Geopolitiken är tillbaka
En förvånad omvärld gnuggade sig i ögonen. Vad är det som händer på Krim, och vilka är de där männen i gröna uniformer? Polletten trillade inte ned förrän Vladimir Putin höll sitt stora linjetal i Moskva, och med illa dold triumf tog tillbaka den bortadopterade halvön. Geopolitiken var tillbaka.
I alla fall i de västliga demokratierna. I Ryssland har den varit allestädes närvarande i närmare ett sekel.
Det var år 1900 som den svenske statsvetaren och sedermera konservative riksdagsledamoten Rudolf Kjellén (1864–1922) myntade begreppet i samband med en bok om Sveriges geografi.
Den brittiske geografen sir Halford Mackinder (1861–1947) blev sedan den som gav geopolitiken en större spridning när han i två omgångar 1904 och 1919 presenterade sin teori om Hjärtlandet: ”Who rules Central and Eastern Europe commands the Heartland. Who rules the Heartland commands the World-Island. Who rules the World-Island commands the World.” (1904)
Hjärtlandet med tyngdpunkten i Östeuropa var centralt för att behärska den eurasiska kontinenten (World-Island), från Lissabon till Vladivostok för att använda ett dagsaktuellt uttryck.
Med geopolitik menas numera effekter av geografi i vid bemärkelse på utrikes- och säkerhetspolitiken. Faktorer som ingår är bland annat demografi, topografi, fysisk belägenhet och storlek liksom naturresurser och utbyggd infrastruktur. Geopolitiken är alltså högst tvärvetenskaplig, och därför svår att bedöma.
Och det är alltså den som som är drivande bakom den ryska aggressionen i Ukraina. Den kläs i metafysiska begrepp som Novorossija (Nya Ryssland) för att uppbåda politiskt stöd på hemmaplan, men kärnan är kalkylerande rationalitet.
Det finns många skäl till att Ukraina är viktigt att dominera för Ryssland. Historiskt har den östra delen av landet varit en gynnsam framryckningsväg för främmande härar, senast under andra världskriget för tyska styrkor.
Det gör att Kreml till varje pris vill ha kontroll över det centrala beslutsfattandet i Kiev, när det gäller militära frågor. I östra Ukraina ligger dessutom flera nyckelindustrier för det ryska militär-industriella komplexet som exempelvis Yuzhmash i Dnipropetrovsk, en kvalificerad verkstad för ryska kärnvapen.
Örlogsstaden Sevastopol är en annan geopolitisk juvel i det ryska tänkandet. För att motverka sin föreställning om västmakternas inringning söker man kusterna i alla väderstreck. I söder försöker man behärska Svarta havet och därför är Sevastopol vitalt.
Klimat, väder och bottenförhållanden är mycket gynnsamma för basering av de egna sjöstridskrafterna. Längre österut längs den ryska kusten är det mycket ostadigare väder.
Ukrainas betydande spannmålsproduktion är en annan faktor, som redan Mackinder pekade på. Den bördiga svarta jorden ger mycket mat, vilket innebär att den som kontrollerar dessa slätter kan öka sitt politiska inflytande som en hävstångseffekt.
Sist, men inte minst, handlar det om energitransporter. Till Ukraina transporterar stora rörledningar rysk inkomstbringande gas och vidare till stora europeiska marknader. Det gäller alltså att kontrollera transporten mellan källan till kunderna för rysk del.
De ryska försöken att återvinna sitt förlorade inflytande stöds av det faktum att det finns en del människor i de östra och södra delarna av Ukraina som definierar sig som ryssar.
Här finns också det svåraste hindret för Putin. Befolkningens attityder blir mer negativa mot Ryssland ju längre västerut man kommer. För att öka sitt politiska stöd i nyckelgrupper har Ryssland försökt att erbjuda ukrainska militärer möjligheten att byta pass. Även så kallad ”Human geography” spelar alltså roll i geopolitiken.
Mycket talar för att det i det här skedet räcker med kontroll för Ryssland genom ombud fram till den stora floden Dnjepr som skär landet på mitten från norr till söder.
Floden utgör ett avsevärt terränghinder som är mycket besvärande att korsa, inte bara militärt utan även kulturellt och socio-ekonomiskt. Genom att kontrollera områden öster om Dnjepr, så länkas också ryskt territorium ihop med den annekterade Krimhalvön.
Troligen vill Ryssland också kontrollera strandremsan vid Svarta havet som ligger väster om floden för att binda samman territoriet ända bort till Transnistrien, som försöker bryta sig ur Moldavien. Då skär man av Ukraina helt och hållet från Svarta havet, vilket skulle innebära att Kreml de-facto behärskar de största delarna av dess utrikeshandel.
Det skulle troligen vara tillräckligt för att en ny politisk ledning i Kiev skulle anpassa sin politik till Moskvas linje i avgörande frågor. Att försöka sig på en stormning av huvudstaden, som ligger på västra sidan av Dnjepr, är ett vanskligt företag för de separatister som Ryssland helst ser gör jobbet i Ukraina.
Det är inte troligt att Ryssland vill riskera att hamna i öppna gatustrider i historiska Kiev med sin armé. Ryssland kan förvisso rycka fram med sina styrkor väster om Dnjepr från Vitryssland. Man skulle alltså kunna besätta nyckelterräng i huvudstaden på ett kuppliknande sätt vid gynnsamma förhållanden.
På sikt vill givetvis Ryssland behärska så stora delar av dagens Ukraina som möjligt. Skissen ovan räcker dock för att tillfredsställa de geopolitiska ambitionerna på kort sikt, samtidigt som det skulle ge en stor prestigevinst och skapa ekon i hela det tidigare Sovjetunionen. Det är inte bara geopolitiken som är tillbaka, utan även den ryska nationalismen.
När Vladimir Putin uttalade att Sovjetunionens sammanbrott var den stora geopolitiska katastrofen under 1900-talet, så hade han i idévärlden redan dess ersättare. Eurasiska unionen.
Utan att fördjupa sig i dess tankekonstruktion om en ny människa eller andra idéer i denna skapelse, så kan man konstatera att dess tänkta utbredning påminner om Sovjetunionen.
Om Ryssland avgår med segern i den pågående kraftmätningen, så kommer vi att få se och höra om platser som vi aldrig tidigare hört talas om. I alla fall inte skänkt någon djupare tanke, lugnt inbäddade som vi varit det senaste decenniet bakom de baltiska staterna som medlemmar i Nato.
Achaltsiche, provinshuvudstaden i Samtsche-Djavachetien i södra delen av Georgien, är en plats med flera geopolitiska komponenter. Den lilla staden har en intressant mix av en dryg tredjedel armenier och två tredjedelar georgier i en provins där de förra är i majoritet, utom när det gäller representation i administrativa organ.
Ryssland kan med sina historiska band med Armenien och sina olika underrättelseorgan manipulera skeenden i denna avlägsna del i södra Kaukasus. Redan nu finns rapporter om att armenier i området skickat vädjan om ryskt medborgarskap.
Staden ligger vid en knutpunkt längs vägen från Ryssland till Armenien som Ryssland behöver för att försörja sina styrkor i Armenien vid oroligheter i regionen. Ännu viktigare är att rörledningarna för den azeriska oljan som transporteras till Turkiet löper genom provinsen.
En kraftig destabilisering av den delen av Georgien skulle göra det svårt, nästintill omöjligt, för Tbilisi att söka medlemskap i Nato. En handlingsväg som blivit allt viktigare för landet sedan kriget med Ryssland 2008 och det som sker i Ukraina. Problemet för georgierna är att om de viker sig, så kommer de att famnas in i den ryska inflytandesfären på ett mer hårdhänt sätt.
Den nya ryska militarismen ställer USA och Europa inför stora utmaningar. Svaren måste kalibreras noga. Om de är för svaga, så tolkas det som uppmuntran. Är de för starka, så kan Ryssland implodera. Ett sönderfallande imperium fyllt med vapen är potentiellt farligt och det europeiska energibehovet riskerar sina leveranser.
För USA:s del ser läget mer gynnsamt ut. Den nya utvinningsmetoden av fossila bränslen, så kallad fracking, bedöms göra USA till en stor nettoexportör av energi. Genom medlemskap i Nato för Turkiet samt Norge och Danmark kontrollerar man via Bosporen trafiken till Medelhavet respektive de ryska möjligheterna att utöva inflytande i Atlanten.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
EU:s utmaningar är desto större. Unionen har nu en destabiliserad miljö i sina gränstrakter från Atlasbergen i Marocko till Karpaterna i Moldavien. Ryssland har försökt att binda upp olika beroenden hos de europeiska stormakterna. I synnerhet har man lyckats väl när det gäller energisektorn i Tyskland och den finansiella sektorn i Storbritannien.
Därför ställs det stora krav på europeisk sammanhållning för att hålla samman mot Ryssland och åtnjuta amerikanskt förtroende. Ryssland försöker bland annat att underblåsa högerextrema partier runt om i Europa för att skapa splittring. Det stora priset skulle vara ett brittiskt utträde ur EU. Det konservativa partiet har utlovat en folkomröstning i frågan, om de vinner valet 2015.
Till slut kanske vi själva får smaka på den ryska geopolitiken i 2000-talstappning. Det är nog mer en fråga om tajmning än om det kommer att ske. Möjligen behöver Ryssland först fördjupa sitt inflytande över de stora energidepåerna i Kazakstan och Turkmenistan, för att kunna finansiera en kraftmätning i väster.
För här ligger nämligen Östersjön, ett annat vitalt säkerhetsintresse för Ryssland, då närmare hälften av den ryska varuhandeln går över dess bräckta vatten. I området finns två viktiga geopolitiska positioner, beroende på de ryska ambitionerna.
Gotland är betydelsefullt vid eventuella ryska operationer i Baltikum. Genom att behärska den baltiska Östersjökusten kan ett ökat skydd skapas åt handelscentrumet Sankt Petersburg inne i Finska viken. Om det skulle komma till risk för mer öppna militära drabbningar, så är det en fördel att behärska Gotland. Åtminstone för att förhindra att någon annan gör det.
Det andra området är Östersjöutloppen, där Sverige behärskar och ansvarar för Öresund tillsammans med Danmark. Våra danska syskon har även Lilla och Stora Bält inom sitt revir. Här är det framförallt frågan om att hindra stora marinstridskrafter från Nato att komma in i Östersjön som undsättning till Baltikum.
På samma sätt kan naturligtvis väst blockera rysk handel vid flera förträngningar i vattenlederna från Kattegatt i väster till Finska viken i öster. En strategi västmakterna tillämpade senast 1854, då Krimkriget pågick. En fransk-brittisk styrka seglade in i Östersjön, och Sverige lät den ankra i Fårösund.
Sverige är sannerligen en randstat mellan världens stora sjömakter och kontinentalbjässen Ryssland. Det gäller att försöka förstå dess tankemönster, och att städa i rustkammaren utifall att.
Geopolitiken är tillbaka.