Förnekelsen fortsätter

Ur Axess nr 6/2020.

Med stor behållning läser jag artiklarna om Europavägar i förra numret av Axess. Sverige behöver en politik för hur vi vill att EU ska utvecklas framöver, skriver Fredrik Erixon – och det är bara att hålla med.

Efter 25 år som medlem är stödet för EU i Sverige numera högt, men hur ska opinionsmätningarna tolkas? För egen del tror jag att det handlar om tolerans, inte engagemang.

Det är inte bara Sveriges fel. Att älska den fria rörlighetens alla förordningar och direktiv är inte lätt. När den svenska riksdagen överlämnar beslutsbefogenheter till unionens organ innebär det viss prövning, också för den som gillar EU.

”Förnekelse har fortsatt att prägla inställningen och ryckig ambivalens utmärker därför Sveriges EU-politik.”

Därför är det inte förvånande att den svenska högern har, med Erixons träffande beskrivning, blivit ”mindre bekväm” med EU. Unionens hårda kärna – de överstatliga institutionerna och lagarna – är utmanande för alla som vill slå vakt om nationellt självbestämmande. Och dit hör väl flertalet konservativa.

För att uppskatta den europeiska beslutsnivån kan man tänka på handeln eller klimatet eller fundera över det som hände i Europa på 1940- och 50-talen. Idén att skapa en mer enad kontinent växte fram i den icke-kommunistiska motståndsrörelsens olika delar under andra världskriget, i protest mot kriget och nazisternas vidriga brott mot mänskliga rättigheter, och samlade sedan hundratusentals aktivister och fick stöd av miljoner människor runt om i Europa efter kriget.

Som en följd av denna stora Europarörelses inflytande grundades först Europarådet – och sedan EU:s föregångare. En övernationell europeisk konvention skulle skydda människans rättigheter och grundläggande friheter i alla länder, och genom fri rörlighet skulle nationerna svetsas samman och aldrig hamna i krig med varandra igen.

Att Sverige klarade sig undan Hitlers trupper, och att någon svensk Europarörelse delvis därför aldrig växte fram i vårt land, präglar fortfarande relationen. När EU växte fram stod Sverige utanför.

Att Tage Erlander avskydde tanken på att en europeisk organisation skulle få rätt att lägga sig i svenska angelägenheter är väl känt, men invändningarna kom från många håll. Dag Hammarskjöld hade till exempel kritiska anmärkningar i en rapport till den svenska riksdagen i juli 1950.

Hammarskjöld hade skickats till Paris för att delta i förhandlingarna om en annan organisation (OECD), men han rapporterade också hem till Stockholm om den franska utrikesministern Robert Schumans plan på en europeisk kol- och stålunion.

Ett problem med Schumans idéer var, tyckte Hammarskjöld, att medlemsländerna kunde ”slingra sig undan de egna problemen med dålig finanspolitik och inflation”. Han formulerade med andra ord ett numera välkänt problem med EU:s valutaunion, långt innan euron ens var påtänkt.

EU:s grundbult – överstatliga institutioner och tvingande lagar – ger en unik möjlighet för suveräna stater att lösa gränsöverskridande problem, men den övernationella beslutsordningen är också en känslig sak. Därför var det olyckligt att det aldrig blev uppriktig diskussion om detta inför folkomröstningen 1994.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Nejsidan överdrev grovt följderna av att Sverige som EU-medlem skulle tvingas följa unionens regler, men det var också oärligt när jasidan viftade bort frågor om medlemskapets inverkan på den nationella demokratins utrymme i Sverige.

Förnekelse har fortsatt att prägla inställningen och ryckig ambivalens utmärker därför Sveriges EU-politik. Stolta paroller om ett mer socialt Europa lanseras med en tydligt bifogad brasklapp om att EU absolut inte bör anta nya sociala lagar. Sådant förvirrar andra länder.

Den vacklande hållningen kan också leda till att Stockholm plötsligt vill ha mer långtgående EU-förordningar och direktiv än alla andra. Under många år förkastade till exempel en bred majoritet i den svenska riksdagen alla tankar på gemensam asylpolitik i EU. Idag står Sverige istället i spetsen för kraven på en helt EU-styrd asylmottagning, med tvingande nationella kvoter.

Om Sverige vill påverka EU:s framtid kan det därför vara nyttigt med en tillbakablick, och viss självrannsakan skulle inte heller skada. Sveriges motsägelsefulla inställning till EU behöver redas ut.

Annika Ström Melin

Journalist och författare.

Mer från Annika Ström Melin

Läs vidare