Ge plats för skratt

Genomtänkt och hantverksskickligt: Hasseåtage. FOTO: PER-ÅKE UDDMAN / TT

Det är hög tid att vi börjar ta vår nationella brist på humor på allvar. År 2040 skämtar vi utan tanke på att någon kanske blir förolämpad eller riskerar utfrysning.

En filosof lär ha sagt att skrattet är skillnadens affektiva plats. Det är ett tjusigt sätt att uttrycka en viktig sanning om varför humor behövs och hur den uppstår. Kvickhet är beroende av en kombination av det analytiska och människans fallenhet för det spontana. Tajmning och instinkt samverkar när vi skrattar åt ett skämt. Det är ofta i glipan mellan det liv som pågår och plötsligt får ett komiskt avbrott som vi upplever stunder av lycka och mening.

Oavsett vilken humorgenre man själv föredrar så bygger komiken på att den är oförutsägbar. Därför är det följdriktigt att den AI som brukar kallas för generell artificiell intelligens – vilket är detsamma som den typ av intelligens som kan leverera och utföra uppgifter lika bra eller till och med bättre än människan – har svårt att improvisera fram skämt eller vitsar på direkten. Resonemang, planering och andra former som föregriper framtida skeenden är AI bra på. Sann komisk genialitet, tänk Buster Keaton, eller det oplanerade skämtet som materialiserar sig i stunden tycks ligga bortom den artificiella intelligensens räckvidd.

”Livet är kort och följer inget manus men där skrattet blir skillnadens affektiva plats finns också den intelligenta humorns livslätthet i all sin tyngd.”

Just nu lever vi i en tid av ressentiment och destruktion. Det finns en samhällelig rörelse som är normativ och som strävar mot uppslutning kring samtida värderingar, vilket bland annat lett till en alltmer (själv)censurerad offentlighet. Åsiktsskillnader hanteras ofta genom kväsning snarare än att de betraktas som tecken på vitalitet och pluralism. Under 2024 har universiteten blivit skådeplatser för våldsamma protester och sammandrabbningar med anledning av händelser som följt på Hamas terrorattack den 7 oktober.

En av de mest intressanta analyserna av varför utvecklingen på särskilt amerikanska campus ser ut som den gör presenterade Francis Fukyama i en radiointervju nyligen.

Han konstaterade att det vi bevittnar på exempelvis Columbiauniversitetet är en konsekvens av ett intellektuellt paradigmskifte, där rasism och kolonialism är det huvudnarrativ genom vilket världens utveckling betraktas. Revolution anses vara oundviklig. Om man dessutom uppmuntrat stora delar av cancelkulturens beteende­mekanismer, där dialog avbryts och meningsskiljaktigheter tigs ihjäl, uppfattar en ung generation studenter det som följdriktigt att västvärlden måste förlora i folkopinionen och förändras i grunden. Institutionerna ska enligt samma logik stängas ner om den moraliska utvärderingen av deras funktion inte rimmar med den egna politiska övertygelsen.

I ett sådant här samhällsklimat är det svårt att vara rolig utan att det kantrar över i besk satir eller uppgivna suckar. Jerry Seinfeld, som passande nog kallas ”the scholar of comedy” i en färsk intervju i magasinet New Yorker (28/4 2024), menar att det idag är omöjligt att skapa nya komediserier i Amerika. ”Den förväntan vi haft på att kunna se något roligt på tv är borta”, säger Seinfeld, ”eftersom pk-ismen och oron över att kränka andra lett till att om du skriver ett manus för tv behöver det först passera fyra eller fem olika händer, kommittéer, grupper där du ska förklara vilken tanke du har bakom ett skämt, vilket är slutet för all situationskomik.”

Det som fungerar, enligt Seinfeld, är stand-up. Ingen kan förhandsgranska en live-show. Publiken kan reagera och även agera polis i de sammanhang skämt går överstyr – Seinfeld menar att skickliga komiker direkt läser av ett rum och vad som går hem eller inte. Stand-up är kul men begränsande eftersom personen vid mikrofonen aldrig byter fysisk skepnad. Var är de välskrivna komediserierna som Jerry Seinfeld säger inte kan produceras idag på grund av åsiktsövervakning?

Populärt

Ett skakande drama

Spanska sjukans utbrott för hundra år sedan blev en global epidemi jämförbar med digerdöden. Över en tredjedel av jordens befolkning infekterades.

Som svensk längtar jag också efter program som bottnar i det genomtänkta utförandets hantverksskicklighet. De sammanhållna revyerna som blandade sketcher och musik av Hasseåtage på 1960-talet eller pigga, välspelade Lorry som gick på svensk tv i början av 1990-talet har nu ersatts av ett annat slags kanoniserad humor som i generaliserande drag går ut på att kändisar ska bjuda på sig själva. De ska ”roastas”, det vill säga häcklas inför publik, eller ge sig ut bland verklighetens folk på olika sorters uppdrag. Melodifestivalen, en gång en musiktävling, kretsar kring programledarens och mellanakternas förmåga att locka till skratt.

Det kan vara frestande att tro att humor mest är trams. Men som Jerry Seinfeld är inne på så speglar gränserna för det komiskt gångbara vår kulturs toleransnivåer och samhällets frihetsgrad. Om våra gemensamma institutioner, där universiteten ingår, ska hålla för politiskt yttre tryck och Sveriges fyra grundlagar är värda att bevara för framtiden bör satir, ironi och smädande av såväl eliten som folket utgöra en del av ett robust psykologiskt försvar mot påverkansoperationer.

Det är hög tid att vi börjar ta vår nationella brist på humor på allvar. Min önskan är att vi i Sverige år 2040 skämtar utan tanke på att någon kanske blir förolämpad eller att vi själva riskerar utfrysning. Begåvade artister får intelligenta manus om den tid vi lever i eftersom public service efter år av velande äntligen förstått sitt samhällsuppdrag. Vi gör det för att de globala politiska störningarna tilltar och teknikens artificiella intelligens måste möta listigt motstånd. Livet är kort och följer inget manus men där skrattet blir skillnadens affektiva plats finns också den intelligenta humorns livslätthet i all sin tyngd.

Anna Victoria Hallberg

Fil dr i litteraturvetenskap.

Mer från Anna Victoria Hallberg

Läs vidare