Idag är människor optimistiska om sin egen ekonomiska framtid, men rekordpessimistiska om Sveriges ekonomiska utveckling. Hur hänger det ihop? Vilken politik krävs för att återskapa framtidstron om det gemensamma?

När Konjunkturinstitutet frågar människor vad de tror om sin egen ekonomi om 12 månader så är hushållen mer optimistiska (säsongsrensat och utjämnat) än det historiska genomsnittet. Samtidigt måste man gå tillbaka till finanskrisen 2008 för att hitta en period när hushållen var lika pessimistiska om Sveriges ekonomi om 12 månader som man är nu.

Faktum är att diskrepansen mellan synen på sin egen och Sveriges ekonomi aldrig (sedan mätningarna började för snart 30 år sedan) har varit så stor som den är nu.

Hur ska man tolka denna historiskt stora skillnad mellan synen på sin egen och synen på svensk ekonomi? En möjlig tolkning är att svenskarna förutser en stor finansiell kris av samma slag som 2008 där de själva kommer att komma relativt oskadda ur den. Jag är tveksam till denna förklaringsmodell.

Min analys är att den negativa synen på svensk ekonomi sannolikt snarare fångar upp en växande folklig oro för att mycket i Sverige utvecklas åt helt fel håll. Politikområden som vi vanligtvis kallar för något annat än ekonomi börjar nu människor koppla samman med en allmän dyster syn på Sveriges ekonomiska utveckling: ökad brottslighet, trångt på akuten, problem i skolan och urholkade pensioner. Bara för att nämna några exempel.

Men varför påverkar inte människors negativa syn på svensk ekonomi deras syn på sin egen ekonomi? Min analys är att vi lever i en övergångsperiod där folkflertalet fortfarande tror sig kunna ”opt-out”, dvs att man tror sig kunna välja och köpa sig förbi de tilltagande problemen i Sverige:

• Stökigt i bostadsområdet? Köp ett nybyggt radhus som mäklaren säljer in med kodspråk om ”Bullerbyn”?
• Trångt på akuten? Teckna en sjukförsäkring och gå före.
• Sociala problem i skolan? Ställ dig i kön till den exkluderande friskolan.
• Rädd för att bli rånad? Teckna vaktbolag med rutavdrag.
• Dåliga allmänna pensioner? Skaffa en pensionsförsäkring.

Sveriges politiska partier har försökt hålla sina väljare på gott humör genom att erbjuda möjligheten till att köpa eller välja bort Sveriges växande problem. Men det kommer inte att fungera långsiktigt. Den skötsamma arbetar- och medelklassen kommer aldrig att kunna köpa sig fria från det Sverige som nu växer fram. Din och min framtid hänger ihop. Den långsiktiga framtidstron både om sin egen och om Sveriges ekonomi bygger på att vi i Sverige tillsammans löser de problem vårt land står inför.

Och då infinner sig frågan: Vem ska rädda landet från den utveckling som nu gör svenska folket så pessimistisk?

Min syn är att Sveriges problem nu är så djupa och så allvarliga att de bara kan lösas av Socialdemokraterna och Moderaterna. Sveriges två, i modern tid, dominerande partier måste stänga ute de mest liberala partierna i riksdagen från inflytande och fokusera på kärnan i det gemensamma projekt som vi kallar Sverige.

Den liberala lekstuga som pågått under 2000-talet måste få ett slut. Sverige behöver inte mer av friår, rutavdrag, gymnasieamnestier, avknoppningar, sänkt aktiekapital, liberal arbetskraftsinvandring, avskaffad revisionsplikt eller betygsinflation.

Sverige är i akut behov av tråkig men förnuftig politik. Vi behöver sätta fokus på att välfärdsstaten Sverige fungerar. Inga nya dyra skattesänkningar eller perifera utgiftsreformer.

Socialdemokraterna och Moderaterna har en klassisk vänster-höger uppgift i att gnabbas om hur stor välfärdsstaten ska vara. Men Socialdemokraterna och Moderaterna har också en historisk uppgift att värna de centrala institutionerna i Sverige. Det är nu hög tid för dessa två partier att ta sitt ansvar att för att Sverige faktiskt fungerar.