För ett lands försvarsvilja är – som Ryssland har fått erfara och resten av världen har fått se i Ukraina – helt avgörande för ett lands förmåga att försvara sig. Kanske är denna vilja rentav viktigare än den militära utrustningen.

Men hur skapar man försvarsvilja? Det är en avgörande fråga även för Sverige.

När detta skrivs befinner sig ukrainska soldater i ett stålverk i utkanten av Mariupol, där de kämpar mot ryska soldater som omringat dem. De kan inte nås av leveranser med mat och andra förnödenheter. Om inget under sker kommer de att dö i stålfabriken, men de kommer att dö i kampen för Ukraina. Skulle vi fortsätta hålla ställningarna i motsvarande läge om det hjälpte Sverige, eller skulle vi sträcka vapen och säga att någon annan får ta ansvar för rikets säkerhet? I december förra året undersökte forskare på FOI saken och fick resultat som man måste kalla extremt positiva. 49 procent av de tillfrågade förklarade sig villiga att personligen ställa upp för totalförsvaret i en stridande roll med fara för livet. 77 procent var beredda att ställa upp vid fara för livet i en icke-stridande roll. 84 procent var villiga att ställa upp med icke-stridande insatser uppgifter som inte innebär livsfara.

Att 84 procent av svenskarna är villiga att bidra till totalförsvaret om det inte innebär fara för livet är utomordentligt värdefullt för Sverige, och att 49 procent skulle vara villiga att försvara Sverige med vapen i hand är fantastiskt. På denna bas kan civilförsvaret, det militära försvaret och därmed totalförsvaret snabbt byggas ut, för utbyggnaden behöver inte inledas med att förklara för svenska folket varför Sverige är värt att försvara och varför varje medborgare – varje invånare – kan och bör delta i denna kollektiva uppgift.

”Men hur skapar man försvarsvilja? Det är en avgörande fråga även för Sverige.”

Men FOI:s redovisning är förstås bara en mätning. Försvarsvilja mäts bäst när det gäller, alltså i krig, och man får hoppas att Sverige även fortsatt förskonas från detta. Men det mäts också i andra kriser. Just nu pågår en kris i Sverige där samhället angrips av krafter som försöker skada det: de våldsamma attackerna mot poliser och vanliga medborgare i Linköping, Norrköping, Malmö, Örebro och andra städer. Att se sitt land och dess demokrati angripas på detta sätt måste uppröra varje svensk medborgare och varje person som har förmånen att bo i Sverige. Ändå verkar snart sagt ingen ha försökt bistå de poliser och vanliga medborgare som utsattes för de brutala angreppen: inte regeringen, inte personer på platsen.

Det är klart att ingen vill ge sig in i en situation där ilskna ungdomar kastar sten och sätter eld på bussar. Men när den största delen av befolkningen och beslutsfattarna inte ingriper när landets polis utsätts för våld signalerar det till våldsmakarna att människor inte bryr sig: Att de inte bryr sig om landet, demokratin eller det fantastiska system som generationer av svenskar har byggt upp, och att de inte bryr sig ifall de som försvarar samhället kommer till skada.

Företrädare för regering och riksdag hade kunnat stärka Sveriges försvarsvilja i påskhelgen genom att åka till kravallområde och ställa sig vid polisernas sida. Då skulle andra medborgare säkerligen ha sällat sig till dem och ligisterna hade insett att de allra flesta inte vill ha något med deras destruktiva beteende att göra.

Känslan av ansvar för det gemensamma stärks genom regelbundna gemensamma uppgifter. I Lettland samlas befolkningen på bestämda datum för att städa stränder och andra gemensamma områden och i Polen genomförde ukrainska flyktingar nyligen en sådan städdag för att visa att de också vill ge ett bidrag. Varför skulle inte Sverige också kunna ha sådana dagar? Att säga sig vilja försvara Sverige mot Vladimir Putin är naturligtvis hedervärt, men försvarsvilja innebär också att vilja skydda sitt samhälle mot alla slags faror: Kina, organiserad brottslighet, ligister, naturkatastrofer.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

För försvarsvilja börjar med samhällsvilja, viljan att tillsammans vårda vårt gemensamma land. Det är därför idéerna med extremt fokus på individerna och deras enskilda framgång, självförverkligande och rättigheter har varit så fatala för Sverige och andra europeiska länder. Om alla bara tänker på sig själva, vem ska då tänka på det som håller oss samman?

Vi kan fantisera om att vi skulle vara som de ukrainska soldaterna i stålverket och låt oss hoppas att vi inte behöver bevisa det. Men låt oss under tiden visa och bygga samhällsvilja – det är något varenda person, ung som gammal, kan göra.

Publicerad: 20 april 2022