För jag är värd det
Under debatten som följde efter det 39 man och kvinn och allt däremellan starka uppropet om rasismen på Sveriges Radio trädde några rasifierade reportrar fram och vittnade om hur de betraktas med misstro på redaktionerna; hur det muttras om att de blivit ”inkvoterade”, och oavsett hur hög- eller överkvalificerade de är måste de ändå hantera muttrandet.
Vilket eroderar självförtroendet, och detta i en bransch där det svajiga självförtroendet följer med på köpet.
Och plötsligt kom jag att tänka på en författare som jag alltid hållit högt. För några år sen trädde han fram och berättade om sitt långa drogmissbruk, och anledningen till att han fastnade i det.
”Hur står man ut? Hur försvarar man sitt fuskpris?”
Han hade upptäckt att han skrev bättre när han tog drogen ifråga. Framförallt kunde arbetspassen sträcka ut sig i det oändliga. Drogen blev för denna författare ett arbetsredskap. Han tog den aldrig när han skulle ut och partaja. Han utvecklade till och med en metod att mikrodosera drogen, och trodde att han därigenom gick säker. Men priset blev högt. Äktenskapet kraschade, hälsan likaså, ekonomin gick ner på rött. När han lyckats ta sig ur missbruket varnade han alla för att följa i hans spår.
Idrottsutövare kan dopa sig för att förbättra sina resultat. Kontroller utförs regelbundet i samband med tävlingar, och om man avslöjas med en förbjuden substans i kroppen rycks medaljen från halsen och kännbara avstängningar är att vänta.
Men om jag själv kunde ta en drog som gjorde mina romaner sisådär tjugo procent bättre? Om det rentav dök upp ett preparat som var relativt ofarligt, och besparade mig det höga priset som min kollega fick betala?
Svaret kommer reflexmässigt. Jag skulle avstå.
Men varför?
Och jag börjar fundera på alla vinnare som avslöjats som fuskare – och kanske ännu mer på dem som inte har avslöjats, utan kommit undan, stått högst upp på prispallen, eller suttit med en hörsnäcka, krafsat ner en fullpott på högskoleprovet och dansat in på läkarlinjen. Och jag inser, inte helt utan sorgsenhet, vilken grundläggande drivkraft det är i mitt liv: att utan reservationer få glädjas åt yrkesmässiga framgångar. Stoltheten över en lyckad formulering, en oväntad och träffsäker metafor eller en iakttagelse som jag åtminstone kan inbilla mig att jag varit först med.
Att ha fuskat sig till en framgång och undgått att avslöjas ter sig som ett infernaliskt straff. Du ska stå där och smila och ta emot blomsterkransarna och gratulationerna och låtsas att framgången var välförtjänt. Och ingen annan än du, och möjligen en och annan som du litar obetingat på, känner till din pinsamma hemlighet. Du måste spela vinnarens roll, och hela tiden veta att någon annan skulle ha stått på prispallen.
Hur står man ut? Hur försvarar man sitt fuskpris?
Gissningsvis på samma sätt som man försvarar alla andra ruttna beslut man fattar i livet. Man intalar sig att jag har förtjänat den här framgången, med tanke på hur hårt jag jobbat och slitit, och kanske gör man några självömkande mentala piruetter och muttrar att det var mitt enda sätt att vinna förstaplatsen, med tanke på hur såna som jag – en kvinnlig filmare i en mansdominerad bransch, en rasifierad reporter på en i övrigt helvit redaktion, en vit medelålders man i ett kulturliv där allt ska vara så djävla mångfaldigt numera – motarbetas och ringaktas på grund av yttre faktorer som jag inte kan göra någonting åt.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Ja, om man bara stickar sig en riktigt heltäckande offerkofta kan man som bekant komma undan med vilka ruttenheter som helst.
Ändå kan jag inte uppbåda någon indignation gentemot fuskarna. Jag tycker synd om dem. Fuskaren tror att det värsta straffet vore att avslöjas. Och visst vore det en mardröm att vandra längs Twitterhånets golgata; att bli ett levande exempel på något lågt och löjeväckande. Men det är som en klok person påpekade för mig: den digitala lynchmobben är som en gräshoppssvärm. Om du har is i magen och inte förlänger pinan genom att ge dig in i tjattret och skriva genmälen och eldfängda försvarstal, då kommer svärmen att dra vidare inom några dagar. Twitterhånet har en begränsad brinntid. Den oupptäckte fuskaren, däremot, går vidare genom livet med sin förödmjukelse inbäddad i kroppen, som en tumör, och måste hantera giftet medelst olika energikrävande strategier.
Men existerar det någon hundraprocentigt ”ren” skapandeprocess? Hur är det med kaffet, min ständiga följeslagare under arbetsdagarna? Och när jag började snusa igen, efter ett tioårigt uppehåll – satt det inte en liten djävul på axeln och viskade att jag skrev åtminstone tio procent bättre på den gamla goda tiden, när jag kunde trycka in en laddning saftig Göteborgs Rapé under läppen?
Nå, gjorde jag det? Det vet jag inte, lika lite som jag vet om den där författaren skrev bättre på droger. Målet måste kanske vara att aldrig ens ställa sig frågan.
Journalist och författare.