Förfulningen av Sverige

Vindkraftpark i Piteå. FOTO: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN / TT

Sedan millennieskiftet har Trafikverket gjort sig av med ett tusental av de kulturhistoriskt intressanta fas­tigheter som myndigheten tog över från sin föregångare Banverket, som i sin tur ärvde dem från Statens järnvägar.

Runt hundra av dessa har avyttrats till privata ägare och därmed räddats till eftervärlden. Niohundra har däremot rivits. De är en del av en pågående rivningsvåg som är mer omfattande än den på 1960-talet.

Men då man på 60-talet utplånade hela stadsdelar i taget – mest ökänd är ”saneringen” av Klarakvarteren i centrala Stockholm – är det idag enskilda byggnader och kvarter som skattar åt förgängelsen. En i sänder, här och där över hela landet. Varje enskild rivning skapar därför inte lika mycket uppståndelse, men det sammantagna resultatet är en utarmning av Sveriges byggnadshistoriska arv som saknar motstycke i historien.

Dagens rivningsvåg sköljer dessutom över ett land där betydligt färre kulturhi­storiska byggnader finns kvar att bevara. I Klarakvarteren försvann runt 700 historiska byggnader, det vill säga två hundra färre än vad Trafikverket gjort sig av med under de senaste decennierna.

”Det är inte bara vackra byggnader som hotas, även naturens skönhet är i riskzonen.”

Trafikverkets osentimentala inställning till det kulturarv som hamnat i dess knä är ett exempel bland många på hur historiska, kulturella och estetiska värden nonchaleras när framtiden planeras och städer utformas. När tillvaratagande av dessa värden inte ingår i en myndighets uttryckliga uppdrag finns inte heller någon som tar ansvar för dem. I effektivitetens namn är det billigare att utplåna Sveriges järnvägshistoriska arv än att förvalta det.

Det som är gammalt och trivsamt försvinner och det som kommer i dess ställe är fult och alienerande, oavsett om vi pratar om historiska järnvägsstationer som ersätts av själsdödande resecentrum eller fjällmiljöer som förvandlas till industrilandskap i form av milsvida vindkraftsparker. Sverige förfulas, men ingen vill ta något ansvar för det som pågår. Det är tesen i Fredrik Kullbergs reportagebok Kriget mot skönheten.

Fredrik Kullberg är journalist, med bakgrund på bland annat IcakurirenKriget mot skönheten präglas av gediget journalistiskt hantverk. Kullberg har rest genom Sverige, från söder till norr och besökt de platser han berättar om. Miljöskildringar varvas med intervjuer och kapitel om den historiska och ideologiska bakgrunden till rivningsvågor och stadsomvandlingar.

År 1988 bröts ansvaret för infrastrukturen loss från myndigheten Statens järnvägar. Vid millennieskiftet ombildades SJ till ett statligt bolag med ansvar för persontrafiken. Banverket (numera Trafikverket) och SJ AB hade av politiken tydligt avgränsade uppdrag. I inget av dem ingick att förvalta det järnvägshistoriska arvet. Fjärran är den tid då SJ ansåg det ligga i sitt uppdrag att anlägga praktfulla parker i anslutning till sina stationer, för att erbjuda resenärerna en skönhetsupplevelse.

Det är inte bara rivningarna av det gamla och kulturhistoriskt intressanta som förfular Sverige. Det som byggs idag har en minst lika stor påverkan på vår estetiska vardag. Återigen får järnvägen tjäna som exempel. När det svenska järnvägsnätet växte fram fanns hos SJ en arkitekturavdelning som hade helhetsansvar för stationsbyggnadernas utformning. Resultatet var storslaget. De stationer från blomstringstiden som alltjämt finns kvar är ofta vackra och imponerande. Precis som med parkerna var tanken att resenärerna skulle bjudas på en skönhetsupplevelse.

Kontrasten mot dagens så kallade resecentrum kunde inte vara större. Själva ordet signalerar skillnaden i synsätt. Fredrik Kullberg talar om ”den nyspråkliga samhällsplanerarterminologi som indikerar lika delar övermod och mindervärdeskomplex”. De nya resecentrum som byggs istället för stationer uppfyller politikens alla krav på tillgänglighet och trygghet, men det är uppenbart för de flesta som besöker en sådan plats att det är någonting som har gått förlorat.

Ett annat exempel som brukar lyftas fram i diskussionen om förfulning som följt i modernitetens spår är köpladorna. Stora lådor som rymmer stormarknader eller gallerior. Under 60-talets rivningsvåg var det arbetarrörelsen som demonstrerade sin makt genom att låta kooperationen uppföra sina Domusvaruhus på de mest attraktiva tomterna i stadskärnorna. Inte sällan sedan man först hade låtit riva de sekelskiftespalats som stått där tidigare, vilka från socialdemokratiskt håll betraktades som symboler för det gamla, borgerliga Sverige.

Idag är det kommersiella intressen som driver på för de nya köpladorna och politiker av alla kulörer som ger klartecken. Precis som med den nya tidens järnvägsbyggnader faller estetiska och kulturella hänsyn mellan stolarna då ingen av de inblandade betraktar dessa som sitt ansvar.

Kriget mot skönheten ligger rätt i tiden. På senare år har frågan om förfulningen av våra städer fått genomslag i den breda samhällsdebatten. Det arkitekturetablissemang som tidigare monopoliserade den offentliga smaken har tvingats till reträtt, eller åtminstone blivit tvungen att förklara sig. Detta inte minst tack vare den nätbaserade folkrörelsen ”arkitekturupproret”, vars Facebookgrupp i skrivande stund samlar 45 000 medlemmar.

Kullbergs bok handlar inte enbart om arkitektur och stadsplanering. En av dess förtjänster är att den tar ett bredare grepp om de estetiska frågorna. Det är inte bara vackra byggnader som hotas, även naturens skönhet är i riskzonen. Den storskaliga vindkraftsutbyggnaden får illustrera den motsättning som finns mellan dagens klimatpolitik och det som tidigare uppfattades som miljörörelsens uppdrag: att värna naturen.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

När miljöfrågorna reduceras till en abstraktion och det överordnade målet blir att till varje pris skapa elektricitet som kallas ”förnyelsebar” (i kontrast till fossilfri) inträffar det paradoxala att stora naturområden kan förvandlas till industrilandskap i miljöns namn. Vindkraftsutbyggnadens främsta anhängare återfinns ofta i storstäderna, långt från de brummande och blinkande vindkrafts-”parkerna”, medan de som lever nära de projekterade områdena och ser vad de innebär för fjällvärld och kustlandskap tenderar att vara mer kallsinniga.

Även det storskaliga skogsbruket tas upp. Kullberg diskuterar trakthyggesbruket, det vill säga kalhuggning av stora arealer, och vad detta innebär för biologisk mångfald och, inte minst, skogens skönhet.

Frågan om fint och fult har länge varit tabu i svensk samhälls­debatt. Att ha en bestämd åsikt i estetiska frågor har ansetts vulgärt, såvida inte åsikten är i linje med arkitekturetablissemangets. Den som dristat sig att ifrågasätta den dominerande estetiken har stämplats som populist eller ännu värre saker. Idag har tillräckligt många, även bland politiker och opinionsbildare, kommit att se att den modernistiska kejsaren inte har en tråd på kroppen, för att det skall anses socialt acceptabelt att ifrågasätta förfulningen.

Det finns något ironiskt i att de som försvarar den modernistiska estetiska hegemonin gör det med relativistiska argument som att smak är något subjektivt och att skönhet ligger i betraktarens öga. Funktionalismens pionjärer var betydligt rakare i sin kommunikation. I Le Corbusiers anda redogjorde funktionalismens svenska introduktörer i sitt manifest acceptera! från 1931 för hur skönheten var någonting som aktivt skulle bekämpas. Att våra städer förfulats är med andra ord inte resultatet av en slumpmässig utveckling utan springer ur en sekelgammal ideologisk strävan. Att bygga fult är ett aktivt val, precis som vi kan välja att bygga vackert.

Titelns krigiska metaforik till trots är Fredrik Kullbergs Kriget mot skönheten inte någon aggressiv debattbok. Tvärtom präglas reportaget av ett stilla vemod över vad som har gått förlorat och en sorg över det fula som i stor skala växer fram i dess ställe. Det är en bok som på ett lågmält vis och kryddad med underfundig humor lyfter fram sådant som många sätter värde på men ingen tycks vilja ta ansvar för.

Lars Anders Johansson

Författare, musiker och journalist.

Mer från Lars Anders Johansson

Läs vidare