Farliga symboler
I kringgående rörelser kritiserar Alexander McCall Smith (Axess nr 6/22) tendensen att genom moraliska ukaser vilja förändra normerna för hur tillvaron skildras. Den kritiska teorin det bygger på är Nietzsche körd genom Marx och innebär ett avvisande av tanken att världen så att säga redan är skapad, att somligt är människan givet, att världen är ett beständigt helt som går att analysera.
Världens struktur är istället godtycklig och tillfällig, i oavbruten rörelse, bestående av smådelar vilka människans perception falskeligen formar till ett helt, som hon sedan propagerar för genom sina bedrägliga gestaltningar i litteratur, film och konst.
Vad McCall Smith beskriver som ett vagt hot mot författarautonomin är bara ytan av något mycket mer omfattande, en satsning vars mål aldrig formuleras, vilket gör den särskilt potent. Politisk-filosofiskt är den radikal och antiliberal – motståndare till ett samhälle byggt på universella principer. Epistemologiskt är den radikal och antimetafysisk – där tecken, symboler och myter antas visa hur den hittillsvarande makten framställt världen i syfte att hålla vissa grupper nere.
”McCall Smith diskuterar det märkliga i att studenter inte sällan kräver att skonas från skildringar de känner sig obekväma med.”
I sammanhanget kan man fråga sig om exempelvis herr Omar i Ture Sventon är en skildring av ”alla araber”, och om det är vettigt att läsa böckerna så? Beljuger Åke Holmberg verkligheten när han skildrar herr Omar med typiskt österländska attribut – typiska i så måtto att de är begripliga som kulturella tecken för araber vid tiden, men inte skulle vara det för svenskar eller amerikaner?
Givetvis beljuger han verkligheten om man menar att författaren försöker framställa alla araber genom att framställa ”Araben”. Men varför skulle författaren vilja beskriva alla araber genom att beskriva en enda, och varför skulle läsaren inte kunna tänkas förstå att araber är olika även om de i Ture Sventon möter herr Omar?
För att herr Omar inte ska vara ”rasistiskt” eller ”orientalistiskt” framställd måste han renskrapas på attribut som kan förknippas med tidigare skildringar av araber, men också på kollektiva attribut från verkligheten, för i en berättelse ska en arab inte kunna antas representera en annan – trots att hela teorin går ut på representation och erkännande av gruppen. En viss förvirring därvidlag har aldrig fått sin förklaring.
Under beaktande av detta tyngande tankegods blir det poänglöst för Åke Holmberg att göra Omar till arab, och det är meningen. Holmbergs genre, som helt bygger på tecken och symboler, blir därtill omöjlig, vilket också är meningen. Alla genrer blir för övrigt omöjliga, för även dokumentarismen och naturalismen kan ju råka på en verklig arab som liknar tecknet för oriental.
Men kanske kunde Åke Holmberg ändå behålla namnet Omar, om han bara gjorde honom till vilken herre som helst i Birkastan? Då hade emellertid detta ovanliga namn behövt betyda något. Liksom priset på en marknad inte handlar om säljarens girighet handlar egennamn och attribut i berättelser inte om nedvärdering, utan om information som underlag för tolkning; i ena fallet information om tillgång och efterfrågan och det varans tillfälliga värde som följer, i andra fallet information om hur berättelsen är tänkt att läsas. Ifall författarens avsikter emellertid kortsluts av psykoanalytiskt och postkolonialt ”genomskådande” av de ”egentliga” och för författaren omedvetna avsikterna, ja då återstår bara autofiktionen.
McCall Smith diskuterar det märkliga i att studenter inte sällan kräver att skonas från skildringar de känner sig obekväma med. Ledningarnas tillmötesgående gentemot denna barnsliga absurditet anfäktas av många problem. Ett är att subjektiva bedömningar får företräde framför rationell analys. Den som ifrågasätter det rimliga i känslan utövar makt och visar på behovet av en ännu starkare aktivism.
Ett annat är att bara somligas subjektivitet räknas. Tillgången till denna förtur avgörs på förhand. Om en kvinna talar om ”toxisk maskulinitet” är det för att detta fenomen behöver korrigeras. Sägs något exakt motsvarande om kvinnor är det istället tänkandet hos den som kommenterar fenomenet som behöver korrigeras. Inte heller denna förvirring har getts en förklaring.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Av dessa skäl finns det ett starkt tryck på dem som skriver manus att inte framställa kvinnor som mordoffer i tv-serier och film, ty det är att visa kvinnan som svag. Trots att kvinnans utsatthet i världen återkommande kritiseras ska utsattheten inte visas på film.
Förklaringen torde vara att i en konstruerad värld börjar man med att gå till rätta med de uppenbara konstruktionerna – berättelserna. Sedan får de ontologiska konstruktionerna följa efter. ”Mäns våld mot kvinnor” ska omtalas och stoppas men inte skildras, ty skildringar skapar världen. En felskapad värld måste omskapas.
Det hela är logiskt. Tror man att världen blir till av språk är yttranden farliga.
Författare.