Följ den rätta vägen

Annika Borg

Längs E18 här i sydvästra Värmland finns en blå vägskylt där det står ”1 km” och destinationen saknas. Antagligen borde man veta vad som finns en kilometer längre bort, månde är det ett hemligt tecken eller en förvarning.

Skylten har satt igång fantasier och tolkningar. Stundtals är hela livet en sträcka mot en fördold destination. Om man bortser från döden, förstås. Ofta tänker vi att om vi kommer fram till målet så läggs allt till rätta och får en mening. Sällan är det så. Den tomma skylten blir en symbol även för det. Det är vägen, som är mödan värd.

Vägskylten utan innehåll har också gett upphov till en idé angående en dokusåpa om ett antal prästers öden och äventyr i ett fiktivt kyrkligt pastorat. Huvudintrigen är följande: Passerar man skylten kommer man till en annan värld och då finns ingen återvändo. Skogen står tät och är innehållsrik, ingenting är vad det ser ut att vara – ingen människa heller. På egen risk påbörjas resan in mot mörkrets hjärta där folktrons väsen lever som aldrig förr.

Sakta går det upp för pastoratets trogna arbetare i vingården att de, precis som människorna i bygden, behöver lära sig vilka vägar de inte ska ta och memorera de krökar som absolut inte får passeras. Många är berättelserna om dem som inte kom tillbaka och om dem som aldrig blev sig själva igen efter att sett småfolk eller mött huldran där vägen steg och sjönk och svängde vid en sten som liknade en näve.

Manuset till dokusåpan har fått näring av verkliga skeenden. Det hände sig nämligen en sommardag att jag följde med en kollega för att titta på ett hus som var ute till försäljning. Efter krokiga grusvägar och en avsevärd mängd vilsekörningar hittade vi den väg, eller stig, rakt upp i skogen som skulle leda oss till målet. Det öppnade sig en plats, som trots sommarvärmen såg märkligt kylig ut. När vi steg ur bilen knottrade sig armarna. Vi kunde inte vända bilen fort nog för att komma därifrån, djupt påverkade av stämningen runt huset.

”Det öppnade sig en plats, som trots sommarvärmen såg märkligt kylig ut.”

På tillbakavägen längs skogsstigen hördes plötsligt en hård dunk på bagageluckan. Det lät som om någon, eller något, hoppat ned på bilen. Det var nog en vätte, sade jag. Sedan var fantasin igång och det avsnittet av dokusåpan handlade om två kvinnliga präster som aldrig syntes till mer efter att ha varit och tittat på ett hus. En vätte hade tagit dem och kvar i bilen hittades enbart spår av dem. Polisen gick aldrig ut med vilka delar av kvinnorna som återfanns.

Läser man om vättar i den vackra utgåvan av folkloristen Tora Walls verk Folktrons väsen (Stolpe förlag), så får man svart på vitt att de underjordiska vättarna ansågs röva bort människor. Vättarna kunde hålla till lite varstans i landskapet, som i skogen. Ofta fanns de nära hus och gårdar och uppfattades vara ett underjordiskt folk som var goda att ha som grannar. De kunde leka med barnen, men även komma med klagomål om de blev störda. Det var antagligen det sistnämnda vi gjorde. Att inte tycka att platsen dög, kan säkert ha skapat upprördhet under jorden.

Vättarna har haft en roll i relation till den mest inflytelserika symbolen i myter, sägner och skapelseberättelser: Trädet. I bondesamhället fanns föreställningar om kraftfulla träd, som planterats centralt till åminnelse av släktens ledare och knöts till gårdens lycka. Det var under dessa träd som vättarna ansågs bo. Kanske var det vår rivstart med bilen under ett sådant träd, utan tanke på en underjordisk boning, som väckte vättarnas vrede.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

I verkligheten körde en kvinnlig präst vilse en vinter för ett antal år sedan. Hon skulle lämna julblommor och tog fel avtagsväg bland virrvarret av smala vägar efter ett kraftigt snöfall och frös ihjäl. Det har skapat stora sår och bygden blir nog aldrig densamma igen. Historien här är dramatisk i alla de dimensioner som står människan till buds.

I vår trasiga värld kan vi ibland glömma att människor förhållit sig till ondska och det vi inte kan förstå i alla tider. Jag har en överlevnadslåda med filtar och choklad i bilen, det hjälper mot kylan, men om det hjälper mot folktrons vättar vet jag inte. Ett bra manus till en dokusåpa blir det i alla fall. Och hörs jag inte av vet ni var jag är

Annika Borg

Teologie doktor och skribent.

Mer från Annika Borg

Läs vidare