Svårnavigerade studentärenden. Det är vad vi kallar en ny sorts anmälningar. Underkänt på en tenta, krav på kompletteringar på kursuppgifter och uppsatser uppfattas som en kränkning med lös koppling till någon av diskrimineringsgrunderna. Till rubriken hör också aktivistiska avbrott i undervisningen. Någon eller några studenter finner innehållet i ett moment stötande och anmäler, trots att läraren bara följt kursplanen. Byråkratins maskineri av prövning och utredning tuggar igång. Lärarna hamnar i limbo. Det var här jag kom in som pedagogiskt stöd.

Dåvarande rektor vid Göteborgs universitet gav mig i uppdrag att under en period­ följa hur företeelserna påverkade lärare. Parallellt skulle jag granska universitetets interna hantering av inkomna anmälningar om kränkning och diskriminering, i just svårnavigerade fall. Snabbt kom arga artiklar om uppdraget. Universitetet hade bett mig att bistå lärare i att disciplinera och förtrycka studenter, för att sedan – när studenterna anmäler obehaget de utsatts för – hjälpa samma lärare att undkomma en reprimand. Så framställdes det i artiklarna i varje fall.

”Byråkratins maskineri av prövning och utredning tuggar igång. Lärarna hamnar i limbo.”

Förvrängningen av syftet kände jag väl igen. Det påminde om debatten kring Genusdoktrinen (Fri tanke, 2020), min och Ivar Arpis bok om jämställdhetsintegreringen och hotet mot den akademiska friheten. Diskussionen om cancelkultur vid universiteten följer ett liknande mönster. Kritiken sägs överdriven, fenomenen uppdiktade och problemen därför icke existerande.

Ändå talade lärare, handledare, examinatorer, studierektorer och prefekter om det som en del av arbetsvardagen.

Det jag ställdes inför går inte att beskriva som en sorts fall. Det handlade exempelvis om studenter på en medicinsk- eller vårdvetenskaplig utbildning. När läraren här i linje med forskningsläget använde sig av män och kvinnor som existerande biologiska kategorier möjliga att utgå ifrån och referera till, protesterade de som blott ser ”män” och ”kvinnor” som språkliga konstruktioner.

Inom andra ämnesdiscipliner mötte jag föreläsare som uppfattats sakna rätt namn, attribut eller bakgrund för att äga rätten att adressera ett visst ämne. En tredje va­riant var lärare som stött på patrull när de går igenom ett historiskt faktum eller presenterar en specifik teoretisk utgångspunkt, vilken klargjorts som premiss i kursplanen.

Undervisningen kunde då blockeras av en eller flera studenter som underkänner fakta eller uppfattar teoripremissen för att vara en politisk åsikt som läraren förfäktar i propagandasyfte. Här fanns också konflikter kring bilder eller formuleringar i kurslitteratur. Protester kommer när något kolliderar med vad studenten anser vara lämpligt att exponera.

Det är viktigt att förstå att det här inte är situationer där objektet för kritik är ett och samma. Inte heller vore det ­sanningsenligt att säga att de studenter som sätter sig på tvären är en homogen grupp. Tvärtom. De situationer och sammandrabbningar som lagts i dagen visar hur alla aspekter av universitetets kunskaps- och teoriarsenal kan komma att angripas på ett sätt som förhind­rar läraren att bedriva undervisning. Det är aktioner som också saboterar medstudenternas möjlighet att aktivt tillgodogöra sig momentet.

Två fall för att illustrera ytterligheter: I det så kallade sexologbråket vid Malmöuniversitet (2021) fann några studenter undervisningen rasistisk i bildvalet. Kursen uppfattades dessutom innehållsligt bristfällig. Problemet var att kursen, enligt de aktivistiska studenterna, inte i tillräcklig grad vilade på postkolonial teori eller anlade normkritisk hållning. Föreläsningarna stördes därför. Lärarna drogs in i en omständlig utredning, vilken i sina slutsatser fallerade att skydda föreläsarnas undervisningsfrihet.

Under hösten 2023 trakasserar en högerextrem student föreläsaren Tobias Hübinette vid Karlstad universitet. Studenten skapar stort obehag för föreläsare och medstudenter. Det är Hübinette­ som person samt kursens teoretiska utgångspunkt i interkulturalitet som triggar attackerna. Situationen driver fram mass­avhopp, sjukskrivning och förändrade undervisningsformer. Studenten som förstör stängs inte av.

Men även om aktörerna och bevekelsegrunderna som driver dessa konflikter är olika, finns här en röd tråd. I fallen jag följde och i de många intervjuerna med medarbetare återkommer kritik mot det som kallas Stödet i universitetets byråkrati och som bereder policy och planer för arbetsmiljö och likabehandling. Avdelningen utbildar lokala likabehandlingsombud, tar fram metodstöd för utredningar och bistår praktiskt vid en anmälan.

Handläggarna och experterna i denna del av förvaltningen är väl inlästa på diskrimineringslagen. Jämställdhetsintegrering och mångfaldsarbete har gjort samma sektion förtrogen med genusperspektiv, antirasism, normkritik och intersektionell teori. Däremot är det skralt ställt med kunskapen om de akademiska kärnvärden som ska säkra fri kunskapsspridning och fritt kunskapssökande. I utredningsprocessen frontalkrockar så den akademiska praktikens logik med en teoriimpregnerad myndighetslogik. Den senare har ett omedelbart övertag, genom en policy som hårt kramar diskrimineringslagens påbud om aktiva åtgärder. En medarbetare i ledningsposition formulerade sin kritik på följande vis: ”Regelsystemet ska till varje pris tryckas ner i verksamheten.” Stödet stöder då inte, utan reglerar den akademiska frihetens gränser.

När mitt uppdrag var tillända gjorde jag som brukligt är: skrev en rapport. Jag föredrog den och mitt arbete för instanserna i universitetets absoluta topp, där ledningen och dekanerna för respektive fakultet ingår. Problembeskrivningen fick erkännande och togs väl emot. Detta trots en tydlig kritik mot en skev maktbalans mellan byråkrati och den pedagogiska praktik som utspelar sig i föreläsningssalar och seminarierum.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

En kort stund såg det ljust ut för förändring. Sen gick mandatet tillbaka till HR. Stödet ska förvalta rapporten, löd budskapet. Ironiskt nog illustreras således huvudproblemet även genom cykeln i mitt uppdrag. HR:s maktposition rubbades ej. När jag slutligen föredrog arbetet för Stödet var luften stundtals tät. ”Jag rekryterades inte hit för att bevaka akademisk frihet. Jag kan inget om den”, sa en av kollegerna irriterat när jag påpekade att denna frihet är universitetets fundament och verksamhetens hela förutsättning. Den, om något, behöver understöd.

Nu granskar Universitetskanslersämbetet, på uppdrag av utbildningsminister Mats Persson, vad och hur universiteten gör för att stå pall mot aktivistiskt och extremistiskt tryck som söker tysta föreläsare. På väg är också lagförslag som ska ge högskolan befogenhet att stänga av studenter som systematiskt saboterar undervisning och studiemiljö. Båda dessa initiativ är till gagn för lärare och forskare som i sitt arbete rör vid frågeställningar, teorier och materia som kan provocera, eftersom de utmanar språk, tankesystem och sanningar.

I en intervju i Dagens Nyheter säger Persson: ”För mig spelar det ingen roll om tystandet kommer från identitetspolitik eller ’woke’ eller från den yttersta högerkanten – båda är lika illa.” Invändningar kom direkt. Lucas Gottzén kallar sig ”en woke genusforskare” och är professor i barn och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. Han menar att utbildningsministern reducerar hotet från extremhögern. Det hotet är farligt på riktigt. Den andra sortens deplattformering kan vi ”diskutera lämpligheten i”, skriver Gottzén. Det är, om något, en olycklig relativisering, vilket också påpekades av Sara Kristoffersson, professor i designhistoria vid Konstfack.

Hon utsattes för en mobb som var uppfylld av identitetspolitisk övertygelse. Den borde lärosätet skyddat henne från, inte deltagit i. Detsamma gäller givetvis Tobias Hübinette, som hotas från andra extremhållet. Forskarsamhället ska med gemensamma krafter markera mot sådana metoder och destruktiva strömningar, oavsett vilken politisk flank de springer ur.

Det går att vända, men förutsätter en grundlojalitet med universitetet som institution. Lojaliteten sviktar om vi, som lärare och forskare, bara känner oss manade att larma när attacker riktas mot de kolleger som vi delar teoretisk grundsyn med. Då står även det inre akademiska försvaret för fri kunskapsspridning och fritt kunskapssökande på lerfötter.