Från en annan värld

I en av våra morgontidningar fanns härförleden en intervju med en djuping från den amerikanska universitetsvärlden, hon har toppat listorna med en bok om ”vit skörhet” och hon försvarar sina generaliseringar om ”vita” med att ”om jag säger att det finns några undantag kommer många vita tänka att just de är det undantaget”.

Hennes budskap kan sammanfattas som att alla ”vita” är rasister, mer eller mindre, och att deras förnekande av detta tar irriterande mycket tid och energi från att förändra ”systemet som gör rasism möjlig”.

Samt att ”alla behöver fundera över hur deras utseende påverkat hur de bemöts genom livet”.

Efter läsningen funderar jag på det numera flitigt förekommande begreppet ”vithet” och undrar exakt – eller på ett ungefär – var den börjar och slutar. Rent geografiskt, alltså. Omfattas en finsk same och en sicilian av samma ”vithet”? Upphör ”vitheten” i Bulgarien, eller Turkiet, eller möjligen Marocko?

”Det låter som om jag raljerar. Men jag är djupt allvarlig.”

Det låter som om jag raljerar. Men jag är djupt allvarlig.

Eller är ”vitheten” enbart en fråga om pigmentering? I så fall vore det finurligt med en mätare som man kan trycka mot handloven och snabbt få veta hur det står till med ens ”vithet”. Det kan inte vara svårare än att konstruera en febertermometer som man pressar mot pannan. Det hörs ett pip, man tittar på displayen och får veta sin eventuella ”vithet” i procent.

Jag är fortfarande allvarlig.

Sen återstår frågan vad man ska använda denna kunskap till. Om ens ”vithet” uppgår till trettiofyra procent, innebär det att man är rasist till trettiofyra procent, och då inte behöver lika mycket omskolning/omprogrammering som en, säg, åttiotvåprocentsrasist?

(Inte fullt lika allvarlig nu, medges, men alltmer illa till mods.)

Jag funderar också på hur mitt utseende påverkat hur jag bemötts genom livet, och jag börjar längta efter en diskussion om alla vackra människors privilegier, oavsett hudfärg alltså, hur de redan från koltåldern möts av leenden och gullanden och får högre betyg och bättre jobb. Medan världens alla fulingar och alldaglingar stretar på i en ändlös uppförsbacke. Är det inte hög tid att snyggingarna börjar rannsaka sig själva?

Kommen så här långt börjar det kännas som om jag stått och saftat in ett tiotal bollar i ett vidöppet mål.

Och jag börjar tänka på en helt annan bok, nämligen konstnären Ernst Billgrens 167 sidor långa Rasism för nybörjare. Den har ett par år på nacken, men det känns som om den är skriven i en annan värld.

Hör bara:

”Begreppet ’ras’ uppstod på 1600-talet men används inte längre eftersom det är för oprecist. Man talar idag inom zoologin om arter och underarter och begreppet ’artist’ har fått en helt annan betydelse. Ordet ’ras’ lever kvar som ett vardagligt uttryck inom husdjursavel.”

Jo, du läste rätt. Billgren använder sig av små humoristiska piruetter när han tar upp detta till förbannelse gravallvarliga ämne.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Som sagt, en röst från en annan värld.

Billgren är som en arvtagare till Tage Danielsson, en annan författare som kan få en att fördärva den ena middagsbjudningen efter den andra eftersom man inte kan låta bli att citera dem. (Tyvärr ofta lite slarvigt, vilket leder till att man ofelbart är den som skrockar högst.)

Billgrens kast mellan högt och lågt, lätt och tungt gör läsningen till en hisnande upplevelse. Ibland vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Men det som gör hans bok så angelägen just nu är hans sätt att strö in grus i alla åsiktsmaskinerier, från höger till vänster.

”Egentligen ser jag ingen poäng i att skriva vad jag själv tycker om olika saker (vem bryr sig?), men om någon måste veta så är mina personliga åsikter ungefär som man kan förvänta sig av en person i min situation. […] Personligen tror jag att jag ’valt’ dessa åsikter på samma sätt som när någon räcker fram fem spelkort och ber en att dra ett kort helt fritt. Då väljer de flesta det näst yttersta i tron att de är självständiga människor kapabla att göra ett fritt val.”

Man slår igen boken med en varm och förvirrad och rentav ödmjuk känsla, och om man nyss ville gå till storms mot någonting har man nu helt kommit av sig.

Bengt Ohlsson

Journalist och författare.

Mer från Bengt Ohlsson

Läs vidare