På en restaurang i Paris sitter en vacker vårkväll 1833 ett antal författare som är bjudna på middag av sin förläggare. Där finns den unga George Sand, som året innan hade gett ut sin skandalomsusade debutroman Indiana, en roman om intensiv längtan efter kärlek och om kärleken som illusion. Den skildrar ett olyckligt äktenskap, där mannen förtrycker sin unga hustru.

Bland gästerna är också den unge poeten Alfred de Musset, en blond yngling, vacker som en gud. Han hade 1830 gjort en lysande debut med en diktsamling, endast tjugo år gammal. Nu hade han hunnit fylla 23 och var sex år yngre än George Sand. Musset hade rykte om sig att vara en riktig dandy, omsvärmad av kvinnorna. Det skvallrades om hans opiummissbruk och hans täta besök hos prostituerade. Sand kände förstås till Musset och var kritisk till hans utsvävande liv. Men denna kväll kunde hon inte förbli oberörd inför poetens utstrålning, och denne var å sin sida inte opåverkad av George Sands gåtfulla bruna ögon.

Så började en romans som har blivit mycket omtalad och utgjort underlag för såväl romaner som filmer. Både Sand och Musset skildrade senare sin stormiga kärleksrelation i fiktiv form. (Mussets version finns i romanen Confession d’un enfant du siècle, 1836). Relationen var kort och intensiv, och mest känd är kanske den resa de gemensamt gjorde till Venedig. Där blev Musset ganska snart sjuk, troligen i dysenteri. George Sand fick tillkalla en läkare, Pietro Pagello, och de vakade tillsammans över den sjuke. Som i en såpopera förälskade sig den italienske läkaren och Sand i varandra, och när Musset tillfrisknat for han ursinnig hem till Paris igen. Sand tröttnade snart på Pagello och tog åter upp kontakten med Musset. Det blev ständiga brytningar och försoningar mellan de båda författarna. De tycks ha haft lika svårt att frigöra sig från varandra som att leva tillsammans. Sand skrev i ett brev till Musset: ”Jag älskar dig inte längre, men jag avgudar dig alltjämt. Jag vill inte längre veta av dig, men jag kan inte klara mig utan dig.”

Två år efter Mussets död utkom George Sand 1859 med Elle et lui. Det är delvis en brevroman som bygger på passionen mellan henne och Musset, den passion som var så sönderslitande för båda parter. Romanen blev något av en skandal. Kritikerna och läsarna fann det olämpligt att Sand så snart efter poetens död utnyttjade korrespondensen dem emellan och dessutom framställde Musset i ytterst negativ dager, medan den kvinnliga huvudpersonen var åtskilligt idealiserad. Sand hävdade att det var fiktion, men då parets kärlekshistoria vid denna tid var välkänd för de flesta var det svårt att bortse från de påfallande likheterna med verkligheten. Kortfattat skildras utifrån de agerandes olika temperament en förlorad kärlek och en omöjlig, romantisk strävan efter det absoluta. Elle et lui är en roman med relevans även för vår tid och dagens många romaner, som ofta är mer eller mindre förtäckta självbiografier. Den dragning till det intima och det personliga som kännetecknar nutiden fanns således även på 1800-talet. En av recensenterna av Sands roman talade om samtidens ”depraverade” nyfikenhet på allt som rör kända personers privatliv.

”Sands livsstil och hennes ofta utmanande romaner väckte naturligtvis ont blod i ett land och i en tid där kvinnofientligheten var utbredd.”

George Sand växlade under hela sitt författarskap mellan att skriva självbiografiskt och fiktivt, och man kan se att liv och dikt hos henne inte sällan ingår en sällsam förening. På ett sätt ter sig hela hennes liv som en roman, så fyllt av dramatik och spänning som det var. Och i likhet med andra kvinnliga författare tycks hon ha blivit mer omtalad för sitt privatliv än för sina verk. Den gränsöverskridande Sand, androgyn till sin karaktär, tycks ha haft förmåga att locka till sig samtidens berömda män och hennes kärleksrelationer var många. Hon kämpade för frihet och oberoende och tog sig gärna en mans friheter. Till en av sina älskare kunde hon skriva: ”Älska mig som den tappre gosse jag är, och behandla mig inte alltför mycket som en svag stackars kvinna.”

Sands livsstil och hennes ofta utmanande romaner väckte naturligtvis ont blod i ett land och i en tid där kvinnofientligheten var utbredd. Skandalerna duggade tätt omkring henne, och hon fick ständigt mothugg från dem som ansåg att kvinnan inte skulle publicera sig offentligt.

Sand tillhörde på 1800-talet Frankrikes mest lästa författare. Även utanför hemlandets gränser var hon omtalad. Heinrich Heine satte henne högre än Victor Hugo, och Henry James jämförde henne med Goethe. I Sverige uppskattades hon av både Ellen Key och Selma Lagerlöf. Särskilt uppburen var hon i Ryssland. Turgenjev, som ofta var i Paris, hörde till hennes vänner.

Idag är hon kanske mest känd för sin relation med kompositören Chopin. Hans regndroppspreludium, liksom flera andra av hans mest kända ballader och preludier, anses ha tillkommit vid den resa de tillsammans gjorde till Mallorca i slutet av 1830-talet. Sand har själv skildrat parets tämligen misslyckade vistelse på den spanska ön i En vinter på Mallorca (1841), en seriös reseskildring som visar att Sand var väl påläst. Med stor kunskap skildrar hon öns historia och geografi, seder och bruk samt aktuella politiska förhållandena. Hon slösar med folkloristiska detaljer och kan till exempel detaljerat beskriva hur en bolero ska dansas. Men hon ger en synnerligen negativ bild av öns innevånare som hon finner efterblivna och otrevliga. Hon kal­lar dem vid ett tillfälle för ”apor” och vid ett annat för afrikaner och påstår att hon känner sig omgiven av ”lömska och plundrande men ändå oskuldsfulla varelser”. Det är därför knappast förvånande att recensenten av boken i Journal de Palma 1841 inte skräder orden: ”George Sand är den mest omoraliska av alla författare, och Madame Dudevant (Sands namn som gift) den mest oanständiga av kvinnor.”

Trots alla rykten om Sands utsvävande liv var det ändå när allt kommer omkring författarskapet som gav henne existensberättigande och blev en tillflykt undan påträngande familje- och kärleksproblem. Det finns goda skäl att hävda att hennes största passion var arbetet och skrivandet. Att skriva var för henne ett sätt att leva. ”Leve konsten, den minst farliga, den minst otacksamma av alla kärlekar”, utropade hon. Kärleken var för Sand ett vitt begrepp och innebar mycket mer än enbart den sexuella relationen mellan man och kvinna. Den var för henne en kraft som kunde förnimmas bakom allt skapat, en kraft som genomsyrade tillvaron. ”Vårt liv är gjort av kärlek, att inte längre älska är att inte längre leva”, uttryckte hon det. ”Jag kan inte, jag vill inte leva utan att älska”, framhöll hon i ett annat sammanhang. Kärleken utgör klangbotten i det mesta som hon företog sig och är även tätt förbunden med det litterära skapandet: ”Ja, älska trots allt, jag tror det är nyckelordet för världen.”

Bakom författarpseudonymen George Sand dolde sig Aurore Dupin, frukten av en förbindelse mellan mannen av börd och kvinnan av folket. Fadern som var militär härstammade från markisen av Sachsen och kungen av Polen, medan moderns far var fågelförsäljare vid Seines kajer i Paris. Fadern, Maurice Dupin, deltog i Napoleons krig ute i Europa, men omkom tragiskt i en ridolycka 1808, när Aurore var endast fyra år gammal. Den lilla Aurores uppväxt kom att präglas av den ständiga dragkamp om rätten att få svara för hennes uppfostran som rådde mellan den förnäma och bildade farmodern och den fattiga och obildade modern. Aurore kom huvudsakligen att växa upp på farmoderns herresäte Nohant i mellersta Frankrike, där hon sedan själv kom att bo under större delen av sitt liv.

Det var i Nohant som George Sand dog och det är här som hon ligger begravd. Sands hem, som i mycket står kvar precis som när hon levde, är idag museum. Den franska hi­storikern Michelle Perrot ger i boken George Sand à Nohant. Une maison d’artiste (2018) inte bara en presentation av platsen utan berättar också om livet till vardags och fest i Nohant, om familjen och de många konflikterna, särskilt med dottern Solange, om alla vänner som gärna kom på besök, bland andra konstnären Eugène Delacroix, och om betydelsen av detta herresäte för hennes verk. Men Nohant var inte bara en inspirationskälla, en tillflykt som gav vila och ro. Det kostade också ekonomiskt att hålla egendomen igång och tvingade Sand till hårt arbete, till ett ständigt skrivande. Men hon var inte bara en stationär person, bunden till hembygden. George Sand älskade att resa. Hon var en kvinna som alltid var i rörelse, som tyckte om att vandra och vara ute i naturen. Vägen var för henne en metafor för livet.

”Den dragning till det intima och det personliga som kännetecknar nutiden fanns således även på 1800-talet.”

George Sand gifte sig ung, fick två barn, men började snart vantrivas i sitt äktenskap. Hon lyckades få till stånd en överenskommelse med sin man, baron Casimir Dudevant (skilsmässa fanns inte vid denna tid enligt fransk lag) om att hon skulle vistas hälften av året i Paris för att skriva. En sådan livsstil utmanade förstås tidens förväntningar på en kvinnas uppträdande. Sand satte sig dock suveränt över rådande konventioner och fann det berusande att få leva konstnärsliv i Paris.

Samtidigt var hon en mycket disciplinerad arbetsmänniska som såg till att få sina timmar vid skrivbordet varje dag. Den mycket produktiva författaren skrev ett hundratal romaner av olika slag: kvinnoromaner, hembygdsskildringar, pastorala idyller, reseskildringar, självbiografiska verk, filosofiska och politiska romaner. Arbetstakten var cirka två verk per år. Dessutom skrev hon artiklar i en rad tidningar och tidskrifter. Hon tog upp brännbara ämnen, propagerade bland annat för rätten till skilsmässa och skildrade kvinnors sexualitet på ett sätt man inte gjort tidigare. Hennes romanhjältar kämpar för likhet mellan könen och för jämlikhet mellan olika samhällsklasser. Hon var också en ivrig förespråkare för flickors och det arbetande folkets rätt till utbildning. Hennes egen formella utbildning var tre år i en klosterpension i Paris. Tidigt skildrade hon också arbetarnas hårda villkor i till exempel La ville noire (1861), en roman om glastillverkning i en fabrik i Auvergne.

Bland Sands kvinnoromaner märks förutom Indiana den pessimistiskt färgade Lelia (1833) som tar upp både incest och mannens sexuella oförmåga, i hög grad kontroversiella ämnen vid denna tid. Lelia, en ångestdrabbad hjältinna, fylld av motstridiga känslor, strävar förgäves efter att knyta samman det kroppsliga och det andliga. Consuelo (1843) som av många anses vara Sands främsta verk, är också en kvinnoroman och dessutom en historisk roman och en konstnärsroman. Den har handlingen förlagd till 1740-talet och handlar om sångerskan Consuelo, som åker runt i Europa för att kunna försörja sig. Hennes stora musikaliska begåvning gör att hon blir omhändertagen av den i Venedig verksamme Nicola Porpora, en av de många historiska personer som vid sidan av Haydn och Gluck uppträder i romanen. Consuelo är också en kvinnlig utvecklingsroman och en vandringsroman där växlingen mellan olika miljöer ger berättelsen rytm och struktur. I Sands romaner skildras ofta kvinnorna som starka och männen som svaga. Kvinnorna är inte sällan androgyna till sin karaktär, och Nanon (1872), en roman om en kvinnlig företagare som skapar sig en förmögenhet, är i detta sammanhang intressant. Om Nanon sägs det vid ett tillfälle: ”Du är ett undantag, ett mycket märkligt undantag. Du är varken man eller kvinna, du är både och, med de bästa egenskaperna från varje kön.” Ett uttalande som kunde ha gällt George Sand själv.

George Sand har också skrivit en av 1800-talets mest intressanta levnadsskildringar, Historie de ma vie, som utkom i flera delar på 1850-talet. Detta är också en av de första kvinnliga självbiografier som detaljerat låter oss följa en flickas utveckling. Histoire de ma vie utmärker sig genom sin personliga ton och genom att den skildrar en hel familjs historia under tre generationer. Att berätta om sitt liv var för Sand en akt av solidaritet med de mest utsatta i samhället. Alla existenser är beroende av varandra, menar hon och betonar alltså likheterna människor emellan. Sand ville överskrida individens gränser, framhäva det allmängiltiga och se sitt eget jag som del i ett kollektivt jag, där andra kunde spegla sig.

George Sand är även berömd för sin omfattande korrespondens. Hennes närmare 20 000 brev gavs ut i 26 volymer med kommentarer av Georges Lubin under åren 1964–1991. De hör utan tvivel till en av 1800-talets mest intressanta korrespondenser och ger värdefull kunskap om dåtidens kulturella liv, om politiken och inte minst om författarens vardagsliv med dess bekymmer och glädjeämnen. Många menar att sanningen om Sand står att finna här. I breven poserar hon inte utan talar enkelt och rättframt. Det är som om hon skrev i nattlinne, har en forskare formulerat det. Sand brevväxlade med tidens mest framstående författare, konstnärer och musiker, inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Breven till hennes barn och till hennes olika förläggare ger intressanta inblickar i hennes roll som förälder och som yrkesutövare. En av hennes viktigare brevvänner var Gustave Flaubert. Trots att de var så olika i sin syn både på skrivandet och på politiken kom de att stå varandra nära. Vid Sands bortgång hävdade Flaubert med rätta att Sand skulle bli en lysande representant för Frankrike.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Nyligen har Thierry Bodin och Claude Schopp redigerat en diger volym på över 700 sidor med Sands korrespondens med far och son Alexandre Dumas: George Sand, Alexandre Dumas père et fils. Correspondance (Phébus). Breven täcker nästan ett halvt sekel från 1833 fram till 1876, då George Sand avled. Särskilt nära varandra stod Sand och Dumas den yngre, trots att det var en åldersskillnad på nästan tjugofem år mellan dem och trots att de hade helt olika uppfattningar i politiska frågor. Mellan dem rådde något av ett mor-och son-förhållande. Dumas skriver ofta ”Chère Maman” och Sand kallar gärna Dumas ”Mon fils”. De förenades också av ett gemensamt intresse för teatern.

”Bilden av George Sand har länge präglats av fördomar och schabloner. Man har ensidigt riktat ljuset på hennes kärleksaffärer och gärna framställt henne i karikatyrens form som kvinnan som gick klädd i manskostym och ständigt bolmade på sina cigarrer.”

I mycket var Sand en författare före sin tid, en inkarnation av den moderna kvinnan och en tidig yrkesförfattare som måste försörja sig på sitt skrivande. Hon var en engagerad författare som aktivt tog del av händelserna i sin samtid, den turbulenta tid som rådde i 1800-talets Frankrike med revolutioner, krig och stora förändringar. Hon kämpade för fred och rättvisa, och hennes författarskap är oundgängligt för den som vill förstå det franska 1800-talet. Samtidigt är hon tidlös när hon diskuterar existentiella frågor om tillvarons mening. Själv trodde hon att hon skulle vara glömd efter femtio år. Så blev det inte. Hennes författarkollega Victor Hugo fick rätt som när hon var död yttrade orden: ”Jag begråter en död, jag hyllar en odödlig.”

Periodvis var dock George Sand relativt bortglömd, och det var först i samband med hundraårsminnet av hennes bortgång 1976 som intresset för hennes författarskap vaknade på nytt. Då började feministiska forskare intressera sig för hennes verk och det publicerades en rad studier och analyser av skilda slag. Idag står Sand i centrum för forskarnas intresse, och George Sand-sällskap finns numera inte bara i Frankrike utan runt om i världen, bland annat i USA och Japan. ”Les amis de George Sand” heter den frans­ka organisation som sedan sin tillkomst 1975 vårdar minnet av Sand, anordnar seminarier och konferenser och årligen ger ut en årsskrift, Cahiers George Sand (www.amisdegeorgesand.info). Den senaste årsskriften diskuterar under rubriken ”Les écrivains lecteurs de Sand” hur olika författare har uppfattat Sand. Man kan bland annat ta del av artiklar om Dostojevskij, som beundrade den franska författarinnan, och bröderna Goncourt, som drivna av sitt kvinnoförakt dömde ut såväl Sands författarskap som hennes personlighet och intelligens.

Bilden av George Sand har länge präglats av fördomar och schabloner. Man har ensidigt riktat ljuset på hennes kärleksaffärer och gärna framställt henne i karikatyrens form som kvinnan som gick klädd i manskostym och ständigt bolmade på sina cigarrer. Men bakom alla nidbilder döljer sig en intellektuell författare med de politiska sympatierna till vänster och med blick för samhällsfrågor. Hon var starkt medveten om de stora klyftorna i Frankrike. ”Ojämlikheten mellan olika grupper i samhället är ohygglig”, ansåg hon. Men hon upphörde aldrig att tro på framsteg och utveckling och drömma om ett bättre och rättvisare samhälle. Drivkraften i hennes författarskap var främst ett socialt engagemang för rättvisa och jämlikhet, inte förhoppningar om ära och berömmelse. Till exempel engagerade hon sig politiskt i februarirevolution 1848. Under en period stod hon nära de nya makthavarna och deltog i den nya provisoriska regeringens arbete. Där anförtroddes hon uppgiften att vara redaktör för Bulletin de la République och blev revolutionens egen musa. Men ganska snart kom det grus i regeringsmaskineriet. Sand tappade sin revolutionära glöd och återvände till Nohant och sitt författarskap. Republiken blev efter några år andra kejsardömet, och Sand insåg att hennes dröm om jämlikhet inte skulle förverkligas under hennes livstid.

Sand skiljer sig i flera avseenden från sina samtida manliga författarkolleger, till exempel Balzac och Stendhal. Den förstnämnde visar i Den mänskliga komedin samhällets förfall och förljugenhet, medan Stendhal cyniskt skildrar livets meningslöshet. Sand har inte samma pessimistiska syn på människan och livet utan uttrycker optimism och framtidstro. Hon lyckades, trots alla bekymmer och svårigheter, behålla sin tro på livet och det goda. Hon förlitade sig på litteraturens kraft att förändra. Hon menade att även det arbetande folket har behov av att kunna öppna sig för konsten och det vackra: ”Konsten är för alla länder och alla tider; dess särskilda nytta är att kunna få oss att leva när allt tycks dö.”