Faran med trygga rum
”denne halvjudiske unge man hade alldeles ärvt den judiska rasens sätt att le. […] Så hade hans förfäder på mödernet gjort upp affärer och kärlekshistorier sedan tusen år. I ett blänk av vita tänder och leende röda uppdragna läppar hade de ställt anbud, som fått kunden att tro sig ha dragit det längsta strået, och hade de intalat bruden eller älskarinnan att hon aldrig skulle kunna bli bedragen. Men sedan hade väl leendet ofta nog blivit ett morrande, medan de vita tänderna i första obevakade ögonblick snabbt huggit in på varje lockande byte, alltid tagande den största biten för sig.”
Citatet är hämtat från Agnes von Krusenstjernas Bröllop på Ekered från 1935, den näst sista romanen i den så kallade Pahlensviten.
Jag tillbringade några januariveckor med sviten ifråga. Det var mitt första möte med von Krusenstjernas författarskap. Allt jag hade var en vag bild av en deppgökig författare som hade psykiska problem och dog ganska ung.
Det var en läsfest. Svek och passioner, blodskam och ond bråd död. Jag kunde öppna en feting på fyra hundra sidor efter frukost och gå i mål vid midnatt, utan att riktigt veta hur det gick till.
Jag verkar inte vara ensam om att ha förbigått hennes författarskap. När min Pahlenfeber grasserade som värst nämnde jag hennes namn för olika boksprängda vänner, men alla svarade i olika varianter att det ”inte blivit av” att läsa henne.
År 1921 gifte hon sig med skribenten David Sprengel, som enligt hennes släkting Olof Lagercrantz (hon var systerdotter till hans morfar) kom att bli både en lojal skyddsling och klåfingrig redaktör. Ovanligt nog beskriver inte Lagercrantz honom som en fördärvlig kraft i hennes författarskap, utan tvärtom som en tillgång. Lagercrantz kan visa nästan mening för mening hur Sprengel bidrar med must och sälta i hennes prosa.
Även om von Krusenstjernas skildringar av lömska judar och läspande homosexuella är synnerligen svårsmälta för en modern läsare kan jag känna en ilning av tacksamhet över att de – än så länge – inte rensats bort av någon vurmare för ”trygga rum” och allt vad det kallas. För den dag litteraturen blir ett ”tryggt rum” är den stendöd.
Under min andlösa genomplöjning av Pahlensviten får jag en stark förnimmelse av skönlitteraturen som en kunskapskälla till hur folk tyckte, tänkte och kände för hundra år sen. Och det är en kunskapskälla som inte finns någon annanstans. Vi vet det mesta om Förintelsen, vi har sett dokumentärerna om inflationsplågade tyskar med sedelberg på skottkärror, vi har sett den gråtande pojken i gettot med uppsträckta händer. Men hur såg den inre jordmånen ut som gjorde allt detta möjligt?
Det som gör dagens text- och idétvätt inte bara irriterande, utan direkt farlig, är att vi kan förledas att tro att vi alltid har haft samma värderingar som idag. Och då blir många av historiens illdåd sammanhangslösa, eller direkt obegripliga.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Min nyfikenhet ledde mig vidare till Lagercrantz biografi om sin släkting:
”I den mån fientlighet mot personer av judisk börd förekommer i romanen är den dock raka motsatsen till den antisemitism som växer sig stark i Tyskland och ger vidriga ekon också hos oss under de år Fröknarna von Pahlen kommer till. Judesatiren i romanen är ett eko av den åttiotalsradikalism som präglat Sprengels ungdom. Det ansågs riktigt att hudflänga judar i den mån de svek den radikalism och den internationalism som deras ras sades predestinera dem till. Att inte heta Brandes eller Levertin var för en jude en synnerligen graverande omständighet och en jude som var nationalistiskt sinnad ansågs à priori som en bedragare.”
Hur det inledande citatet kan tolkas som en kritik mot judisk nationalism är mig en gåta. Men jag grubblar vidare.
Journalist och författare.