara en anspelning på Dantes möte med det illegitima kärleksparet Paolo och Francesca, som på grund av sin förbjudna kärlek plågas av ”la bufera infernal”, en fruktansvärd stormvind som symboliserar den förbjudna passionen.

Populärt

Packaging cultural history

Culture's core values risk being compromised when a scientifically trained museum director is replaced by a qualified administrative manager who wants to attract large audiences through the use of cultural policy documents and attractive packaging.

Ett annat exempel kommer i slutet av kvartettens sista del. När Nino Sarratore på grund av en korruptionsaffär förlorat sin position på samhällets topp, liknas han vid den upproriske ängeln Lucifer, som enligt Dante straffats för sitt uppror mot Gud genom att störtas ner till helvetets allra lägsta punkt.

Men liksom hos Dante finns här också frossare (Bruno Soccavo), girigbukar (Manuela Solara), slösare (Eleonora Sarratore), koleriker (Fernando Cerullo), melankoliker (Nunzia Cerullo), kättare (Pietro Airota), våldsverkare (Pasquale Peluso), självmördare (Franco Mari, Giuseppina Peluso), sodomiter (Alfonso Carracci), ockrare (Achille Carracci), förförare (Donato Sarratore), smickrare (fröken Galiani), bedragare (bröderna Solara), hycklare (Guido Airota), tjuvar (Stefano Carracci), falska rådgivare (Mariarosa Airota), intrigörer (Adele Airota) och förrädare (Nadia Galiani).

Liksom hos Dante finns det emellertid också en utväg, en smal passage som leder bort från syndarna i det napolitans­ka infernot. När Elena och Lila för första gången lämnar Neapel för att gå till havet passerar de genom en tunnel som borde kännas igen av varje Danteläsare. Den liknar ju den smala gång med en sorlande bäck som leder Dante och och hans vägvisare, den latinske skalden Vergilius, från Helvetets lägsta punkt ut till ljuset och havet på andra sidan jordklotet.

Men det är inte bara ”Neapelkvartetten” som för tankarna till Dante. Detsamma gäller också Ferrantes senaste roman, De vuxnas lögnaktiga liv. Den kan läsas som en sentida motsvarighet till den andra delen av Den gudomliga komedin, den som handlar om Dantes mödosamma klättring uppför Skärseldsberget. Det gäller särskilt skildringen av berättelsens manliga huvudperson, den unge teologen Roberto Matese. Sedd mot bakgrund av ”La costola di Dante” framstår han som en maskulin motsvarighet till den ”dolce guida”, som Dante möter på skärseldsbergets topp.

Om denna tolkning är riktig, borde Ferrantes nästa roman alltså utspela sig i en sentida motsvarighet till Paradiset. Det återstår dock att se. De saliga i Paradiset brukar ju från rent litterär synpunkt framstå som gans­ka ointressanta i jämförelse med de plågade syndarna i Helvetet. 

Torsten Rönnerstrand

Docent i litteraturvetenskap.

Mer från Torsten Rönnerstrand

Läs vidare