I september beslöt Stockholms stad att avbryta ett 25-årigt arbete med beställd kultur till patienter inom vården – teaterföreställningar, workshoppar med målning, dans eller slöjd på äldreboenden, clowner på barnsjukhus. Intresseorganisationer för kulturarbetare krävde att beslutet skulle omprövas. Kulturarbetare kan, löd ett av argumenten, nämligen hjälpa att bryta äldres isolering under pandemin.

Diskussionen om kultur inom hälsovården ska förstås i ljuset av det internationellt växande forskningsfältet ”arts in health”. Här studeras hur kultur kan användas för att förbättra människors hälsa. Inte sällan handlar det om praktiskt orienterad forskning, till exempel studiet av kulturens potentiella rehabiliteringseffekter – av att se film, läsa romaner, lyssna på musik – och att försöka identifiera bästa praxis för sådana aktiviteter inom hälsovården.

”Från att främst varit stöpt i medicinska fakta började hälsoinformation också formas av ett närmande mellan discipliner såsom psykologi, pedagogik och marknadsföring.”

Samtidigt är det nödvändigt att behålla en kritisk förståelse för de historiska idéer­ som ligger bakom sammanflätningen av hälso- och kulturinstitutioner. Risken finns annars att beslutsfattare fäster stora och naiva förhoppningar till kultur som ett alternativ för att minska kostnader och stärka folkhälsan i stort – till synes befriat från interna konflikter, kritisk opinion och politisk debatt. När kulturens roll i vården belyses ur ett historiskt perspektiv framträder ofta ett komplext band mellan kulturarbetare och hälso- och sjukvården, präglat av både ömsesidiga och motstridiga intressen, behov och drivkrafter.

Från tidigt 1970-tal började Socialstyrelsen ingå en rad olika samarbetsprojekt med kulturarbetare. Det var en tid då en förändrad syn på hälsoupplysning sammanföll med etablerandet av den socialdemokratiska kulturpolitiken, vilken hade varit under formation sedan maktövertagandet på 1930-talet. Redan då gjorde tanken om ett statligt ansvar för konstnärernas ekonomiska situation sig till känna. Kulturpolitik som eget område ansågs dock överflödigt eftersom förverkligandet av välfärdssamhället skulle leda till att folk per automatik intresserade sig för (fin)kultur.

Men den ökade fritiden under 1950-talet fylldes av populär masskultur och det blev tydligt att kulturen som samhällssektor inte automatiskt tillfördes pengar och arbetskraft trots en expanderande ekonomi. En aktiv kulturpolitik krävdes där staten skulle motverka ett undermåligt kulturutbud. Kulturen kunde inte längre isoleras från övriga samhällsfrågor, som till exempel den om hälsa. Levnadsvillkoren för välfärdsstatens konstnärer skulle säkerställas i samma anda som arbetarens. Konstnären behövde, enligt den social­demokratiska kultursynen, ett institutionellt erkännande. Under 1960-talet genomfördes också en rad reformer vilka mer eller mindre cementerande länken mellan välfärdsstaten och dess kulturella utövare.

Vid denna tid förändrades hälsoupplysningen. Från att främst varit stöpt i medicinska fakta började hälsoinformation också formas av ett närmande mellan discipliner så som psykologi, pedagogik och marknadsföring. På så sätt breddades hälsa till att både inkludera medicinska och sociala perspektiv. Förändringen byggde bland annat på en insikt om att människor inte verkade ändra sitt beteende trots att de exponerades för medicinska fakta. Inte olikt hur svenska folket under 1950-talet inte började hänge sig åt klassisk musik och annan finkultur, trots att de fick det bättre ställt.

När Medicinalstyrelsen 1968 gick upp i Socialstyrelsen – en symbol för hur det medicinska och det sociala fältet ansågs sammanlänkat – fanns en insikt om att något behövde göras med hälsoupplysningen. En särskild enhet etablerades, Hälsovårdsbyrån, som instruerades att ta fram hälsoupplysning som kunde övertyga människor att följa råden, men också för att visa att hälsoupplysningen kunde minska sjukvårdens kostnader.

Myndigheten uppmuntrades att ta fram kreativa och fantasirika förslag, gärna tillsammans med andra aktörer. Socialstyrelsen inledde därför samarbeten med konstnärer, filmare, författare och teatergrupper. Syftet var dels att skapa en ny form av kreativ samhällsinformation om olika hälsoaspekter, dels – baserat på idén om kulturens terapeutiska förmåga – att hjälpa människor att må bättre. Kulturarbetare kunde, menade Socialstyrelsen, skapa kreativa uttryck som låg utanför myndighetens ansvarsområde, och därtill ta formen som så kallade vidareinformatörer – en term för att beskriva när fristående aktörer spred myndighetsinformation till medborgarna. Men det fanns också ett intresse från kulturarbetarna att samarbeta med hälsovården. För samtidigt som den kulturpolitiska utvecklingen hade banat väg för att samhället – genom skattemedel – skulle skydda kulturarbetares ställning, fanns det också under 1960- och 1970-talen ett blomstrande ideal om att kulturen skulle engagera sig i samhällets frågor och utveckling.

När Hälsovårdsbyrån i början av 1970-talet kontaktade de då nybildade fristående centrumbildningarna – Filmcent­rum, Författarcentrum, Konstnärscent­rum och Teatercentrum – blev responsen således positiv och resulterade i flera samarbetsprojekt. Ett projekt som fick bidrag var Stefan Jarls film Ett anständigt liv. Vidare beviljades fria teatergrupper medel för att sätta upp pjäser om könsroller och samlevnadsfrågor riktade till ungdomar. Merparten av kulturprojekten uppfattades som positiva, men inte alla. Det gavs bland annat medel till ett projekt där etablerade filmskapare skulle hjälpa fångar på Hällbyanstalten att göra film i terapeutiskt syfte. Filmerna skulle sedan nyttjas som en form av drogavvänjande hälsoinformation. Resultatet blev lika lyckat som kontroversiellt. Inom loppet av ett par år hade filmerna visats för över 3 000 männi­skor. Det vara bara det att filmerna varken tog upp drogen eller individens handlingar som ett problem. Istället riktades hård kritik mot en stigmatiserande kriminalpolitik och inhuman samhällsstruktur. Lösningen låg i att riva fängelsemurarna för gott.

Ett annat exempel är en konstutställning om hälsa, som sattes upp av 12 konstnärer och ställdes ut på Liljevalchs våren 1973. Riktlinjerna från Hälsovårdsbyråns sida var motsägelsefulla. Å ena sidan beskrevs projektet som att konstnärerna ”släpps lösa” för ”fritt skapande av konstverk”; å andra sidan var det viktigt att utställningen speglade ett brett hälsoperspektiv och att ansvaret för god hälsa lades på både individen och samhället.

Några dagar innan vernissagen öppnades uppdagades att konstnärerna kraftigt hade överbetonat och omtolkat samhällets ansvar i hälsofrågorna. Två konstnärer hade bland annat avbildat poliser med grishuvuden – med motiveringen att det högsta av ohälsa var att vara ofri, och samhällskontrollen genom polisen var ohälsosam. Socialstyrelsen beslöt att plocka bort de mest provokativa delarna av utställningen.

Samarbetsexemplen från 1970-talets början visar hur den kulturpolitiken länge varit intrasslad i hälsovården. De synliggör också en särskild dimension av politiken: idén att kulturen ska kunna bidra till samhällsnyttan, och att samhället i sin tur har ett ansvar för kulturen och dess producenter. Ömsesidiga intressen förhindrar dock inte motstridiga idéer mellan kulturarbetare och hälsovården. Men det är inte heller ett argument för att undvika sådana samarbeten.

Idag framstår diskussionen om kulturens roll i hälsovården som att kulturens existens tas för given. Den bara finns där, redo att bidra med dess bevisade hälsofrämjande effekter. Som ett brev på posten ”finns stora hälsovinster att hämta”, som det uttrycks på hemsidan för Karolinska institutets forskningsportal Cent­rum för Kultur, Kognition & Hälsa. Istället för att stirra sig blind på hur kulturaktörer kan bidra till hälsovinster kan man också, något provokativt, vända på perspektivet. När en pandemi tär på både folkhälsan och förutsättningarna för kulturellt skapande, hur kan då hälsoområdet bidra till en ekonomiskt hållbar och kontinuerlig produktion av ny och potentiellt hälsofrämjande kultur?