Inom socialdemokratin pågår ett internt arbete med att ta fram en ny politik för att lösa problemen i utsatta områden. En huvudtanke verkar vara att man skall flytta invandrare till bostadsområden där det bor höginkomsttagare. Målet är att skapa ”blandade bostadsområden”. Intressant nog saknas det vetenskaplig evidens för att blandade bostadsområden leder till en högre välfärdsnivå.

Många svenska politiker utformar sin politik som om det är ett faktum att uppdelningen av olika typer av hushåll i di­stinkta och segregerade bostadsområden ger upphov till särskilda sociala kostnader, utöver dem som genereras av den rådande ojämlikheten i sig. En noggrann granskning visar att en sådan politik är mer en fråga om tro än grundad på vetenskapliga bevis. Det är väl dokumenterat att invandrare och inte minst de med lägre inkomster bor i utsatta bostadsområden med sämre boendemiljö, service och skolor. Detta medan mer välbärgade hushåll är koncentrerade till andra bostadsområden med en generellt bättre boendemiljö.

Den avgörande frågan här handlar om orsakssambandens riktning: Är invandrarhushåll koncentrerade till utsatta och mindre attraktiva bostadsområden på grund av att deras inkomster inte tillåter dem att ”köpa in sig” i bättre bostadsområden? Eller leder koncentration av invandrare med låga inkomster till utsatta områden till att deras inkomster och deras barns framtida inkomster blir lägre?

Det finns gott om övertygande bevis för att riktningen på det första orsakssambandet är verksam och kraftfull. Om detta är den enda orsaksriktningen för observerade segregationsmönster är social segregation i grund och botten en manifestation av ”sortering” betingad av inkomst. På samma sätt som rikare hushåll köper dyrare och bättre kläder och bättre semester, hälsovård och utbildningsmöjligheter för sig och sina barn, så ”köper” de in sig i bättre bostadsområden. Om detta är orsakssambandets riktning ligger rättviseproblemet inte i de platser där människor bor utan i inkomstfördelningen i samhället. Hushållens inkomster avgör karaktären på det område de har råd att bo i. Problemet är de låga inkomsterna, inte var hushållen med låga inkomster bor.

Är det då rimligt att anta att invandrarhushåll och andra hushåll med låga inkoms­ter förlorar inkomstmässigt på grund av att de bor i utsatta områden med deras särskilda karakteristika? Den bästa tillgängliga forskningen visar inga tydliga bevis som stöder ett sådant antagande. Och varför skulle hushåll med goda inkomster tjäna inkomstmässigt på att bo i välbärgade bostadsområden?

I den socialdemokratiska arbetsrapporten Framväxten av parallellsamhällen (1/11 2023) kan man på sidan 6 läsa att ”Hög och låginkomsttagare bor alltmer åtskilda. För att bryta denna åtskillnad skulle cirka 42 procent av alla låginkomsttagare behöva flytta till ett annat bostadsområde.” Tyvärr anges inte hur många hushåll det skulle handla om. I rapporten citeras ett dokument från Järvaveckan Research från 2019 som anger att 411 741 personer med utländsk bakgrund bor i utsatta områden i Sverige. Därtill bor det i dessa områden också personer med svensk bakgrund. Hur stor andel av alla dem som bor i utsatta områden som av den socialdemokratiska arbetsgruppen räknas som låginkomst¬tagare vet vi inte. Trots detta kan vi utgå från att de 42 procenten skulle omfatta flera hundratusen individer och långt över 100 000 hushåll.

Är det möjligt att inom rimligt kort tid kunna bygga långt mer än 100 000 bostäder i bostadsområden där det bor höginkomstt¬gare utöver det löpande bostadsbyggandet för att möjliggöra den tänkta folkomflyttningen? Och hur skall detta extra bostadsbyggande finansieras i en tid när det behöver satsas ytterligare resurser på försvar, infrastruktur, klimat, etcetera? Jag finner det helt orealistiskt och helt ogenomförbart. Lägg därtill frågan om hur dessa hushåll skall lockas att flytta till nya bostäder med höga nybyggnadshyror och att därmed bryta med sina sociala grannskapsnätverk?

Låt oss nu återgå till huvudfrågan. Skulle invandrarhushåll med låga inkomster få det bättre, alltså få en högre upplevd välfärd, om de förflyttades till bostäder i områden där det bor höginkomsttagare?

Om ett invandrarhushålls inkomst är låg kan det vara bättre att bo kvar i den relativt sett billigare bostaden i ett utsatt område än att förflyttas till en dyr ny bostad i ett bostadsområde med höginkomsttagare. Det finns då mer pengar kvar för mat, kläder och andra utgifter. Vi vet också att människor får fördelar av olika slag – som inte direkt mäts i pengar – av att leva bland andra människor som liknar och kompletterar dem själva. Det finns djupt rotade krafter och mekanismer som inte bara skapar segregation i homogena bostadsområden, utan också upprätthåller befintliga mönster över tid. Intressant nog är dessa krafter och mekanismer välfärdshöjande för hushållen.

Höginkomsthushållens utgifter genererar exempelvis lokala bekvämligheter i deras bostadsområden som de värdesätter och som också ökar värdet på deras bostäder, men som inte är av intresse för hushåll med låga inkomster för att de inte har råd att konsumera dessa nyttigheter. Typiska exempel är golfbanor, stall med ridhus och småbåtshamnar men också till exempel delikatessbutiker och exklusiva affärer.

I de bostadsområden som domineras av invandrarhushåll verkar motsvarande krafter och mekanismer. I dessa områden etableras över tid livsmedelsbutiker med ett sortiment anpassat till invandrargruppen, etniska restauranger och kaféer, etniska konfektionsbutiker etcetera men också till exempel för olika religiösa grupper anpassade lokaler för religionsutövning. Likaså utvecklas det olika typer av organisationer och sociala nätverk som bland annat förmedlar information av olika slag, inklusive förekomsten av lediga jobb. I takt med att det etableras fler specialiserade nyttigheter i bostadsområdet och de sociala nätverken blir mer diversifierade upplever hushållen i dessa områden att deras välfärd höjs.

Det är viktigt att notera att en insortering av invandrare med låga inkomster i bostadsområden där det bor höginkomsttagare inte leder till att invandrare får högre inkomster. Invandrares lägre inkomster är främst orsakad av deras lägre utbildning och i de yrken där personer med lägre utbildning arbetar är lönespridningen mycket begränsad. Detta betyder att en flytt inte leder till att de kan få bättre betalda jobb. Inte heller att tillgängligheten till jobb för de invandrare som saknar jobb förbättras. Snarast försämras tillgängligheten till jobb vid en flytt till ett bostadsområde där höginkomsttagare bor eftersom dessa områden ofta är bilberoende villaområden med begränsad försörjning med kollektivtrafik.

Men, säger någon, invandrarnas barn kommer att få bättre skolresultat om de får gå i skolan tillsammans med höginkomsttagares barn. Tyvärr är inte detta givet eftersom i dagens Sverige är barns skolresultat starkt förknippade med föräldrarnas utbildningsnivå. Vidare kan man föreställa sig vilka problem invandrarbarnens föräldrar skulle ställas inför när det gäller att konkurrera med höginkomsttagarna att ge barnen märkeskläder, märkesskor, fjäll­resor, språkresor och så vidare.

Det är uppenbart att om socialdemokrater och andra politiker vill driva en välfärdshöjande politik så är inte medlet att sortera in invandrarhushåll med låga inkomster i bostadsområden där det bor höginkomsttagare. Politiken måste istället inriktas på orsakerna till de aktuella hushållens låga inkomster genom att i) öka tillgängligheten till arbetstillfällen, vilket inkluderar förbättrad kollektivtrafik för utsatta områden och ii) stärka de aktuella hushållens attraktivitet på arbetsmarknaden.