En löntagare kan vara medlem i en facklig a-kassa utan att tillhöra fackföreningen. Det går också bra att vara medlem i fackföreningen och tacka nej till a-kassan. Men när den fackliga organisationsgraden på ett år minskat med fyra procentenheter (från sista kvartalet 2006) anses detta främst bero på att a-kasseavgiften har höjts. Varför tror man det? Folk köper ju inte mindre potatis för att bröd blir dyrare.

Problemet är att fackförbunden marknadsför de två medlemskapen som ett paket. Handelsanställdas förbund upplyser på sin hemsida att medlemsavgiften består av tre delar: en avgift till förbundet, en till avdelningen och en till a-kassan. Man nämner inget om separata medlemskap. Det gör inte heller IF Metall: ”Medlemsavgiften i IF Metall är en procentavgift på lönen, i genomsnitt drygt 1,7 procent. Av avgiften går en del till förbundet, en del till a-kassan och en del till avdelningen. – – – Lägsta avgift per månad, inklusive förhöjd a-kasseavgift, är 446 kronor och högsta avgift per månad, inklusive förhöjd a-kasseavgift, är 746 kronor.”

Trots den missvisande informationen har alltfler upptäckt att man kan välja bort enbart a-kassan. Andelen fackanslutna utan a-kassa har på ett år ökat från 4 till 8 procent. Utan den ventilen hade a-kasseavgiften skrämt bort ännu fler från facket.

Skattereduktionen för båda medlemsavgifterna försvann den 1 januari 2007. Samtidigt höjdes a-kasseavgiften. Om man beaktar skatteeffekten har den sammanlagda avgiften mer än fördubblats för flertalet. För exempelvis en restauranganställd med en lön på 17 000 kronor har den samlade avgiften ökat från 271 till 645 kronor i månaden, varav 361 kronor går till a-kassan.

Vilken vara eller tjänst tål en prishöjning på 138 procent utan att det blir ett rejält efterfrågebortfall?

Enligt regeringsförklaringen 2006 ska arbetslöshetsförsäkringen bli obligatorisk och omfatta alla som förvärvsarbetar. De flesta av dem som då stod utanför a-kassan hade förmodligen trygga jobb, privata reserver eller kort tid kvar till pensionen. Under 2007 minskade antalet a-kassamedlemmar med nära 400 000 personer, och raset har fortsatt. Bland dem som utträtt därför att avgiften höjts finns rimligen många med svag ekonomi och samma skyddsbehov som andra arbetande, vilket bäddar för problem i nästa konjunkturnedgång. Men någon obligatorisk arbetslöshetsförsäkring blir det troligen inte. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har sagt att de blivit tveksamma.

Den modell som nu utreds innebär att alla som inte tillhör a-kassorna ska infogas i en fristående försäkring med personliga avgifter. Det blir dyrt och krångligt, om man jämför med det uppenbara alternativet att bygga systemet på försäkringskassorna med kollektiv finansiering. De som nyligen valt bort en frivillig personlig avgift kommer inte att gilla att den blir tvingande.

Den utlovade reformen blir kanske bara halv. Man raserar till stor del det gamla systemet utan att sätta något nytt i stället.

Vid mitten av 1990-talet var den fackliga anslutningsgraden 85 procent, sedan föll den sakta till 77 procent 2006. Trenden kan förklaras ”positivt”. När inflationen efter 1970 under ett kvartssekel var omkring åtta procent om året var alla rädda att förlora reallön. Varje löntagargrupp behövde ett starkt fackförbund för att inte bli förbisprungen. De talrika strejkvarslen och konflikterna var också ett incitament till facklig organisering, eftersom konfliktunderstöd utgår bara till medlemmar. Sjuttiotalet var en ideologisk och opinionsmässig högkonjunktur för fackföreningarna, en tid av facklig hybris, medbestämmandet skulle bli demokratins tredje steg, medlemmar strömmade till.

Den fallande medlemstrenden under senare tid kan därför ses som en anpassning till mer normala förhållanden. Anslutningsgraden är i dag två tre procentenheter högre än 1968. Fackföreningsrörelsen är också mer representativ för löntagarna än då, medlemskap är lika vanligt bland tjänstemän som bland arbetare och bland kvinnor som bland män. Rivaliteten om det ekonomiska utrymmet är mindre än på sextiotalet.

 

Då gick arbetare i pension vid 67 år, tjänstemän vid 65 eller tidigare, arbetare hade tre karensdagar vid sjukdom, tjänstemän full sjuklön, arbetare hade 45 timmars arbetsvecka, tjänstemän 38-40 timmar. De flesta insåg att klasskillnaderna måste utjämnas och att detta skulle bli dyrt. Skulle alla löntagare solidariskt avstå löneutrymme? Eller skulle enbart arbetarnas löner hållas tillbaka medan de sociala villkoren utjämnades? Den ekvationen förklarar mycket av turbulensen i avtalsförhandlingarna under sjuttio- och åttiotalen. I dag finns inga jämförbara problem.

 

Anställningsvillkoren är mer jämlika och lönestrukturen mindre spänningsfylld än någon gång förut. Efter ett drygt decennium med låg inflation och få konflikter borde därför det fackliga systemet kunna fungera väsentligen som ett sätt att lösa gemensamma problem, utan djupare antagonism. En rekordhög facklig anslutningsgrad är inte ett villkor. Saltsjöbadsavtalet 1938 hade en smalare bas än de nyss inledda samtalen mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK.

På 1960-talet hade Sverige antagligen världens mest fackföreningsvänliga arbetsgivare. Det ändrade sig när många av de tongivande inom socialdemokratin och LO metodiskt började förödmjuka arbetsgivarna, inte bara genom partisk lagstiftning och löntagarfonder utan med en skymfande agitation.

 

Olof Palme talade i partistyrelsen 1970 om behovet av en fiende. ”Det är ju via de borgerliga partierna som vi har slagits mot storfinansen, och om de borgerliga partierna försvinner ur bilden, debattmässigt åtminstone, är det inte lika lätt till en direkt konflikt med storföretagsamheten…” Tre år senare talade han i samma krets om näringslivets ”fantastiska kampanjer” med anklagelser mot regeringen för konfrontationspolitik. ”Så har vi alla de mer eller mindre smutsiga personkampanjer som de ägnat sig åt. Detta är ju inte organiserat av de borgerliga partierna utan av Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen … För oss är dessa våra motståndare precis som de borgerliga partierna”.

 

Palme trodde att ”storfinansen” kunde elimineras genom kollektivisering av ägandet: ”Kapitalismen måste ersättas med något mera utvecklingsdugligt, som till exempel ekonomisk demokrati på den demokratiska socialismens grund. Men eftersom vi är reformister, måste förändringarna ske gradvis.” (DN 2/10 1977.) När en grupp från näringslivet, ledd av Erland Waldenström, kom med ett förslag om löntagarfonder med enskilt ägande i botten ansåg LO:s ordförande Gunnar Nilsson att det uttryckte en ”skrämmande människosyn”.

Den svenska fackföreningsrörelsen var under Saltsjöbadstiden unik i fråga om organisatorisk styrka, inflytande och anseende, men få insåg att den konstruktiva relationen till arbetsgivarna var en nödvändig del av grunden för denna position. Ett stort förtroendekapital försvann i det följande skedet och har hittills inte kunnat återskapas. Många i näringslivet ser anglosachsisk arbetsrätt som föredömlig, och Svenskt Näringsliv vill radikalt beskära rätten till stridsåtgärder.

 

Den borgerliga opinionen har rört sig åt samma håll. Bara tack vare de nya moderaternas beslutsamma nej till antifacklig lagstiftning har Svenskt Näringsliv beslutat pröva vilka eftergifter LO och PTK kan avpressas i ett nytt huvudavtal. Kraven lär bli svårsmälta. Att nå samförstånd med arbetsgivarna om spelreglerna i förhandlingssystemet är det huvudproblem facket står inför. En del förbund kommer att vara motspänstiga.
Men det verkar som om något annat oroar mycket mer. Inom LO råder domedagsstämning efter Laval-domen i EG-domstolen. Dåliga rådgivare har i förväg beskrivit en förlust för den fackliga parten som ett grundskott mot kollektivavtalen och som ett brott mot EG-rätten. Förtroendevalda inom Byggnads uppmanar till lagtrots.

Den fyra friheterna är grundpelare i EU-samarbetet. Den fria rörligheten för varor innebär inte bara förbud mot tullar och importkvoter utan också mot interna nationella regleringar med protektionistisk effekt. Detsamma måste gälla rörligheten för tjänster, visserligen med specificerade undantag. Man kan då inte hävda att bara statliga regleringar ska prövas mot bestämmelserna om fri rörlighet.

 

Sverige brukar hävda att vårt kollektivavtalssystem är så starkt att det duger för att implementera EG-direktiv på arbetsmarknaden. Alltså bör vi inte vara förvånade över att EG-domstolen anser att kollektivavtal är en form av nationell reglering som kan tänkas medföra otillåten protektionism. Det var logiskt att domstolen prövade om de omstridda avtalen är förenliga med den inre marknadens regler. Facket kan inte ha större rätt än den svenska riksdagen att inskränka den fria rörligheten.

Facket har bitit sig fast en principfråga och låtsas inte om de praktiska problemen. Tvisten gäller utstationerade företag som har med sig anställda från hemlandet och som verkar i Sverige under en begränsad tid. Arbetsgivaren har i förväg gjort upp om lönen med sina anställda, individuellt eller. kollektivt. Om facket påtvingar arbetsgivaren ett svenskt avtal är det ett jätteproblem att sedan kontrollera vilken lön som faktiskt betalas. Anställda med en långsiktig relation till företaget kommer knappast att kräva högre lön i strid med det avtal de själva träffat.

Svenska kollektivavtal ger inte alltid besked om vilken lön som är avsedd att utgå, de anger riktlinjer snarare än antal kronor per timme. Om varken arbetsgivaren eller de anställda tillhör en svensk organisation fungerar inte sådana avtal. Ett rimligt skydd mot lönedumpning förutsätter då en förenklad avtalsversion, avpassad för ett utstationerat företag. Och facket får självfallet inte gå till strid med krav som går utöver EU-direktiv och domen i Laval-målet.

Om LO och förbunden agerar klokt lär de i efterhand att finna att EG-domen varit en god hjälp att komma på rätt spår.

SVANTE NYCANDER