Ta till exempel S som, det vet alla eftersom hon ideligen påtalar detta faktum, inte är så sofistikerad som vi andra och känner sig dum när hon inte ­riktigt hänger med i resonemangen om intrig, personkaraktäristik och stil. Men böckerna som hon rekommenderar är tyvärr närmast undantagslöst skrivna enligt den mest förutsägbara mall. Vi andra tvingas därför tassa runt och förtvivlat försöka hitta något positivt att ta fasta på.

Till saken hör dessutom att S är öppen och nyfiken och alltid har något positivt att säga om romaner som hon nog i grund och botten ogillar. Att rakryggat yppa sanningen om boken som hon så entusiastiskt talat sig varm för vore därför otänkbart. Ingen vill riskera att med några förflugna ord platta till denna goda människa.

Beteendet bottnar i en fullt naturlig ovilja att sätta sig till doms över en läsupplevelse. Det får mig att minnas en föreläsning av författaren Göran Palm på Stockholms universitet där han hävdade att pigromanens okrönta drottning, Sigge Stark, var lika bra som Fjodor Dostojevskij. Många nickade bifall men för mig lät det då, sent 1970-tal, pompöst och oärligt och jag tycker så fortfarande.

För i påståendet ligger inte en generös och beredvillig inställning till olika läsarter utan en programmatisk nedlåtenhet. ­Mellan dem som läser Sigge Stark och dem som läser Dostojevskij är vattentäta skott. Att det skulle finnas variationer, att läsning är en fråga om personlig utveckling som faktiskt gör en övergång från Stark till Dostojevskij både fullt möjlig och önskvärd, verkade inte ingå i Göran Palms föreställningsvärld.

Min far kom från arbetarklass. Hans väg till ett annat liv, bort från sågverkets enahanda slit, blev möjlig mycket tack vare eviga följeslagare som August Strindberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Lars Ahlin. Han var en lugn och vänlig man men jag har svårt att tro att han skulle ha kunnat lägga band på sig om han hade fått ta del av Göran Palms lögnaktiga förkunnelse.