En framgångsrik ledare är öppen för kritik. Det är en verklig utmaning idag att spräcka den bekräftande bubbla som alltför många omger sig med. För medborgaren är den ett handikapp, en intellektuell begränsning vars största fara ligger i att den är omedveten. Ramar har vi alla, referenser, erfarenheter och ideal som styr våra handlingar. Men den som är mera medveten om dem, sina egna begränsningar såväl som möjligheter, kommer i en bättre position för att göra sig förstådd och kanske även övertyga andra. Den som omger sig med jasägare tappar snart kontakten med verkligheten.

Om det finns något alla partiledare borde läsa inför valet är det Alice i Underlandet, och gärna även fortsättningen Alice i Spegellandet. De uppfattas av många säkert som barnböcker, och så klart går de att läsa på ett barnsligt sätt, vilket inte är det sämsta. De understryker världens absurditet, och ger en sund distans till det tunga allvaret. Men de innehåller tillräckligt mycket skarpa filosofiska frågor om logik, mening, verklighet och identitet också för att utmana även den väldigt vuxna läsaren.

Alice frågar sig vem hon är, undrar vem av alla sina vänner hon blivit, och ideligen ändrar hon storlek, som partierna i de ständigt uttrumpetade opinionsundersökningarna. Än är hon så väldig att hon inte kan röra sig, än så liten att hon slår hakan i fötterna. Och vad gör henne egentligen till henne? Hon kan inte minnas barnkammarrimmen och ramsorna hon lärt sig därhemma längre, hon citerar allt fel, och de märkliga varelser i Underlandet som hon ber om hjälp kan inte ge henne någon. För politiker med identitetsproblem är Lewis Carrolls böcker om Alice bästa tänkbara sommarläsning.

Men lite osäkerhet är ändå sundare än tvärsäkerhet. Den farligaste frestelsen för en politiker är att tro allt är okej som det är. Inte minst i våra dagar gäller det att hela tiden gräva lite djupare, tänka lite längre och ta tag i utmaningarna som omvärlden erbjuder, vare sig det handlar om arbetslöshet, rysk expansionism eller utbildningsväsendets hotande sammanbrott, helst innan deras effekter blir kännbara. Frestelsen att gilla läget, att ta det som det kommer, att hela tiden ursäkta och urskulda sig och de sina är det farligaste av allt.

När allas ögon är riktade åt samma håll är det antagligen någon annanstans som det viktigaste pågår. Vad stort är sker i tysthet. Lista allt du uppfattar som självklart, och avfärda det, tills vidare, och börja sen gräva lite vid sidan om det förväntade. Åk till Paris, men gå inte på Louvren utan till de afrikanska kvarteren runt Gare du Nord, eller ge dig ut till Europas utmarker, norra Sverige, den spanska enklaven Melilla i Marocko, eller Georgien. När du gjort en sådan utflykt är det dags att komma igen, och då i gengäld fördjupa dig i just det alldeles självklara, det som tidigare varit lika osynligt för dig som vattnet för en fisk. Demokratin, till exempel. De liberala fri- och rättigheterna. Samhällsordningen som vuxit fram genom en kombination av institutionell kontinuitet och utvecklingsdrivande initiativ i Sverige genom århundradena. Klara ut, definiera, förklara för dig själv, för att sedan kunna göra det bättre för andra, vad du tror på, vad som är viktigt, och hur vi ska utvecklas vidare på ett fruktbart sätt som en modern, öppen nation som vågar ta plats i världen.

Ingen älskar ledare som triangulerar in opinionerna och sedan säger det de tror att folk vill höra. För dem verkar makten, med alla dess privilegier, som ett självändamål, och folk genomskådar det. De flesta väljare respekterar politiker med tydliga ideal, även om de inte sympatiserar med dessa. Och om politik inte är att vilja, att vilja något bestämt, utan bara viljan till makt, vad är det då för mening med demokratin? Det krävs, som den röda drottningen säger till Alice, en väldig massa springande för att man ska hålla sig kvar på sin plats.

Torbjörn Elensky är författare och kritiker.